Måndagen är här, vaknar upp och bredvid mig är det tomt.
Tomt, min man är borta.
Vakna upp och känna mig ledsen, att det är över för denna gången
att det är verklighet, att den normala vardagen har börjat.
Jag känner att det känns orättvist att semestern är över, jag hann på sin höjd "må bra" i 7-10 dagar från att ha vart rätt långt ner på botten.
Den första tiden av semestern gick åt att sova, vila, lämna över allt ansvar till min man.
Bli tröstad bli hörd och bli förstådd.
Släppte och gick undan nästan varje gång vår lilla fick sina utbrott, men jag höll hela tiden koll och ansvar vad det är för mat och dryck hon fått i sig.
Ansvar för inköp, läsa och försöka lära.
Jag är inte lika "stressad" som jag var för 2 veckor sedan, och långt ifrån så stressad som jag var i slutet av Juni då jag inte visste vart jag skulle ta vägen, jag fick bromsat in rejält då dottern blev inlagd. Släppa de mesta vad allt som heter "jag", att jag egentligen mådde så fruktansvärt dåligt sånt finns ingen tid, ingen plats.
Jag är väldigt skicklig på att stänga av, då mitt barn är sjukt eller då mitt huvud läser av att "jag får absolut inte kollapsa", för då rasar hela borgen. Står inte jag på benen i de olika akuta tillstånden, så är frågan hur länge allt hålls sammans.
När det akuta läget börjat lägga sig, då kan jag kanske lyckas få upp den hårda knut inom mig
få lätta på trycket och försöka ta till det åtgärder som behövs för att jag ska hitta hem igen.
Ibland kan andras akuta tillstånd, där jag får/ där jag måste / där jag går in och hjälper till, styr upp, försöka "laga och lappa" en annan människas olika sår eller sjukdom, behov
I bland kan sådana situationer vara bra för mitt egna mående, och kan då när någons akuta behov börjat komma tillrätta
Att jag efter det, mer "glömt bort" mina egna bekymmer och problem och orka vidare.
Men i många fall, då jag tagit hand om den/de andra
så kan knuten lossna och jag själv faller ner, har de vart min egna familje medlem som
precis behövt min hjälp så är det oerhört svårt, ett helvete om jag faller dit jag innan var på väg.
Det är då jag inser hur tomt, ensamt och övergiven jag är.
Människor orkar inte läsa, knappt hjälpa, stötta och finnas vid min sida
då jag inte orkar mer.
Sjukvården, skär dem ner på. De blir ut brända och min psykolog har vart sjukskriven i över ett år. Ingen annan kontakt har blivit erbjuden, som kan ta den professionella biten/platsen som min psykolog gjorde. Vad kan man som patient bli erbjuden?,
Då ens själ inte är lika hel och när jag inte har den kraften kvar och då ångest, rädsla, minnen, upplevelser och tankar äger de flesta timmarna varje dag?!
Jo, man har då anställt läkare! Läkare som helst ska avsätta 10-15 minuters besök till en patient som inte mår bra.
Vad kan då en Läkare göra för den människa som inte mår bra?
Jo man får utskrivet diverse olika tabletter, pröva och se om du mår bättre.
Men frågan är om div. tabletter i mitt fall är den bästa medicinen, för att känna mig mer hel och inte lika tung av minnen, upplevelser.
Kanske skulle man behöva en medmänniska, som orkar och kan lyssna.
Men även sjukvården skulle kunna förbättra sig, genom att ha tillgång till en kurator även om det är en Lördag eller Söndag om det blir som de blivit för mig, råkat ut för olika sorters "livskriser" och verkligen behövt stödet och hjälpen "här och nu", och inte få till svar;
Tyvärr finns det ingen kurator här under helgerna, men du kan ringa och boka en tid med en på Måndag och sen få en tid, när denna har tid!
Det får man som patient höra då besked har lämnats, tårarna bara faller ner för kinderna, rädslan, ångesten och ovissheten/ upplevelsen att där ingen hjälp finns att få!
Vem ska trösta, lyssna, finna och förstå?.
Allt kan ens partner inte bära!
Och hur ska en patient orka och klara av att kunna bära.
Vi ger de sorgsna, rädda, sjuka, oroliga människorna (om de nu inte redan hade mediciner innan) Så börjar man ge dem det, och de som redan innan har så gör man en ny mix av fler piller! Så kommer vi snart må bra igen.
Tack
Visar inlägg med etikett Sjukvård. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sjukvård. Visa alla inlägg
måndag 9 augusti 2010
torsdag 14 januari 2010
Då jag bara faller
Jag vaknade upp, och kände bara trötthet.
Andra känslan var att det gör ont,
det är mitt älskade barn som ligger och sparkar mig över mina revben
av trötthet och ilska över att jag inte slår på TV:n för henne.
För hon är så varm och orkar inte sträcka sig över till Pappans sängbord
där han så fint lagt kontrollen.
Jag blir arg, jag har ont.
Det kommet ett par sparkar till i magen.
Jag ska le, vara pigg och glad.
Jag är tacksam för de barn vi har.
Jag slänger på mig kläder, vi är ju redan försenade till dagis.
Pulka, hund och unge -iväg till dagis.
Jag lugnar ner mig, men blir smått irriterad då vårt älskade barn ska vara seg som kolan och ska leka upp för den hala trappan.
Mentorn börjar prata med mig, ger mig ett kuvert, uppradat på ett papper VAD jag ska ha med i min ansökan.
Där blev jag stående ytterligare 5 minuter, då min irritation ÖKAR
av stressen att jag måste får tag på Kirurg mottagningen.
Jag vaknade upp och hade hoppats på att dagen skulle bli bra,
ja ville skapa och få fram en gladare och positivare stund, dag idag.
Då så mycket ligger i att jag måste anstränga mig för att hitta
en MENING, med att vara glad, att hitta saker att göra som ger mig något.
Aktivera mig med något. Innan något negativt infinner sig.
På väg hem med hunden så ringer jag.
De har inget planerat,
De har bara operations salar fram till vecka 6-7.
Men ingen planering är inbokad under Februari, vad hon säger.
Hon frågar mig vad jag ska opereras för, Och får till svar:
Jag vet att du finns här, och vi har inte många Binjure operationer.
Jag sa som jag tidigare sagt: Jag får väl ta och ringa nästa vecka igen då!
Jag undrade om de kunde vara så snälla och hjälpa mig att skriva något slags läkar intyg om att jag kommer att vara inlagd och Sjukskriven.
Och det skulle väl de kunna ordna till mig samt sända det hem till mig.
Jag kände bara att jag sjönk
Varför skulle jag vara "prioriterad" för?
Jag vet inte om jag klarar av att få ett besked med kortare varsel som
2-3 veckor innan operation.
Jag behöver ha tid på mig, smälta in allt, veta att saker har hunnit ordnat sig med praktiska saker.
Enligt Vårdgarantin så skall jag bli opererad om exakt 5 veckor.
Jag är så rädd att jag skall missa, eller må såpass fysiskt dåligt då mitt älskade barn fyller fem år.
Jag vill inte missa.
Hur som helst, blir min Operation under Februari så vet vi att vi ingen hjälp kan få av svärföräldrarna, för de är inte hemma.
Min Pappa skulle nog inte lyfta ett finger för att hjälpa mig, oss i denna situationen.
Min Mamma skulle kanske, men det skulle innebära att jag fick köra upp de 48 milen en väg.
Men att lämna mitt barn där själv -ALDRIG!
Har en som har erbjudit sig att hjälpa mig, oss med vår hund.
Så jag hoppas innerligt att löftet hålls.
Det kommer att bli tomt på Sjukhuset,
Vet inte om min man kommer att orka vara på arbets dag, köra hem hämta vårt barn på dagis (om de nu på kommunen kan hjälpa oss med utökad barnomsorg en tid fram över?! Jag tar inget för givet)
För att sen laga och äta middag vid 18 tiden, för att sen köra en timmes bilfärd till Sjukhuset hälsa på mig, sen köra timmen hem. För att dagen efter åter igen gå upp 05.30-06.00.
