Bollas runt

Idag ringde jag och sökte den ansvarige läkaren,
som skrivit brevet till mig,

men hon var borta hela veckan.
Frågade hon som svarade, Hur ska vi tolka brevet.
-Ja, du vet inte, men hon ville nog att de sjukhuset som upptäckte det, och mätte sist ska kolla på det för en bedömning.
Hon kunde tyvärr inte svara mer.

Rinde till sjukhus nummer 2:

Efter 45 minuters kö, kom jag fram, där får jag beskedet att;
Vi har inte längre hand om Endokrinologi, utan universitets sjukhuset i X har hand om det.

Så jag frågade, Vad har läkaren skrivit, står det något?!
Till svar: Läkaren har skrvit till X sjukhus, till endokrinologiska för ett ställningstagande till/för operation.
Ingen visste något mera.

Ringde sjukhus nummer 3:

Anknytning XX är stängd och åter i morgon klockan 09.00


Efter samtalen så är jag nu så slut, energin är 0

Nej...

Kommentar:

åh aldrig får något bara vara enkelt, men du fixar detta oxå vännen...jag vet det. Tänk mindre på det som ska undersökas om mer på den lilla älskade bebisen i din mage så kommer det till att gå sååååå bra. massa kramar från mig!!

Svar på kommentar:

Vet inte om du skickade till fel person, blandar ihop mig med någon?!

Om det vore ett mirakel som växte inuti min kropp så vore...
Om det var så väl...


*********************************************************************

Sen dagen brevet kom,
vi säger dagen efter brevet kom så har min vardag pendlat,
ångest attacker kommit och höggt till..
Tårarna har forsat,
Tusen tankar,
Många frågor,
men och Om!

Undersökningen skedde den 13:e, Läkarens brev var daterad den 20:e, och i min brevlåda var brevet den 25:e.
Då verkade de redan som om att de har kontaktat de stora sjukhuset om hjälp...


Så ensamt i tankarnas värld, så ensam i rädslan och oron, ovissheten..
Och värre blir det på natten, och dödsångesten sätter in.

Men vad händer nu då?
De planer och besluten vi tog att genomföra nu i höst..
Vad händer, vart befinner sig planer, tankarna och faktan hos Läkarna nu?

Kommer vår dröm & Önskan hinnas, kunnas genomföras?!

Så hade det vart ett älskat barn i min mage, så hade nog alla diverse undersökningar gått jätte bra.
Jag har bara en icke önskvärt växande organ i min kropp enligt läkaren,
och i dess bubbla lever jag i.

I den ovisshet och rädsla är vi nu i.


Avslutar kvällens bloginlägg: 01:52 Svensk tid.

Finns där något stop?!

När man trott, att det fanns ett mer inre ro och lugn i ens liv.

Så landar där ett brev idag från Medicin mottagningen, där besked lämnas att
ett organ inom mig, växt, och där de nu kontaktat det stora sjukhuset som upptäckte "bifyndet", då man skulle kolla efter skador/blödningar, smärtor efter en operation.
Och nu på kontroll röntgen så har den växt...

Såg fram emot läkar besöket den 7 September till min gynekolog..
Men vad händer nu?!

Blir det som Med.läkaren sa innan röntgen?!
Vad innebär allt? Varför, vad, Hur...

Dagen rasade samman, från att vart så på gång med städning och min vilja att göra så fint här hemma, men luften var slut..

Kan där finnas en gud?!

Kanske Gud ännu en gång vill säga mig något?!

Uppdatering

Nu går vi mot sen sommar, börjar oss närma oss hösten!
Allt börjar sakta gå mot det normala, jobb, dagis och kliniker och läkare som finns på plats.

Så inom ett par veckor ska jag på återbesök till min Gynekolog.
En koll & sen prata lite om och vad jag & min man kommit fram till..
Och om vi har beslutat oss, att han kontaktar/skickar över journal anteckningar till
det aktuella stället.

Nu står på kartan att göra en röntgen undersökning av Bäcken/höftleder och fötter, denna veckan sen prata med reumatologen igen.
Veckan där på är det Läkarbesök och ännu en annan Röntgen undersökning av Binjuren.

Jag har vart rätt nere i det svarta, men nu har det börja vända lite grand, Men nu hoppas jag att det börjar att gå mot rätt håll.
Så att jag får må mer stadigt.

Under sommaren har vi fixat i vårt hus, som vanligt..

Vi har inte lämnat husets väggar speciellt mycket, och inga långa runder har vi vart på.
Men rätt skönt har det vart endå.

