Då jag bara faller

Jag vaknade upp, och kände bara trötthet.
Andra känslan var att det gör ont,
det är mitt älskade barn som ligger och sparkar mig över mina revben
av trötthet och ilska över att jag inte slår på TV:n för henne.
För hon är så varm och orkar inte sträcka sig över till Pappans sängbord
där han så fint lagt kontrollen.
Jag blir arg, jag har ont.
Det kommet ett par sparkar till i magen.
Jag ska le, vara pigg och glad.
Jag är tacksam för de barn vi har.

Jag slänger på mig kläder, vi är ju redan försenade till dagis.
Pulka, hund och unge -iväg till dagis.

Jag lugnar ner mig, men blir smått irriterad då vårt älskade barn ska vara seg som kolan och ska leka upp för den hala trappan.
Mentorn börjar prata med mig, ger mig ett kuvert, uppradat på ett papper VAD jag ska ha med i min ansökan.
Där blev jag stående ytterligare 5 minuter, då min irritation ÖKAR
av stressen att jag måste får tag på Kirurg mottagningen.

Jag vaknade upp och hade hoppats på att dagen skulle bli bra,
ja ville skapa och få fram en gladare och positivare stund, dag idag.
Då så mycket ligger i att jag måste anstränga mig för att hitta
en MENING, med att vara glad, att hitta saker att göra som ger mig något.
Aktivera mig med något. Innan något negativt infinner sig.

På väg hem med hunden så ringer jag.
De har inget planerat,
De har bara operations salar fram till vecka 6-7.
Men ingen planering är inbokad under Februari, vad hon säger.
Hon frågar mig vad jag ska opereras för, Och får till svar:
Jag vet att du finns här, och vi har inte många Binjure operationer.
Jag sa som jag tidigare sagt: Jag får väl ta och ringa nästa vecka igen då!
Jag undrade om de kunde vara så snälla och hjälpa mig att skriva något slags läkar intyg om att jag kommer att vara inlagd och Sjukskriven.
Och det skulle väl de kunna ordna till mig samt sända det hem till mig.

Jag kände bara att jag sjönk
Varför skulle jag vara "prioriterad" för?
Jag vet inte om jag klarar av att få ett besked med kortare varsel som
2-3 veckor innan operation.
Jag behöver ha tid på mig, smälta in allt, veta att saker har hunnit ordnat sig med praktiska saker.

Enligt Vårdgarantin så skall jag bli opererad om exakt 5 veckor.

Jag är så rädd att jag skall missa, eller må såpass fysiskt dåligt då mitt älskade barn fyller fem år.
Jag vill inte missa.

Hur som helst, blir min Operation under Februari så vet vi att vi ingen hjälp kan få av svärföräldrarna, för de är inte hemma.

Min Pappa skulle nog inte lyfta ett finger för att hjälpa mig, oss i denna situationen.
Min Mamma skulle kanske, men det skulle innebära att jag fick köra upp de 48 milen en väg.
Men att lämna mitt barn där själv -ALDRIG!

Har en som har erbjudit sig att hjälpa mig, oss med vår hund.
Så jag hoppas innerligt att löftet hålls.

Det kommer att bli tomt på Sjukhuset,
Vet inte om min man kommer att orka vara på arbets dag, köra hem hämta vårt barn på dagis (om de nu på kommunen kan hjälpa oss med utökad barnomsorg en tid fram över?! Jag tar inget för givet)
För att sen laga och äta middag vid 18 tiden, för att sen köra en timmes bilfärd till Sjukhuset hälsa på mig, sen köra timmen hem. För att dagen efter åter igen gå upp 05.30-06.00.

Troligtvis kommer det vara lika hårda regler på den avdelningen att ingen mobil eller Mobilt bredband får användas. = Total isolering.
Så det kommer nog få se till att där finns en kurator eller något.

Har frågat min man om han skulle kunna hjälpa mig att skriva i min blogg, korta uppdateringar. Men inget som han vill göra.

Jag blev sittandes i soffan och skrev inlägg.
Är ledsen, tappade orken lusten och motivationen.

Tack sjukvården, Tack föräldrarna, Tack jävla kropp som sviker.
Nu får det vara nog.

Blandade känslor

Idag ringde min gyn läkare.
Han är så otroligt bra, omtänksam
och försöker verkligen hjälpa mig så gott som det går.
Lyssnar på mig, lyssnar på det jag önskar, svarar så gott han kan på allt jag undrar.
Och han är mån om hur jag mår,
och hur allt går med min binjure.