Troligtvis kommer det vara lika hårda regler på den avdelningen att ingen mobil eller Mobilt bredband får användas. = Total isolering.
Så det kommer nog få se till att där finns en kurator eller något.
Har frågat min man om han skulle kunna hjälpa mig att skriva i min blogg, korta uppdateringar. Men inget som han vill göra.
Jag blev sittandes i soffan och skrev inlägg.
Är ledsen, tappade orken lusten och motivationen.
Tack sjukvården, Tack föräldrarna, Tack jävla kropp som sviker.
Nu får det vara nog.
Andra känslan var att det gör ont,
det är mitt älskade barn som ligger och sparkar mig över mina revben
av trötthet och ilska över att jag inte slår på TV:n för henne.
För hon är så varm och orkar inte sträcka sig över till Pappans sängbord
där han så fint lagt kontrollen.
Jag blir arg, jag har ont.
Det kommet ett par sparkar till i magen.
Jag ska le, vara pigg och glad.
Jag är tacksam för de barn vi har.
Jag slänger på mig kläder, vi är ju redan försenade till dagis.
Pulka, hund och unge -iväg till dagis.
Jag lugnar ner mig, men blir smått irriterad då vårt älskade barn ska vara seg som kolan och ska leka upp för den hala trappan.
Mentorn börjar prata med mig, ger mig ett kuvert, uppradat på ett papper VAD jag ska ha med i min ansökan.
Där blev jag stående ytterligare 5 minuter, då min irritation ÖKAR
av stressen att jag måste får tag på Kirurg mottagningen.
Jag vaknade upp och hade hoppats på att dagen skulle bli bra,
ja ville skapa och få fram en gladare och positivare stund, dag idag.
Då så mycket ligger i att jag måste anstränga mig för att hitta
en MENING, med att vara glad, att hitta saker att göra som ger mig något.
Aktivera mig med något. Innan något negativt infinner sig.
På väg hem med hunden så ringer jag.
De har inget planerat,
De har bara operations salar fram till vecka 6-7.
Men ingen planering är inbokad under Februari, vad hon säger.
Hon frågar mig vad jag ska opereras för, Och får till svar:
Jag vet att du finns här, och vi har inte många Binjure operationer.
Jag sa som jag tidigare sagt: Jag får väl ta och ringa nästa vecka igen då!
Jag undrade om de kunde vara så snälla och hjälpa mig att skriva något slags läkar intyg om att jag kommer att vara inlagd och Sjukskriven.
Och det skulle väl de kunna ordna till mig samt sända det hem till mig.
Jag kände bara att jag sjönk
Varför skulle jag vara "prioriterad" för?
Jag vet inte om jag klarar av att få ett besked med kortare varsel som
2-3 veckor innan operation.
Jag behöver ha tid på mig, smälta in allt, veta att saker har hunnit ordnat sig med praktiska saker.
Enligt Vårdgarantin så skall jag bli opererad om exakt 5 veckor.
Jag är så rädd att jag skall missa, eller må såpass fysiskt dåligt då mitt älskade barn fyller fem år.
Jag vill inte missa.
Hur som helst, blir min Operation under Februari så vet vi att vi ingen hjälp kan få av svärföräldrarna, för de är inte hemma.
Min Pappa skulle nog inte lyfta ett finger för att hjälpa mig, oss i denna situationen.
Min Mamma skulle kanske, men det skulle innebära att jag fick köra upp de 48 milen en väg.
Men att lämna mitt barn där själv -ALDRIG!
Har en som har erbjudit sig att hjälpa mig, oss med vår hund.
Så jag hoppas innerligt att löftet hålls.
Det kommer att bli tomt på Sjukhuset,
Vet inte om min man kommer att orka vara på arbets dag, köra hem hämta vårt barn på dagis (om de nu på kommunen kan hjälpa oss med utökad barnomsorg en tid fram över?! Jag tar inget för givet)
För att sen laga och äta middag vid 18 tiden, för att sen köra en timmes bilfärd till Sjukhuset hälsa på mig, sen köra timmen hem. För att dagen efter åter igen gå upp 05.30-06.00.
Troligtvis kommer det vara lika hårda regler på den avdelningen att ingen mobil eller Mobilt bredband får användas. = Total isolering.
Så det kommer nog få se till att där finns en kurator eller något.
Har frågat min man om han skulle kunna hjälpa mig att skriva i min blogg, korta uppdateringar. Men inget som han vill göra.
Jag blev sittandes i soffan och skrev inlägg.
Är ledsen, tappade orken lusten och motivationen.
Tack sjukvården, Tack föräldrarna, Tack jävla kropp som sviker.
Nu får det vara nog.
torsdag 7 januari 2010
telefonsamtal
Idag ska vi iväg till Distriktssköterskan som ska ta en titt, så vi får se om de behövs fixas ordning tvättas eller något.
Snart bege oss.
Har ringt endokrin/sarkom enheten. men jag är inte uppsatt under Januari operationerna :-(
Får ringa nästa vecka om de vet något då..
På Tisdag ska jag in på sista röntgen innan operation.
dottern somnade halvtvå. Själv somnade jag efter tre.
Snart bege oss.
Har ringt endokrin/sarkom enheten. men jag är inte uppsatt under Januari operationerna :-(
Får ringa nästa vecka om de vet något då..
På Tisdag ska jag in på sista röntgen innan operation.
dottern somnade halvtvå. Själv somnade jag efter tre.
måndag 14 december 2009
Om att söka, och hitta de lilla. Att Finna
Kanske lite sjukt inlägg,
Men för mig, för oss är vi så glada över hur lite jag behövt gå igenom detta året (hehe året är dock inte slut än) Men om vi summerar lite, och inte räknar in alla Sjukhusbesök som jag har gjort har jag bara i år gjort, gått igenom
Dragit en Visdomstand.
Lapptest
Satt in ett rör i örat, snabba varianten som brännde - knastrade gjorde ont att sätta in.
HSG Röntgen av äggledaren
Hormon utredning samt samla urin i 48 timmar. Dexametason hämnings test. (Binjuren)
Opererade bort sista äggledaren.
CT Röntgen
Röntgen över Höfter och fötter.
Olika diagnoser på min hälsa.
CT Röntgen av Binjurar
Förlorade min katt
PET/CT Röntgen undersökning (radioaktivt ämne insprutat)
Bekräftat Binjuren vuxit
Hamnade på neurologen akut, inlagd 10 dagar.
Fick bekräftat de inte går att göra något åt mitt öra, utan min viktnedgång har orsakat att jag har de problemen med öronen, med Lock. Samt bekräftat att jag inte hör (uppfattar vad människor säger) lika bra som man ska/ beräknas göra i min ålder. Inget som man ändå inget kan göra något åt, utan lära sig leva med.
Jag har besökt/pratat med läkare,
behandling, undersökning, inlagd, hittills: 129 dagar/gånger.
(Hittills har jag 5 besök kvar i år)
Så det är ta mig tusan Tummen UPP.
Så lite som jag behövt gå igenom i år :-)
Får jag lov att klaga över att livet, tillvaron i livet inte känns så jätte upplyftande?!
Om jag kommer med att bara haft de vanliga, till att i 3års tid vart så otroligt mycket opererad och behövt träffa läkare och rehabilitering
Tösens Hälsa:
Vart inlagd vid 2 tillfällen i år totalt 17 dagar.
Träffat Kirurg och uppsatt på Operation
Så hon har träffat sjukvården 36 gånger.
Och har 2 inbokade besök kvar i år.
Sen orkar jag inte dra upp allt som vart med henne och undersökningar.
Sen daglig medicinering.