Dottern har kommit i Prinsessa åldern, och önskningar och förslag på hur hennes rum ska se ut, färger gardiner med mera.
En mycket bestämd & trotsig liten dam
Hon är så gó, men ack så jobbig emellanåt :-)
Jag mår

Livet som ett pussel

Lördag 27/6 -09

Vaknade av vara så sorgens inom mig.
Kände mig deprimerad, att vara på bristnings gränsen till att bara vilja lägga mig ner och bara stor gråta.

Vakna och bara känna
Hur ska jag klara av denna dagen.
Vara en glad, positiv mamma & fru.

Att vara en sådan där; över glad, Super positiv människa, som inte klagar på något. Och ha ett hanter bart, problemfritt liv, och skulle det vara något problem då lätt och perfekt bara resa mig upp, ta motgångarna med en klack spark....
Att kunna se positivt och glatt på livet och dagen.

Hur?
Varför har vissa människor fått den förmågan? Sånt bra liv som kan allt det där som jag inte kan.


Jag ansåg att jag försökte bära mask i någon timme. Allt för att försöka göra det så bra och mysigt för mitt barn. För att försöka tänka positivt och göra saker.



Vad finns då kvar?, när avsaknaden av förståelse, medlidande att när jag på mindre 2 ½ år har;

Blivit Opererad 7 gånger var av en av dem blev rätt allvarlig komplikation genom inre blödning, vart inlagd för smärtlindring ett par gånger, och kräkningar & smärtor efter den ena operationen, förlorat 4 graviditeter, medicinsk behandling av Methotrexate, för att ta bort de graviditets rester som man inte gick bort i opererationen.

Jag är enligt honom; bara gnällig, sur, irriterad, och Jämnt sjuk, och jämnt mår dåligt

Men är han inte ledsen?

Det är nu i mitt inre, ett pussel..

Då ens älskade inte orkar finnas,

Då ens man inte har förståelse, hänsyn eller respekt

Vem kan man då förvänta sig ska kunna tro kunna respektera
Det osynliga handikappen?

Jag kom i från ett förhållande, som gjorde mig så illa. ORD som sårar så innerligt, En lätt tändlig ex som slog näven i väggar så fort han blev arg.
För att Natten till Lucia 2003, kränka och ge mig blåmärken.
En dag om året som jag alltid har älskat, har blivit till en dag som bara tar mig tillbaka till tiden.

Från att innan den relationen ha, haft min första partner & sambo,
som inte var lika elak.. Men som svek och sårade mig så 2½ års första förhållande, sambo. Försökt få barn med. På en Onsdag säga han älskar mig, på Torsdag bryta förlovningen, Och sen på Fredagen, natten till Lördagen bli upptäckt på ett uteställe av min bror, som ifråga satte om inte han var tillsammans med mig.
I det förhållandet fick jag även köpa tillbaka vissa av mina egna saker, från min låga inkomst, till han som tjänade bra.. Hos min egna pappa.

Skrivandet slut?Stygn borttagning

*Då storken sviker*

Igår Fredag 26 Juni,
var det dags att ta bort stygnen hos distriktsköterskan.
Men ärret i naveln, tejpade hon 3 sådan små plåster över ärret.
Och sen på sådan plåster man får efter operationen

Så på Måndag skulle jag kunna ta bort det hela.

Jag har tyvärr inte orkat att skriva, då det tagit ut sig på olika sätt psykiskt och fysiskt.
Jag har i stortsett vart sömnlös sen Natten mellan 20/21 juni
och tills idag.

Natten till idag tog jag mig en sömntablett,
Men inte först när klockan var 02.30. Men jag somnade efter 04 tiden i morse.


I Torsdags ringde även läkaren ifrån Medicin mottagningen angående mina prover på det dem tagit på mig, för min Binjure.
Så de prover var bra.
Det bestämdes att jag ska ta ett annat blodprov, och så skall jag på en ny CT röntgen av buk, för att kolla så att min Binjure inte har vuxit, överhuvudtaget.
Så nu håller vi tummarna att den inte har växt en endaste millimeter!!!




Har funderat lite runt mitt skrivande i denna bloggen, om vår längtan.
Om "Lilla Mini" som skull ha kommit, men som bara kom och försvann.

Men nu då?

Det kommer ju aldrig att finnas något hopp, dröm och önskan varje månad som det har gjort, har funnit möjligheter till.

Det kommer bara vara dött på den fronten.
Vad är min blogg då?

Jag vill gärna skriva, älta och dela med mig om det jag har vart med om..


Men vad är bloggen beredd på,
vad är mina läsare intresserade av att ta del av?
Jag har mycket i mitt bagage.

Kanske ska lilla mini få dö ut..
Dö ut,
Bli så tom som en stor del inom mig känner.


Jag skäms över mitt liv,
Över vad jag drömmde & trodde på som liten
Påväg upp i livet, och dess resa
Vad jag aldrig blev..
Det jag inte lyckades med.