Vi har ialla fall bestämt att jag ska på undersökning hos honom, för koll att jag inte har några cystor på mina äggstockar, och eventuellt ta upp behandling med Metformin. Då mina cyklar blir längre o längre igen.
Denna gång kom mensen på dag 40!
Mådde inte bra, magen uppsvälld, brösten gjorde ont, och hade så ont på äggstockarna.
Och jag sökte gyn kliniken, men kom aldrig fram den dagen fick jag nog.
Men på eftermiddagen kom mensen äntligen igång, och försökt låta bli att tänka, på att de känns i mina äggstockar ännu.

Hade vid sista kontroll 1 äggblåsa på ena äggstock och 2 st äggblåsor på den andra.

Efter läkaren samtal, grät jag en stund. Blev så rörd över att det finns en läkare som bryr sig, som ringer mig, som frågar hur jag har det och hur jag mår. Som jag känner försöker göra det han kan för mig för att jag ska få må så bra som möjligt!

Hur, eller vad skulle jag kunna göra för att få visa min tacksamhet.
Mer än att jag sagt åt honom så många gånger, kramat om honom och tackat.

Tänk att ett sånt bra bemötande, den känslan att få känna sig så trygg, förstådd kan på något sätt få en att må och känna sig lite "tröstad".

Kanske skulle jag skicka en Nalle med ett plåster på..
~~~~~~

I Morgon ska dottern till Sjukhuset, har mailat till läkaren så hon är förberedd på problemen, funderingarna vi föräldrar har.
Ska bli intressant att se hur hon hanterar och bemöter våra frågor, och funderar på att spela in hela samtalet/besöket med henne. (vilket jag har rättigheter till att göra)

För övrigt är jag irriterad, besviken på Barnomsorgen och dess regler.
Vilket ställer till en del bekymmer då man varken får ändra tiden, typ flytta tiden kanske en timma, eller 2. Och inte heller byta någon dag.
Detta fick jag reda på att det blivit mer stränga regler i Tisdags.
Men i förra veckan var det andra regler.
Så nu får väl min tös följa med på mina behandlingar, läkar besök, undersökningar med mera.
Jag försker alltid lägga in mina läkar tider anpassad till barnomsorgs tiderna, men hela sjukvården kan inte heller alltid anpassa sig till barnomsorgs tiderna!

Så hur jag ska göra på Onsdag vet jag inte, då jag ska till Endokrin/sarkom kirurgiska kliniken.

så över till Hund träningen.



Gårdagen,
Allmänlydnads passet.
Var på rätt dåligt humör innan jag kom
hade sådan fruktansvärd värk i kroppen
stressad som alltid, även fast jag var på plats 30 min innan start.
Men människor, andra hundar, prestera med mera ökar min stress.
Valde då ta med min lilla familj, för att titta på.
Det börjar relativt bra, vi närmar oss slutet av kursens avslut.
Nu har vi totalt 2 gånger kvar att träffas, de innebär endast 1 gång kvar att träna tillsammans innan provet.
De hände en sak på plan.
Som blev en varning.
Då det är hett ämne så tar jag inte upp incidenten.
Mer än att till min instruktör jag svarar: Jag gör som jag lärt. Du gör så, Du sagt åt mig göra så.
Tror ni han ger mig ett bra svar?
-Gör aldrig om det!

Innan vi kör hem frågar jag vad ska jag göra nästa gång?!
Hans svar, om vad jag ska göra, är emot vad han innan sagt åt mig att INTE göra.

Så vad fan är rätt vad är fel?!

Vart någonstans om inte på kurs, utbildning, hos en instruktör ska jag kunna få rätta råd, tips och hjälp?!

Om min Instruktör, Kurs ledaren lär ut saker till mig, där detta fallet handlar om,
Så Varför vågar då inte instruktören stå för sina "metoder"?.
Hittar inte rätta ordet, i skrivande stund.

Annars gick min träning rätt bra, och klarade vissa moment som andra inte lyckades med!
Bland annat att sätta honom, stanna kvar, gå iväg en bit. Och då han var halv vägs mot mig gav jag kommandot "STANNA" han stannade på studs, sen kom och en massa beröm och en korvbit. Fick högt och tydligt beröm ifrån en annan kursdeltagare och instruktören
Så det kändes bara YES!!!!
De andra kursarna verkar ha svårt att ge beröm.
Min hund var den som de andra väntade på.
Men i och med att jag ville att hunden var fokuserad på MIG, lyssna på mig, och strunta i alla andra 2 & 4 benta.
Så resulterade min extra minut att jag och min hund Lyckades genomföra detta!
Det lever jag på just nu!

Medans jag var så otroligt Ledsen, rädd och arg på instruktören och det som skedde.