Så om vi då tittar på mina besök & undersökningar = 134 st
Sen har jag ju vart inlagd med tösen dessa 17 gånger.
Jag har vart med henne alla gångerna utan 1 besök så
134 + 35 = 169 Dagar.
Då har jag ju inte räknat in alla de dagar hon har vart sjuk!.
SÅ frågan är hur andra som är i liknande situation, hanterar allt?!
Hur skulle den person som inte är i närheten av att vara sjuk,
hantera och göra i dessa lägen?!
Hur skulle man kunna sköta ett arbete med att vara i den "enkla" situation som jag/vi är i,
(i jämförelse med alla andra människor som har det så mycket svårare)
Jag söker andra som mer eller mindre lever ett liv genom att vistas och tvunget vara i kontakt med vården
oavsett som det rör hela familjen, dig själv, eller ditt/dina barn.
Allt som vart och är stressar upp mig oerhört, resulterar i en enorm glömska, huvudvärk, tankspriddhet, tidvis knappt kan sova, för jag inte vet hur jag ska hinna med allt, till att falla i perioder där allt rasar samman och jag är så trött och åter trött. De perioder resulterar i att då jag är som tröttast bli, falla i depressivt tillstånd, där jag bara behöver lägga mig att sova från det barnet somnar, jaga i all sömn jag kan få tills något plötsligt vänder, eller vaknar upp en dag och fann en ljusglimt, en liten sak, ett samtal någon eller något som gav mig en inre glädje för stunden.
Det är då jag lägger i högsta växel, för att söka och göra allt för att hitta de positiva bitarna i livet och hittar glädjen igen, meningen, orken, motivationen.
MEN jag är inte en tillräcklig rolig, positiv utåtriktad person troligtvis, i och med vänners frånvaro.
Jag bär en hemlighet, jag bär ett svar en förklaring.
Men när ska jag kunna hinna & våga berätta för vissa
Då man många gånger inte ens hann få en chans?!
Jag vet att jag är en dålig vän, särskilt genom att jag har otroligt svårt att lova/ boka in besök
för jag vet aldrig vart jag befinner mig i mitt mående och Trötthet som så plötsligt kan bli så förlamande.
Vem orkar med en person som mig, som egentligen vill vara snäll, omtänksam person.
Vill visa, och försöka närvara och hjälpa, vara positiv hitta på trevliga saker.
Men kan glömma, Får av boka för att det av någon anledning tagit stop Fysiskt eller Psykiskt.
Jag börjar lämna ut mig mer och mer i min blogg, jag balanserar och överväger vad man ska berätta.
Detta inlägget ville jag få iväg av många olika anledningar,
*Dels min glädje, tacksamhet över det lilla.
*Att söka andra som ofta behöver vara i kontakt med vården, eller de som får göra ett kors i taket 1 gång om året om de råkar behöva komma till vårdcentral. Som inte kan, eller vill försöka förstå.
*Att kortfattat få berätta lite om tösen, och dagliga medicineringar
*Försäkringskassans jakt på likanade fall som mig. (men jag är inte drabbad)
*Försöka öka förståelsen till att man/ jag är & blir trött fort och för minsta lilla
*En frågeställare, hur man har tänkt att man ska kunna klara av att arbeta, Lyckas behålla en anställning med såpass mycket frånvaro?! Skulle du som arbetsgivare anställt mig?! Hade DU kunnat bortse från min frånvaro och se till vad jag tillföra på arbetet?!
Nu har klockan hunnit bli 01:48, behöver man egentid så blir det på natten då jag behöver sömnen allra bäst.
Men för mig, för oss är vi så glada över hur lite jag behövt gå igenom detta året (hehe året är dock inte slut än) Men om vi summerar lite, och inte räknar in alla Sjukhusbesök som jag har gjort har jag bara i år gjort, gått igenom
Dragit en Visdomstand.
Lapptest
Satt in ett rör i örat, snabba varianten som brännde - knastrade gjorde ont att sätta in.
HSG Röntgen av äggledaren
Hormon utredning samt samla urin i 48 timmar. Dexametason hämnings test. (Binjuren)
Opererade bort sista äggledaren.
CT Röntgen
Röntgen över Höfter och fötter.
Olika diagnoser på min hälsa.
CT Röntgen av Binjurar
Förlorade min katt
PET/CT Röntgen undersökning (radioaktivt ämne insprutat)
Bekräftat Binjuren vuxit
Hamnade på neurologen akut, inlagd 10 dagar.
Fick bekräftat de inte går att göra något åt mitt öra, utan min viktnedgång har orsakat att jag har de problemen med öronen, med Lock. Samt bekräftat att jag inte hör (uppfattar vad människor säger) lika bra som man ska/ beräknas göra i min ålder. Inget som man ändå inget kan göra något åt, utan lära sig leva med.
Jag har besökt/pratat med läkare,
behandling, undersökning, inlagd, hittills: 129 dagar/gånger.
(Hittills har jag 5 besök kvar i år)
Så det är ta mig tusan Tummen UPP.
Så lite som jag behövt gå igenom i år :-)
Får jag lov att klaga över att livet, tillvaron i livet inte känns så jätte upplyftande?!
Om jag kommer med att bara haft de vanliga, till att i 3års tid vart så otroligt mycket opererad och behövt träffa läkare och rehabilitering
Tösens Hälsa:
Vart inlagd vid 2 tillfällen i år totalt 17 dagar.
Träffat Kirurg och uppsatt på Operation
Så hon har träffat sjukvården 36 gånger.
Och har 2 inbokade besök kvar i år.
Sen orkar jag inte dra upp allt som vart med henne och undersökningar.
Sen daglig medicinering.
Så om vi då tittar på mina besök & undersökningar = 134 st
Sen har jag ju vart inlagd med tösen dessa 17 gånger.
Jag har vart med henne alla gångerna utan 1 besök så
134 + 35 = 169 Dagar.
Då har jag ju inte räknat in alla de dagar hon har vart sjuk!.
SÅ frågan är hur andra som är i liknande situation, hanterar allt?!
Hur skulle den person som inte är i närheten av att vara sjuk,
hantera och göra i dessa lägen?!
Hur skulle man kunna sköta ett arbete med att vara i den "enkla" situation som jag/vi är i,
(i jämförelse med alla andra människor som har det så mycket svårare)
Jag söker andra som mer eller mindre lever ett liv genom att vistas och tvunget vara i kontakt med vården
oavsett som det rör hela familjen, dig själv, eller ditt/dina barn.
Allt som vart och är stressar upp mig oerhört, resulterar i en enorm glömska, huvudvärk, tankspriddhet, tidvis knappt kan sova, för jag inte vet hur jag ska hinna med allt, till att falla i perioder där allt rasar samman och jag är så trött och åter trött. De perioder resulterar i att då jag är som tröttast bli, falla i depressivt tillstånd, där jag bara behöver lägga mig att sova från det barnet somnar, jaga i all sömn jag kan få tills något plötsligt vänder, eller vaknar upp en dag och fann en ljusglimt, en liten sak, ett samtal någon eller något som gav mig en inre glädje för stunden.
Det är då jag lägger i högsta växel, för att söka och göra allt för att hitta de positiva bitarna i livet och hittar glädjen igen, meningen, orken, motivationen.
MEN jag är inte en tillräcklig rolig, positiv utåtriktad person troligtvis, i och med vänners frånvaro.
Jag bär en hemlighet, jag bär ett svar en förklaring.
Men när ska jag kunna hinna & våga berätta för vissa
Då man många gånger inte ens hann få en chans?!
Jag vet att jag är en dålig vän, särskilt genom att jag har otroligt svårt att lova/ boka in besök
för jag vet aldrig vart jag befinner mig i mitt mående och Trötthet som så plötsligt kan bli så förlamande.
Vem orkar med en person som mig, som egentligen vill vara snäll, omtänksam person.
Vill visa, och försöka närvara och hjälpa, vara positiv hitta på trevliga saker.