Det finns mycket få saker som jag är stolt över, som jag har lyckats med.
Men dessa saker går att räkna på bara min ena hands 5 fingrar.

Operationen, Livet känns slut

Kom till Sjukhuset 06.30
Där fick min man inte följa med in till det rummet, i början
för där fanns en äldre dam som satt och väntade på att jag skulle bli klar på toaletten.
Jag ville inte gå in på toaletten och göra mig i ordning, men en personal kom och sa åt mig att
skynda på.
Klockan blev nog 7:03 då rullades jag ifrån avdelningen, min man kör vid min huvudände, och en annan körde först längst fram vid mina fötter.

Kommer in till själva pre-op avdelningen, tyst, mörkt lugnt.
Rullas inte in direkt till op, utan får sitta prata med min man.
Efter liten stund kommer en ifrån operations avdelningen med kläder och mössa till min man.
Sen rullas jag in på operations rummet, min man efter.
Denna gången var alla lugna, jag tyckte att allt var konstigt..
Ingen bodtrycks marschett, som tryckte hårt emot min arm.
De satte på dessa klistriga runda övervaknings märkena på kroppen, men allt var bara tyst, inget pipande, som det annars brukar vara.
Inget oväsen ifrån personal som skulle greja med instrumenten.
Minns att narkosläkaren säger; En mössa till Patienten, tack!.
Minns min man satt en armlängd ifrån mig,
Minns att jag ville att han skulle vara närmare.
Började märka de skulle börja ge sömnmedlet i armen, de sätter på masken.
Jag klagar på hur äckligt det luktar, att jag säger : Jag älskar dig, men upplever inte att få höra hans ord, "jag älskar dig".. Utan minns att jag tillslut får höra: "och jag dig"

Om jag nu minns rätt.


Minns jag vaknar upp och det gör så ONT!
gapar, skriker gråter det gör ont!
Frågar efter min man, men han finns inte där hos mig.
Var är han?

Minns inte mera.

Frågar igen men han är inte hos mig nära.
Vaknar av att jag hör min läkare pratar med mig,
hade min man ändrat röst?
Nej det var ju bara min ena läkare, tillslut kommer min man,
då hade den andra läkaren träffat på min man som fått olika besked vart han skulle vara.
Men då han väl kom, så rullades jag nog iväg till avdelningen jag minns faktiskt inte i skrivande stund.


Vaknar upp och min läkare står återigen vid min sida, men jag förstår inte vad han säger,
Jag förstår knappt inte ens vad jag själv säger.
Läkaren går.

Runt 13 tiden? säger min man att han åker hem och hämtar hem dottern, han förstår mig inte, jag sluddrar så mycket sa han. Och jag blev så irriterad över att han eller nästan ingen förstod mig vad jag sa.

Tror min man och dotter kom samma dag igen till mig, men dottern mådde visst illa av min kateter, ville inte vara i det rum som jag låg i. Ville ut, ut till ett annat barn på avdelningen se på tv och äta kaka som jag har förstått i efterhand.

Min läkare kom upp en gång till och skulle prata med mig, men förstod inte så mycket ändå.

Har ont, väldigt ont vid naveln, inte samma smärta som jag brukar ha vid titthåls op, då jag mest brukar att ha ont utav gasen som de blåser upp en med vid Laparskopi operation.

Vaknar upp, då är det den 17.e Juni. Kommer någon gång på dagen in på läkarsamtal igen, är inte med på noterna ännu.
Men fick förklarat för mig att:
Den stump av äggledare som blivit kvar efter mitt utomkvedshavandeskap i Juli 2008, att de bränt bort, "pluggat" igen.. Hittar nog inte rätta orden.

Den Äggledare som jag hade mitt Utomkvedshavandeskap i November 2008 och som jag även fick ta cellgifts behandling på, att på den äggledaren, då de hade spolat mig med blå kontrast medel, att de låtit väntat någon minut på om något skulle hända, komma igenom.
Tror att de hade spolat in mera, men min äggledare hade bara blåst upp sig som en ballong, längst ner i äggledaren, där mitt X satt i November månad.

Där fanns ingen som helst passage, fanns och finns inget annat att göra än att kapa min sista äggledare..

Min sista äggledare som skulle leda oss till ett syskon, för eller senare..
Men som aldrig på naturligväg kommer att gå i uppfyllelse!

Han sa att de öppnade på 3 ställen, men vid naveln blev det ett större snitt då dem skulle försöka åtgärda min navel som jag hade 4 st ärr på, på ett och samma ställe.
Till att opererat in dem.
Han sa att han egentligen velat sätta klämmor, men då jag är nickel allergisk tyckte han det var dumt att reta huden. Utan det fick bli stygn som jag får gå iväg och plocka bort om 10 dagar.