Men kan glömma, Får av boka för att det av någon anledning tagit stop Fysiskt eller Psykiskt.
Jag börjar lämna ut mig mer och mer i min blogg, jag balanserar och överväger vad man ska berätta.
Detta inlägget ville jag få iväg av många olika anledningar,
*Dels min glädje, tacksamhet över det lilla.
*Att söka andra som ofta behöver vara i kontakt med vården, eller de som får göra ett kors i taket 1 gång om året om de råkar behöva komma till vårdcentral. Som inte kan, eller vill försöka förstå.
*Att kortfattat få berätta lite om tösen, och dagliga medicineringar
*Försäkringskassans jakt på likanade fall som mig. (men jag är inte drabbad)
*Försöka öka förståelsen till att man/ jag är & blir trött fort och för minsta lilla
*En frågeställare, hur man har tänkt att man ska kunna klara av att arbeta, Lyckas behålla en anställning med såpass mycket frånvaro?! Skulle du som arbetsgivare anställt mig?! Hade DU kunnat bortse från min frånvaro och se till vad jag tillföra på arbetet?!
Nu har klockan hunnit bli 01:48, behöver man egentid så blir det på natten då jag behöver sömnen allra bäst.
onsdag 7 oktober 2009
Blandade känslor
Idag ringde min gyn läkare.
Han är så otroligt bra, omtänksam
och försöker verkligen hjälpa mig så gott som det går.
Lyssnar på mig, lyssnar på det jag önskar, svarar så gott han kan på allt jag undrar.
Och han är mån om hur jag mår,
och hur allt går med min binjure.
Vi har ialla fall bestämt att jag ska på undersökning hos honom, för koll att jag inte har några cystor på mina äggstockar, och eventuellt ta upp behandling med Metformin. Då mina cyklar blir längre o längre igen.
Denna gång kom mensen på dag 40!
Mådde inte bra, magen uppsvälld, brösten gjorde ont, och hade så ont på äggstockarna.
Och jag sökte gyn kliniken, men kom aldrig fram den dagen fick jag nog.
Men på eftermiddagen kom mensen äntligen igång, och försökt låta bli att tänka, på att de känns i mina äggstockar ännu.
Hade vid sista kontroll 1 äggblåsa på ena äggstock och 2 st äggblåsor på den andra.
Efter läkaren samtal, grät jag en stund. Blev så rörd över att det finns en läkare som bryr sig, som ringer mig, som frågar hur jag har det och hur jag mår. Som jag känner försöker göra det han kan för mig för att jag ska få må så bra som möjligt!
Hur, eller vad skulle jag kunna göra för att få visa min tacksamhet.
Mer än att jag sagt åt honom så många gånger, kramat om honom och tackat.
Tänk att ett sånt bra bemötande, den känslan att få känna sig så trygg, förstådd kan på något sätt få en att må och känna sig lite "tröstad".
Kanske skulle jag skicka en Nalle med ett plåster på..
~~~~~~
I Morgon ska dottern till Sjukhuset, har mailat till läkaren så hon är förberedd på problemen, funderingarna vi föräldrar har.
Ska bli intressant att se hur hon hanterar och bemöter våra frågor, och funderar på att spela in hela samtalet/besöket med henne. (vilket jag har rättigheter till att göra)
För övrigt är jag irriterad, besviken på Barnomsorgen och dess regler.
Vilket ställer till en del bekymmer då man varken får ändra tiden, typ flytta tiden kanske en timma, eller 2. Och inte heller byta någon dag.
Detta fick jag reda på att det blivit mer stränga regler i Tisdags.
Men i förra veckan var det andra regler.
Så nu får väl min tös följa med på mina behandlingar, läkar besök, undersökningar med mera.
Jag försker alltid lägga in mina läkar tider anpassad till barnomsorgs tiderna, men hela sjukvården kan inte heller alltid anpassa sig till barnomsorgs tiderna!
Så hur jag ska göra på Onsdag vet jag inte, då jag ska till Endokrin/sarkom kirurgiska kliniken.
så över till Hund träningen.
Gårdagen,
Allmänlydnads passet.
Var på rätt dåligt humör innan jag kom
hade sådan fruktansvärd värk i kroppen
stressad som alltid, även fast jag var på plats 30 min innan start.
Men människor, andra hundar, prestera med mera ökar min stress.
Valde då ta med min lilla familj, för att titta på.
Det börjar relativt bra, vi närmar oss slutet av kursens avslut.
Nu har vi totalt 2 gånger kvar att träffas, de innebär endast 1 gång kvar att träna tillsammans innan provet.
De hände en sak på plan.
Som blev en varning.
Då det är hett ämne så tar jag inte upp incidenten.
Mer än att till min instruktör jag svarar: Jag gör som jag lärt. Du gör så, Du sagt åt mig göra så.
Tror ni han ger mig ett bra svar?
-Gör aldrig om det!
Innan vi kör hem frågar jag vad ska jag göra nästa gång?!
Hans svar, om vad jag ska göra, är emot vad han innan sagt åt mig att INTE göra.
Så vad fan är rätt vad är fel?!
Vart någonstans om inte på kurs, utbildning, hos en instruktör ska jag kunna få rätta råd, tips och hjälp?!
Om min Instruktör, Kurs ledaren lär ut saker till mig, där detta fallet handlar om,
Så Varför vågar då inte instruktören stå för sina "metoder"?.
Hittar inte rätta ordet, i skrivande stund.
Annars gick min träning rätt bra, och klarade vissa moment som andra inte lyckades med!
Bland annat att sätta honom, stanna kvar, gå iväg en bit. Och då han var halv vägs mot mig gav jag kommandot "STANNA" han stannade på studs, sen kom och en massa beröm och en korvbit. Fick högt och tydligt beröm ifrån en annan kursdeltagare och instruktören
Så det kändes bara YES!!!!
De andra kursarna verkar ha svårt att ge beröm.
Min hund var den som de andra väntade på.
Men i och med att jag ville att hunden var fokuserad på MIG, lyssna på mig, och strunta i alla andra 2 & 4 benta.
Så resulterade min extra minut att jag och min hund Lyckades genomföra detta!
Det lever jag på just nu!
Medans jag var så otroligt Ledsen, rädd och arg på instruktören och det som skedde.
Han är så otroligt bra, omtänksam
och försöker verkligen hjälpa mig så gott som det går.
Lyssnar på mig, lyssnar på det jag önskar, svarar så gott han kan på allt jag undrar.
Och han är mån om hur jag mår,
och hur allt går med min binjure.
Vi har ialla fall bestämt att jag ska på undersökning hos honom, för koll att jag inte har några cystor på mina äggstockar, och eventuellt ta upp behandling med Metformin. Då mina cyklar blir längre o längre igen.
Denna gång kom mensen på dag 40!
Mådde inte bra, magen uppsvälld, brösten gjorde ont, och hade så ont på äggstockarna.
Och jag sökte gyn kliniken, men kom aldrig fram den dagen fick jag nog.
Men på eftermiddagen kom mensen äntligen igång, och försökt låta bli att tänka, på att de känns i mina äggstockar ännu.
Hade vid sista kontroll 1 äggblåsa på ena äggstock och 2 st äggblåsor på den andra.
Efter läkaren samtal, grät jag en stund. Blev så rörd över att det finns en läkare som bryr sig, som ringer mig, som frågar hur jag har det och hur jag mår. Som jag känner försöker göra det han kan för mig för att jag ska få må så bra som möjligt!
Hur, eller vad skulle jag kunna göra för att få visa min tacksamhet.
Mer än att jag sagt åt honom så många gånger, kramat om honom och tackat.
Tänk att ett sånt bra bemötande, den känslan att få känna sig så trygg, förstådd kan på något sätt få en att må och känna sig lite "tröstad".
Kanske skulle jag skicka en Nalle med ett plåster på..
~~~~~~
I Morgon ska dottern till Sjukhuset, har mailat till läkaren så hon är förberedd på problemen, funderingarna vi föräldrar har.
Ska bli intressant att se hur hon hanterar och bemöter våra frågor, och funderar på att spela in hela samtalet/besöket med henne. (vilket jag har rättigheter till att göra)
För övrigt är jag irriterad, besviken på Barnomsorgen och dess regler.
Vilket ställer till en del bekymmer då man varken får ändra tiden, typ flytta tiden kanske en timma, eller 2. Och inte heller byta någon dag.
Detta fick jag reda på att det blivit mer stränga regler i Tisdags.
Men i förra veckan var det andra regler.
Så nu får väl min tös följa med på mina behandlingar, läkar besök, undersökningar med mera.
Jag försker alltid lägga in mina läkar tider anpassad till barnomsorgs tiderna, men hela sjukvården kan inte heller alltid anpassa sig till barnomsorgs tiderna!
Så hur jag ska göra på Onsdag vet jag inte, då jag ska till Endokrin/sarkom kirurgiska kliniken.
så över till Hund träningen.
Gårdagen,
Allmänlydnads passet.
Var på rätt dåligt humör innan jag kom
hade sådan fruktansvärd värk i kroppen
stressad som alltid, även fast jag var på plats 30 min innan start.
Men människor, andra hundar, prestera med mera ökar min stress.
Valde då ta med min lilla familj, för att titta på.
Det börjar relativt bra, vi närmar oss slutet av kursens avslut.
Nu har vi totalt 2 gånger kvar att träffas, de innebär endast 1 gång kvar att träna tillsammans innan provet.
De hände en sak på plan.
Som blev en varning.
Då det är hett ämne så tar jag inte upp incidenten.
Mer än att till min instruktör jag svarar: Jag gör som jag lärt. Du gör så, Du sagt åt mig göra så.
Tror ni han ger mig ett bra svar?
-Gör aldrig om det!
Innan vi kör hem frågar jag vad ska jag göra nästa gång?!
Hans svar, om vad jag ska göra, är emot vad han innan sagt åt mig att INTE göra.
Så vad fan är rätt vad är fel?!
Vart någonstans om inte på kurs, utbildning, hos en instruktör ska jag kunna få rätta råd, tips och hjälp?!
Om min Instruktör, Kurs ledaren lär ut saker till mig, där detta fallet handlar om,
Så Varför vågar då inte instruktören stå för sina "metoder"?.
Hittar inte rätta ordet, i skrivande stund.
Annars gick min träning rätt bra, och klarade vissa moment som andra inte lyckades med!
Bland annat att sätta honom, stanna kvar, gå iväg en bit. Och då han var halv vägs mot mig gav jag kommandot "STANNA" han stannade på studs, sen kom och en massa beröm och en korvbit. Fick högt och tydligt beröm ifrån en annan kursdeltagare och instruktören
Så det kändes bara YES!!!!
De andra kursarna verkar ha svårt att ge beröm.
Min hund var den som de andra väntade på.
Men i och med att jag ville att hunden var fokuserad på MIG, lyssna på mig, och strunta i alla andra 2 & 4 benta.
Så resulterade min extra minut att jag och min hund Lyckades genomföra detta!
Det lever jag på just nu!
Medans jag var så otroligt Ledsen, rädd och arg på instruktören och det som skedde.
tisdag 29 september 2009
Mer Väntan *suck*
Ändrade direktiv typ.
Pratat med EndokrinKirurg idag.
De kunde inte se att jag hade någon tid till läkaren.
Och hon gick in i min journal och sa det jag redan visste.
"Vi har skrivit till din medicin läkare i X, och bett henne om att
informera dig, att de har beställt en Pet/ct röntgen"
Då sa jag, ja det vet jag, och jag har redan vart på denna röntgen, redan i Fredags.
Hon sa bara -Oj, har du verkligen redan vart inne?! Det gick jätte snabbt. Vad roligt att något går undan.
Hon Bokade då in mitt ärende på Fredagens konferans, då dem bara har 1 möte i veckan.
Görs där bedömningen att dem inte kommer att operera mig, så kommer jag skickas tillbaka till medicin mottagningen, så får de ha ansvar om mig.
Bedöms det att jag ska bli opererad, så kommer jag då få en tid till kirurg läkaren för samtal. Och uppsatt på operations tid.
Men hon sa att det har mellan 4-8 veckors väntetid på att bli opererad.
Så även om det är cancer är det minst 4 veckor.
Och är det att man, de vill ta bort binjuren för säkerhets skull så är det 8 veckors väntetid.
Hon sa att de har jätte många fall just nu som ska få Binjuren bort operarad, därav dessa köer!
Så då får jag innerligt hoppas att jag inte behöver bli opererad oavsett om de skulle vara godartad eller inte.
För i så fall är vi inne i December månad.
Hon sa att de kan hända att de kanske kan bli så de vill göra någon kompletterande undersökning.
Jag är ett levande nerv vrak som inte orkar med denna ovissheten.
Vår önskan och vilja att få göra IVF Åt HELVETE med detta med nu :-(
På olika sätt och håll "tas" så mycket ifrån mig...
Nu måste jag slänga mig i frukost, ska vara på samtal kl. 11.00
Och klockan är nu slagen 10.00
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄä
Pratat med EndokrinKirurg idag.
De kunde inte se att jag hade någon tid till läkaren.
Och hon gick in i min journal och sa det jag redan visste.
"Vi har skrivit till din medicin läkare i X, och bett henne om att
informera dig, att de har beställt en Pet/ct röntgen"
Då sa jag, ja det vet jag, och jag har redan vart på denna röntgen, redan i Fredags.
Hon sa bara -Oj, har du verkligen redan vart inne?! Det gick jätte snabbt. Vad roligt att något går undan.
Hon Bokade då in mitt ärende på Fredagens konferans, då dem bara har 1 möte i veckan.
Görs där bedömningen att dem inte kommer att operera mig, så kommer jag skickas tillbaka till medicin mottagningen, så får de ha ansvar om mig.
Bedöms det att jag ska bli opererad, så kommer jag då få en tid till kirurg läkaren för samtal. Och uppsatt på operations tid.
Men hon sa att det har mellan 4-8 veckors väntetid på att bli opererad.
Så även om det är cancer är det minst 4 veckor.
Och är det att man, de vill ta bort binjuren för säkerhets skull så är det 8 veckors väntetid.
Hon sa att de har jätte många fall just nu som ska få Binjuren bort operarad, därav dessa köer!
Så då får jag innerligt hoppas att jag inte behöver bli opererad oavsett om de skulle vara godartad eller inte.
För i så fall är vi inne i December månad.
Hon sa att de kan hända att de kanske kan bli så de vill göra någon kompletterande undersökning.
Jag är ett levande nerv vrak som inte orkar med denna ovissheten.
Vår önskan och vilja att få göra IVF Åt HELVETE med detta med nu :-(
På olika sätt och håll "tas" så mycket ifrån mig...
Nu måste jag slänga mig i frukost, ska vara på samtal kl. 11.00
Och klockan är nu slagen 10.00
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄä
onsdag 23 september 2009
samtal
Onödigt samtal, typ...
Idag ringde Dr från medicin mottagningen, och berättade att hon fått svar från de andra sjukhuset.
-Ja, det har jag med.
Hon tillförde väl inget direkt av betydelse, mer än att jag än en gång fick väl en liten förberedelse på att de troligtvis kommer att operera mig.
Jag ska gå in för att de bara är Binjuren som vuxit, och att det inte skulle kunna tänkas vara något annat som spökar.
Och att jag ska se till att äta innan 06.30 på fredag. Köra lugnt till Sjukhuset och föröka behålla lugnet och inte vara orolig.
försöka se allt som om de bara vore en vanlig undersökning.