Att jag får inte bära, lyfta tungt på 10 dagar.
(Sen innan jag åkte hem senare på em/kvällen 18.40 då de byter förband ser att de att sytt snett!!)


Han sa åt mig att ta de lugnt och försöka hitta mig själv, och jag ska till honom på undersökning någon gång i augusti/september månad.

Först då kanske börja ringa till IVF ställen..

Då jag skulle gå in på rummet, säger han till mig att jag är lika pigg som en 80 årig pensionär! På väg mot sängen var jag nära på att svimma, märker bara hur mina armar fångas upp av läkaren och en annan personal och får spy påse.

Läkaren informerade mig även om att:

Personer som har barn tillsammans, inte kommer att få gå (iaf på det sjukhuset) som vi tänkt att vända oss till för att göra ivf hos dem (vilket jag kommer att ringa och kolla upp)
Att har jag och min man ett barn, får vi inte gå genom Landstinget och göra IVF/ Provrörs befruktning även om vi betalar???! Vilket låter lite konstigt tycker jag.


Att om det tar slut mellan mig och min man, vi säger jag träffar en ny man, men som har barn sen tidigare, så skulle vi inte få gratis hjälp fast vi vet att som nu i mitt fall, att JAG kan inte bli gravid. Så får man inga försök gratis.


Är nu jätte trött.

Och livet känns slut.

Och med den meningen påbörjas mitt nästa blogg inlägg

VILL INTE!!!

Jag vill inte att morgon dagen skall komma.
Jag vill inte att det skall vara verklighet,
Jag vill kunna få bli GRAVID

Min Gyn läkare ringde på förmiddagen, han sa att jag var andra personen ut att bli opererad i morgon, trodde att operation skulle bli runt 10-tiden.

När klockan är 14.0o ringer jag vårdavdelningen som avtalat de säger att jag ska vara hos dem redan 06:30, då operationen ska bli klockan 07.00 (runt 7)

Fick panik,
1: Dagis är stängt så tidigt som klockan 6, och vem skulle kunna passa dottern så tidigt
2: Hunden

Klockan 20.00 tar jag mod och ringer en som jag inte träffar så direkt utan lärt känna på annat håll. Hon var så gullig och skulle ta emot dottern runt 05:50 i morgon.

Grannen som hjälpt oss under veckan, och förövrigt med träning med honom, ställde upp och tog Charlie redan i kväll. Super go familj

Vi har frågat svärföräldrarna men de kunde inte.
Min man eller jag kommer tidigt i morgon få ringa dagis och säga att en annan kommer och lämnar dottern i morgon. Så får vi se vem som kan hämta henne, men vi hoppas och tror ju att de är min man som hämtar henne.

Undrar när mitt rätta inre jag, kommer fram.
När mina känslor får släppas ut i tårar.

Det här är egentligen mer än vad jag orkar med psykiskt just nu.

Jag känner så mycket,
känslor och tankar som inte kommer ur i skrift nu.

Nu ska jag försöka ta det lugnt se lite på Tv, ta en insomningstablett och en Lugnande..
Allt för att livet ska få vara så lugnt inom mig som det bara går.

usch är bara så ledsen

funderingar

Idag blev dottern utskriven, först blev jag väl arg, irriterad av alla dessa olika budskap.
Nu på kvällen känns det skönt, att få ha henne hemma och att vi kämpar på med henne.
Fick remiss med oss hem för att åka och ta blodprov och kolla upp gluten..

Det som vart svårast nu är att komma hem till sitt dagliga, och tankarna har mer och mer börjat riktas mot operationen..

Kommer läkaren att komma ihåg allt jag bett honom om? Det som jag ville att han skulle kolla upp då jag väl är sövd.
Att han kommer göra sitt bästa för att ge mig en så fin och "ny" navel som möjligt.

Skulle vilja visa min navel.
Kanske min mage, men komplexen över huden, bristningar, de små ärren och mitt fett.
Men ska nog fotografera naveln och magen.
För OM det är så att han fixar min navel så hade det vart roligt att se innan och efter.

fortsatt inlagda

Vi är fortfarande inlagda, då Röntgen av dotterns buk, kräver behandling.
Är så trött på att bli ifråga satt, vissa som ska spela duktiga och uttala sig om hur vida mitt barn är "friskt" eller inte.
Inte hennes egna ord har av alla blivit tagna på allvar.
Men vi hade rätt, något var fel.

Hon har fått sin första behandling i kväll och medicin, 4st vuxna på ett litet barn.

Ångesten över allt som händer, ångesten för att dagarna går.
Ångesten över att Tisdagen närmar sig med skrämmande steg.

Jag är så trött, så slut psykiskt just nu.

vi ska iaf få komma hem några timmar i morgon, efter morgon dagens behandling och läka rond, för att åter åka till sjukhuset för behandling på kvällen