Hoppas att de första sjukhuset bara har sett fel och att detta stora sjukhuset ser att allt är bra.
*försöka ta bort vad de på de andra stora sjukhuset upptäckte*
Men hoppas att detta lilla SKIT sjukhuset där Medicin mottagningen är, att deras röntgen personal är inkompetenta.
Men skulle det vara något än en godartad sak, så kommer en anmälan komma på denna Medicin mottagningen som glömde bort mig.
Och Avdelnings chefen kommer att få sig ett personligt samtal och/eller Brev, över hans ord han sa till mig i telefonen.
Troligtvis kommer jag oavsett utgångs punkten att på något sätt tacka det stora sjukhuset som märkte förändringen på röntgen, det som inte detta lilla SKIT sjukhus inte ens själva sett.
Ska kl:13 ringa till det Aktuella sjukhuset ang frågor jag har inför fredag.
Vore jätte roligt med en kommentar!
Idag ringde Dr från medicin mottagningen, och berättade att hon fått svar från de andra sjukhuset.
-Ja, det har jag med.
Hon tillförde väl inget direkt av betydelse, mer än att jag än en gång fick väl en liten förberedelse på att de troligtvis kommer att operera mig.
Jag ska gå in för att de bara är Binjuren som vuxit, och att det inte skulle kunna tänkas vara något annat som spökar.
Och att jag ska se till att äta innan 06.30 på fredag. Köra lugnt till Sjukhuset och föröka behålla lugnet och inte vara orolig.
försöka se allt som om de bara vore en vanlig undersökning.
Hoppas att de första sjukhuset bara har sett fel och att detta stora sjukhuset ser att allt är bra.
*försöka ta bort vad de på de andra stora sjukhuset upptäckte*
Men hoppas att detta lilla SKIT sjukhuset där Medicin mottagningen är, att deras röntgen personal är inkompetenta.
Men skulle det vara något än en godartad sak, så kommer en anmälan komma på denna Medicin mottagningen som glömde bort mig.
Och Avdelnings chefen kommer att få sig ett personligt samtal och/eller Brev, över hans ord han sa till mig i telefonen.
Troligtvis kommer jag oavsett utgångs punkten att på något sätt tacka det stora sjukhuset som märkte förändringen på röntgen, det som inte detta lilla SKIT sjukhus inte ens själva sett.
Ska kl:13 ringa till det Aktuella sjukhuset ang frågor jag har inför fredag.
Vore jätte roligt med en kommentar!
tisdag 22 september 2009
Snabba puckar
Från att ha pratat med Sjukhuset igår (Måndag 21/9-09),
om väntetiden till en PET-röntgen,
Till att idag kl: 14:22 bli inkallad på röntgen redan på Fredag den 25/9-09.
Försöker få tag på min man, signalerna bara går fram och har sökt han nu 4 gånger.
Vad ska jag göra av mitt barn?!
Tar 1 timme att köra dit, sen då jag kommer dit ska de,
sätta en nål, sen spruta in radioaktivt.
Sen måste jag vila, inte prata, inte läsa, bara ta de lugnt.
Sen görs röntgen.
De beräknar att allt ska ta 2 timmar.
Sen köra en timme bilfärd hem..
Får se om jag skulle lyckas få någon som kan ut och gå med hunden en snabbis, om det behövs.
Men de 4 timmar klarar han egentligen.
Jag måste få bort oron vart mitt barn ska vara,
Har sån ÅNGEST nu........
om väntetiden till en PET-röntgen,
Till att idag kl: 14:22 bli inkallad på röntgen redan på Fredag den 25/9-09.
Försöker få tag på min man, signalerna bara går fram och har sökt han nu 4 gånger.
Vad ska jag göra av mitt barn?!
Tar 1 timme att köra dit, sen då jag kommer dit ska de,
sätta en nål, sen spruta in radioaktivt.
Sen måste jag vila, inte prata, inte läsa, bara ta de lugnt.
Sen görs röntgen.
De beräknar att allt ska ta 2 timmar.
Sen köra en timme bilfärd hem..
Får se om jag skulle lyckas få någon som kan ut och gå med hunden en snabbis, om det behövs.
Men de 4 timmar klarar han egentligen.
Jag måste få bort oron vart mitt barn ska vara,
Har sån ÅNGEST nu........
måndag 21 september 2009
väntar
Dagens samtal med Sjukhuset fick mig att tappa all energi.
Alla steg som jag tagit idag, har vart så oerhört tunga.
Jag blir förbannad på denna sjukvård som inte har mer resurser och utrustningar inom tumör/cancer området.
Jag ska snart in på en ny undersökning/röntgen som kostar uppmot 20.000kr
De på detta sjukhus, har mellan 2-4 veckors väntetid. I Alla fall 14dagar som man får vänta.
Enligt hon jag pratade med idag, sa att undersökningstiden tar ca 3 timmar. Men inte på någon sida står det att det ska ta så lång tid..
Och i vårt underbara land, verkar det som om det endast finns 6 st sådana här apparater i hela Sverige!
Ska även bli kallad till läkare..
Lusten, orken Kraften att bry mig om vissa saker *poff bortblåsta*
Men försöker att klara av vissa av sakerna, för att få tiden att gå.
Men att i morgon på morgonens kurs, komma dit och knappt kunnat träna något med hunden, och inte förstått all teori i boken, gör att jag får mer ångest,
att inte orka, att inte klara av, att inte förstå, att vara så fruktansvärt trött som jag är..
Sen att inte kanske klara av uppgifterna med hunden, och bara se alla mina mislyckanden..
Jag får inte ge upp de nu. Jag ska försöka göra mitt bästa i att orka, och klara av 7 månaders killen..
Idag har han i stort sett bara skällt för allt då vi är inne, men bättre då vi vart ute på promenader.
Varje skall, är ett tecken bekräftelse på ett jävla misslyckande..
har vart arg, irriterad och en j*vla ragata har jag vart idag.
Alla steg som jag tagit idag, har vart så oerhört tunga.
Jag blir förbannad på denna sjukvård som inte har mer resurser och utrustningar inom tumör/cancer området.
Jag ska snart in på en ny undersökning/röntgen som kostar uppmot 20.000kr
De på detta sjukhus, har mellan 2-4 veckors väntetid. I Alla fall 14dagar som man får vänta.
Enligt hon jag pratade med idag, sa att undersökningstiden tar ca 3 timmar. Men inte på någon sida står det att det ska ta så lång tid..
Och i vårt underbara land, verkar det som om det endast finns 6 st sådana här apparater i hela Sverige!
Ska även bli kallad till läkare..
Lusten, orken Kraften att bry mig om vissa saker *poff bortblåsta*
Men försöker att klara av vissa av sakerna, för att få tiden att gå.
Men att i morgon på morgonens kurs, komma dit och knappt kunnat träna något med hunden, och inte förstått all teori i boken, gör att jag får mer ångest,
att inte orka, att inte klara av, att inte förstå, att vara så fruktansvärt trött som jag är..
Sen att inte kanske klara av uppgifterna med hunden, och bara se alla mina mislyckanden..
Jag får inte ge upp de nu. Jag ska försöka göra mitt bästa i att orka, och klara av 7 månaders killen..
Idag har han i stort sett bara skällt för allt då vi är inne, men bättre då vi vart ute på promenader.
Varje skall, är ett tecken bekräftelse på ett jävla misslyckande..
har vart arg, irriterad och en j*vla ragata har jag vart idag.
fredag 11 september 2009
Underbara SJUKVÅRD
*Ironi*
Idag ringde läkaren ifrån Medicin kliniken,
som aldrig träffat mig, som i början av sommaren
((efter att ha glömt av mig/min remiss ifrån Kirurgteamet i X, där de sett en avvikelse på min ena binjure var lite större än den andra, och skrev därför remiss till medicin mottagningen för uppföljning och provtagningar.
Efter 6 månader ringer jag Sjukhuschefen och ifråga sätter deras "Vård garanti",
han blir "förfärad" att höra.
Dagen efter ringer chefen för Medicin mottagningen upp mig, och är smått irriterad varför jag inte ringt honom, ringt Medicin mottagningen, och säger då hur lätt är det att komma fram?
Och samtalen bryts efter viss signal hade gått fram.
Han säger åt mig att jag inte ska vara orolig, och började diskutera hur vida liten risk de var att jag skulle vara sjuk, eller ha en växande binjure, men han skulle prata med personalen i morgon och gav en anledning till varför de kanske glömt bort mig var nog att ; Läkaren kanske blivit avbruten, upptagen med annat.
Sen togs de ett par veckor till så fick jag en tid,
tid att lämna blodprover och samla Urin i behållare under 48 timmar
Men ingen läkare fick jag träffa.
Via telefon samtal från läkaren A-S T-sson på Med. kliniken säger hon;
Dina hormon prover är bra,
Men vi gör en kontroll röntgen på din Binjure då de var ju ett år sen nu sen sist, för att kolla så att den inte har vuxit, vilket jag inte tror att den har gjort.
Jag frågar: Om den har vuxit vad betyder det?! Om den har vuxit hur mycket eller lite får den växa då?!
A-s T-sson svarar: Binjuren får inte växa, men säg att den skulle ha vuxit 2 millimeter så kommer de nog vilja operera bort den, då man inte gillar växande saker i kroppen,
Då jag frågar; Vad kan det vara då?!
Läkaren svarar: Ja de kan vara cancer. "men jag tror inte att den har vuxit".
Jag frågar när hon tänkte skicka remiss till röntgen och hur lång tid de skulle kanske ta att få tid, hon säger åt mig att det inte är akut, men jag skriver den nu så blir du kallad, så hörs vi av då du vart på röntgen.
Jag fick tid till rötgen den 13:e Augusti, 10 månader efter att remissen ifrån Kirurgteamet skickat remiss.
Den 20:e Augusti skriver A-s T-sson Brev till mig och kontaktar vad hon trodde att det sjukhuset skulle göra en bedömning av röntgen bilderna för att få ett utlåtande.
Men under A-s T-ssons Lediga Vecka, ringer jag till det sjukhus som hon kontaktat, och där får jag reda på de inte längre har hand om Endokrinologi kirurgi längre, utan ett annat sjukhus. Men Det sjukhuset hade inte skrivit till det "ansvariga" sjukhuset, utan skrivit tillbaka till Medicin mottagningen, och då ringer jag den mottagningen och får reda på att Läkaren är ledig, och då ber jag en annan läkare gå in och skicka till det Ansvariga sjukhuset för att de skulle kunna hinnas med att tas upp på deras konferanser som de har på Fredagar.
En sek. på Med. mottagningen ringer och bekräftar att en annan läkare då har skickat över till det sjukhuset.
(då jag hade i förra veckan bett om telefon tid till läkaren på Med. mottagningen för att kunna få lite mer svar på mina frågor)
Så ringde hon, säger att deras Röntgen läkare på sjukhuset anser att min Binjure har vuxit en aning sen sist.
Men det är så svårt, man måste ha alla bilderna framför sig bla bla bla.
Jag sa att jag vill ha RAKA SVAR på mina frågor, sa att jag är orolig och vill att de ska gå snabbt.
Hon säger att jag ska ha IS i magen, och om jag undrar något så får jag väl kontakta de andra sjukhuset då.
Hon gav så dubbla budskap..
Och Läkare och många inom sjukvården är så OTROLIGT bra på att försöka ta bort den Känsla, den RÄDSLA som jag som Patient kan känna/Känner.
Men en Bekräftelse på att min Binjure HAR VUXIT har jag.
För den Röntgen läkare som kollat på bilderna från den 13/8-2009 säger att den vuxit en aningen sen sist.
Men hur i hela världen kan man få något Jevla rakt och ÄRLIGT svar på
1) Hur stor är en Binjure på ett ungefär?
2) Kallas det nu för Tumör, då det är något i kroppen som har vuxit?!
Har mer frågor i mitt huvud som är en som en Torktumlare!
På Måndag så kommer jag aktivt och INTENSIVT försöka få tag på någon på det Sjukhus som nu ska kolla på mina bilder, göra en bedömning om min binjure har vuxit, och om de kommer göra något åt det. (då läkaren även idag nämnde att man brukar operera bort binjuren)
Så jag hoppas INNERLIGT att jag får tag på någon på Endokrinologiska Kirurgteamet kommer att svara och har något att komma med!
I min familj/släkt har vi en rad olika sjukdomar och cancer.
Och då man har förlorat anhöriga i cancer bland annat så kan jag inte ha is i magen.
Sen har jag haft
* Flertals cystor på äggstockarna, bla. sk. "Choklad cysta" och blivit opererad ett par gånger för detta.
* Polyper i Livmoder och blivit skrapad
Sen att min hälsa förövrigt inte vart bra och även inneburit flertals operationer och inläggningar så är jag inte den rätta Patient att säga åt mig vad jag ska vara och känna.
*Ljumskbråck 4år gammal opererad
*Blindtarmen bort opererad akut som 8-åring
*En operation som visade sig vara onödig då det bara var en förstorade lymfkörtlar, men läkaren som gjorde ultraljudet på min ljumske/ben såg ett inklämt bråck på samma sida som då jag var barn, men de var det inte.
*Gall operation, med inre blödningar, blödning som troligvis kom ifrån gall eller Lever artären fick 3 påsar blod. Blodvärdet sjönk till 70. Och Flertals inläggningar på det sjukhuset (som förövrigt nu "glömt av mig" opererade mig) så ett annat sjukhus fick gå in och försöka hjälpa mig satte in dränage, narkosläkare som kom och satte bedövnings sprut i revbens bågen "väg" längs rygg för att göra mig så smärtfri som möjligt, tabletter mot illamående så ja skulle sluta kräkas lika mycket. Smärt stillande, lugnande, kramp lösande mediciner för det tryck jag hade och har på höger sida, samma sida som min förstorade Binjure sitter på. (kan sen den operationen inte sova på annan sida än att ligga på höger sida som även orsakar mig smärtor i min höft mer än den smärta jag redan har i den) Jag blir illamånde, och det "drar inne" i magen på mig så de känns som något ska slitas sönder inuti. Kan nu först använda min högra arm bättre, nästan helt återställd som jag var innan operationen i armen)
Sen de andra operationerna som är angivna i bloggens historia..
Så Tillit till Sjukhuset, läkare, Sjukvårdspersonal är väl inget som jag har.
Det är mycket mycket få personer som jag känner att jag har förtroende till, och de inom sjukvården som jag får ett förtroende för ska vara hedrade!
Idag ringde läkaren ifrån Medicin kliniken,
som aldrig träffat mig, som i början av sommaren
((efter att ha glömt av mig/min remiss ifrån Kirurgteamet i X, där de sett en avvikelse på min ena binjure var lite större än den andra, och skrev därför remiss till medicin mottagningen för uppföljning och provtagningar.
Efter 6 månader ringer jag Sjukhuschefen och ifråga sätter deras "Vård garanti",
han blir "förfärad" att höra.
Dagen efter ringer chefen för Medicin mottagningen upp mig, och är smått irriterad varför jag inte ringt honom, ringt Medicin mottagningen, och säger då hur lätt är det att komma fram?
Och samtalen bryts efter viss signal hade gått fram.
Han säger åt mig att jag inte ska vara orolig, och började diskutera hur vida liten risk de var att jag skulle vara sjuk, eller ha en växande binjure, men han skulle prata med personalen i morgon och gav en anledning till varför de kanske glömt bort mig var nog att ; Läkaren kanske blivit avbruten, upptagen med annat.
Sen togs de ett par veckor till så fick jag en tid,
tid att lämna blodprover och samla Urin i behållare under 48 timmar
Men ingen läkare fick jag träffa.
Via telefon samtal från läkaren A-S T-sson på Med. kliniken säger hon;
Dina hormon prover är bra,
Men vi gör en kontroll röntgen på din Binjure då de var ju ett år sen nu sen sist, för att kolla så att den inte har vuxit, vilket jag inte tror att den har gjort.
Jag frågar: Om den har vuxit vad betyder det?! Om den har vuxit hur mycket eller lite får den växa då?!
A-s T-sson svarar: Binjuren får inte växa, men säg att den skulle ha vuxit 2 millimeter så kommer de nog vilja operera bort den, då man inte gillar växande saker i kroppen,
Då jag frågar; Vad kan det vara då?!
Läkaren svarar: Ja de kan vara cancer. "men jag tror inte att den har vuxit".
Jag frågar när hon tänkte skicka remiss till röntgen och hur lång tid de skulle kanske ta att få tid, hon säger åt mig att det inte är akut, men jag skriver den nu så blir du kallad, så hörs vi av då du vart på röntgen.
Jag fick tid till rötgen den 13:e Augusti, 10 månader efter att remissen ifrån Kirurgteamet skickat remiss.
Den 20:e Augusti skriver A-s T-sson Brev till mig och kontaktar vad hon trodde att det sjukhuset skulle göra en bedömning av röntgen bilderna för att få ett utlåtande.
Men under A-s T-ssons Lediga Vecka, ringer jag till det sjukhus som hon kontaktat, och där får jag reda på de inte längre har hand om Endokrinologi kirurgi längre, utan ett annat sjukhus. Men Det sjukhuset hade inte skrivit till det "ansvariga" sjukhuset, utan skrivit tillbaka till Medicin mottagningen, och då ringer jag den mottagningen och får reda på att Läkaren är ledig, och då ber jag en annan läkare gå in och skicka till det Ansvariga sjukhuset för att de skulle kunna hinnas med att tas upp på deras konferanser som de har på Fredagar.
En sek. på Med. mottagningen ringer och bekräftar att en annan läkare då har skickat över till det sjukhuset.
(då jag hade i förra veckan bett om telefon tid till läkaren på Med. mottagningen för att kunna få lite mer svar på mina frågor)
Så ringde hon, säger att deras Röntgen läkare på sjukhuset anser att min Binjure har vuxit en aning sen sist.
Men det är så svårt, man måste ha alla bilderna framför sig bla bla bla.
Jag sa att jag vill ha RAKA SVAR på mina frågor, sa att jag är orolig och vill att de ska gå snabbt.
Hon säger att jag ska ha IS i magen, och om jag undrar något så får jag väl kontakta de andra sjukhuset då.
Hon gav så dubbla budskap..
Och Läkare och många inom sjukvården är så OTROLIGT bra på att försöka ta bort den Känsla, den RÄDSLA som jag som Patient kan känna/Känner.
Men en Bekräftelse på att min Binjure HAR VUXIT har jag.
För den Röntgen läkare som kollat på bilderna från den 13/8-2009 säger att den vuxit en aningen sen sist.
Men hur i hela världen kan man få något Jevla rakt och ÄRLIGT svar på
1) Hur stor är en Binjure på ett ungefär?
2) Kallas det nu för Tumör, då det är något i kroppen som har vuxit?!
Har mer frågor i mitt huvud som är en som en Torktumlare!
På Måndag så kommer jag aktivt och INTENSIVT försöka få tag på någon på det Sjukhus som nu ska kolla på mina bilder, göra en bedömning om min binjure har vuxit, och om de kommer göra något åt det. (då läkaren även idag nämnde att man brukar operera bort binjuren)
Så jag hoppas INNERLIGT att jag får tag på någon på Endokrinologiska Kirurgteamet kommer att svara och har något att komma med!
I min familj/släkt har vi en rad olika sjukdomar och cancer.
Och då man har förlorat anhöriga i cancer bland annat så kan jag inte ha is i magen.
Sen har jag haft
* Flertals cystor på äggstockarna, bla. sk. "Choklad cysta" och blivit opererad ett par gånger för detta.
* Polyper i Livmoder och blivit skrapad
Sen att min hälsa förövrigt inte vart bra och även inneburit flertals operationer och inläggningar så är jag inte den rätta Patient att säga åt mig vad jag ska vara och känna.
*Ljumskbråck 4år gammal opererad
*Blindtarmen bort opererad akut som 8-åring
*En operation som visade sig vara onödig då det bara var en förstorade lymfkörtlar, men läkaren som gjorde ultraljudet på min ljumske/ben såg ett inklämt bråck på samma sida som då jag var barn, men de var det inte.
*Gall operation, med inre blödningar, blödning som troligvis kom ifrån gall eller Lever artären fick 3 påsar blod. Blodvärdet sjönk till 70. Och Flertals inläggningar på det sjukhuset (som förövrigt nu "glömt av mig" opererade mig) så ett annat sjukhus fick gå in och försöka hjälpa mig satte in dränage, narkosläkare som kom och satte bedövnings sprut i revbens bågen "väg" längs rygg för att göra mig så smärtfri som möjligt, tabletter mot illamående så ja skulle sluta kräkas lika mycket. Smärt stillande, lugnande, kramp lösande mediciner för det tryck jag hade och har på höger sida, samma sida som min förstorade Binjure sitter på. (kan sen den operationen inte sova på annan sida än att ligga på höger sida som även orsakar mig smärtor i min höft mer än den smärta jag redan har i den) Jag blir illamånde, och det "drar inne" i magen på mig så de känns som något ska slitas sönder inuti. Kan nu först använda min högra arm bättre, nästan helt återställd som jag var innan operationen i armen)
Sen de andra operationerna som är angivna i bloggens historia..
Så Tillit till Sjukhuset, läkare, Sjukvårdspersonal är väl inget som jag har.
Det är mycket mycket få personer som jag känner att jag har förtroende till, och de inom sjukvården som jag får ett förtroende för ska vara hedrade!
måndag 31 augusti 2009
Bollas runt
Idag ringde jag och sökte den ansvarige läkaren,
som skrivit brevet till mig,
men hon var borta hela veckan.
Frågade hon som svarade, Hur ska vi tolka brevet.
-Ja, du vet inte, men hon ville nog att de sjukhuset som upptäckte det, och mätte sist ska kolla på det för en bedömning.
Hon kunde tyvärr inte svara mer.
Rinde till sjukhus nummer 2:
Efter 45 minuters kö, kom jag fram, där får jag beskedet att;
Vi har inte längre hand om Endokrinologi, utan universitets sjukhuset i X har hand om det.
Så jag frågade, Vad har läkaren skrivit, står det något?!
Till svar: Läkaren har skrvit till X sjukhus, till endokrinologiska för ett ställningstagande till/för operation.
Ingen visste något mera.
Ringde sjukhus nummer 3:
Anknytning XX är stängd och åter i morgon klockan 09.00
Efter samtalen så är jag nu så slut, energin är 0
som skrivit brevet till mig,
men hon var borta hela veckan.
Frågade hon som svarade, Hur ska vi tolka brevet.
-Ja, du vet inte, men hon ville nog att de sjukhuset som upptäckte det, och mätte sist ska kolla på det för en bedömning.
Hon kunde tyvärr inte svara mer.
Rinde till sjukhus nummer 2:
Efter 45 minuters kö, kom jag fram, där får jag beskedet att;
Vi har inte längre hand om Endokrinologi, utan universitets sjukhuset i X har hand om det.
Så jag frågade, Vad har läkaren skrivit, står det något?!
Till svar: Läkaren har skrvit till X sjukhus, till endokrinologiska för ett ställningstagande till/för operation.
Ingen visste något mera.
Ringde sjukhus nummer 3:
Anknytning XX är stängd och åter i morgon klockan 09.00
Efter samtalen så är jag nu så slut, energin är 0
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)