Ändrade planer

Efter vi var hos gyn sist, bestämdes det att vi prövar en speciell
Kontrast röntgen på äggledaren. Innan vi opererar mig igen.

Detta kommer att göras utav en röntgen läkare.
De är även bestämt att jag ska ha en i från narkos avdelningen hos mig.
Och att jag ska vara fastande, att jag inte har ätit på fyra timmar innan man gör undersökningen.

Min beh läkare har sagt att narkosen ska se till att ja kommer få vara så smärtfri som det går.
Denna undersökningen är en annan slag, än den traditionella "spolningen av äggledare".

Röntgen läkaren kommer att kunna se Inuti ÄL och se om det är stopp, hinder, skadad
och med denna undersöknings metoden kan man i vissa fall få bort en blockering/stopp. Men inga garantier.
Min läkare har lovat oss att vi ska få besked i från röntgen läkaren samma dag som undersökningen hur det ser ut.
Döms jag "ut", blir det operation inom 4-5 veckor.
Där kommer i så fall beh. gyn läkare göra "traditionell" spolning för att försöka igen, om inte ta bort den sista äggledaren.

"Sanningen, att klara den" Barnets längtan och önskan..

Är nervös, vill att det ska bli morgondag, samtidigt som tanken om att prata om vad som är bäst så är frågan om jag kommer ta allt som "de var det bästa" även då man vaknade upp efter operationen...

Jag har svårt med sanningen, fakta i vissa situationer.

Kan ta ett exempel;
Efter det vul som gjordes i somras, där det inte såg ut som de skulle,
då försökte jag i mitt inre bara försöka "vakna upp" och ville inte tro att det
var som det var. Det var inte verklighet..
Tankar på vad ja skulle göra för att få min läkare och oss själv att vakna upp, för
jag hade visst bebis i magen..
men sanningen var något annat.

sen att efter den operationen vakna upp, och få reda på att äggledaren är borta!
Även om jag somnade in med vetskapen att kanske, så hann jag inte i huvudet förberedas på fakta..


Mitt Barns längtan och önskan om ett syskon.

Det är ofta som mitt barn kommer med frågor tankar om syskon.
Önskan om att få ett syskon nu.
lite tankar och meningar mitt barn har haft:

"Att snart får E ett syskon till, då kan ju vi ta lilla e, för då får de ju ändå en ny"

"Men varför får K 3 barn och jag bara ett? (hon sa "jag" till sig själv)"

"Men K har E sen lilla bebis som är under året, och snart ny bebis kommer.
Varför har K så många barn? och varför får hon så många barn för?"

"Mamma varför kan du inte få bebis?"

"Mamma, har doktorn inte opererat K ?"

"Men varför har dem opererat dig då?"

"Mamma ät mat så blir du tjock om magen, då får du bebis"

"Mamma när du slutar att blöda, då får du bebis i magen"

Nu senast var igår Söndag,

"Mamma kan vi inte få en bebis? -Nej jag kanske inte kan J (sa jag till mitt barn)
Var av hon svarar mig och tittar på Pappa, och säger Men kan inte pappa få en bebis då?"


Hur hanterar man situationen, då jag knappt är vän med sanningen.
Kommer önskan, saknaden hos mitt barn försvinna med tiden?

Hon skulle bli en sådan duktig o snäll stora syster.
Så fort hon är bland bebisar så vill hon gärna klappa, ber att få hjälpa till att mata dem, ta på dem kläder, passar dem och försöker trösta dem

*Älskade dotter, om jag bra kunde......*

*ledsen*

Tankar inför samtalet

Jag är glad över...
Jag är återhämtad efter sen senaste operationen,
ärren är läkta.
Cellgifterna är ute ur kroppen,
och räknades som "icke" gravid längre den 24/12,
Då "släppte" läkarna mig under denna noggranna kontrollen,
genom att slippa åka till vårdcentralen 2 gånger i veckan för att ta blod prover.
Jag är har fått klartecken att få fortsätta vår resa, om vi orka (jag orkar) och vill.
"Jag är glad?"

Nu skulle jag vart två barnsmamma, om det inte gick så illa som det gjorde i Juli.
Vi skulle fått vårt andra barn om ca 4 månader, men inget ville som längtan inom mig...

Tänker ofta på vad vi gick igenom till att ens nå vårt + efter vårt första barn.
Vad jag undrade, som jag klagade, som jag var förtvivlad. Och då jag "äntligen" fick in på operation för att kolla upp vad som var felet, så kändes bitterhet varför i hela världen allt skulle ta sådan tid att få till en sån operation.
Efter skrapningen 2 månader efter den operation, så kunde väl inte mer gå fel.. Tyckte då att jag vart med om "nog".

Får reda på att jag var gravid ca 1 månad efter skrapningen.
På min mans födelsedag, gör jag i ordning ett kort, om glädjen att få vara gravid igen..
Eftermiddagen kommer och börjar blöda :-(
Varför just då?
Satte tro till att nästa gång kan inget / ska inget gå fel.

På min lillasysters födelsedag så plussar jag, för varje dag jag fick somna som gravid tackade jag gudarna för ännu en lycklig dag.
Min dotters födelsedag kommer.
På förmiddagen sitter vi i köket och hon öppnar sin sista födelsedags present, en rosa flickcykel.
De bara rinner till...
*why*
In på sjukhuset igen, där säger gyn läkaren till mig att mitt grav test är Negativt, och finner inget i livmoder. Blir arg och säger mina test visar +. 2 clearblue.
Men för det första skulle ja inte ens kunna blivit gravid så fort.
Sen att deras test visar negativt.
Men blodprovet, bekräftar det jag sagt hela tiden.
Blir inlagd. Och de misstänkte ett x, som självläkte. Men jag tar det som ett missfall.

I somras blev jag gravid, inga blödningar, kände mig hur gravid som helst. Vi satte tro till att de skulle gå bra denna gången.
Jag fyller år, och min vart hade vart och köpt lite mamma kläder, en "vänta barn bok".
I slutet av månaden, får vi barnvakt och vi skulle till min behandlade läkare.
Och då läkaren säger; Men det här är inte vad jag hoppades på att se....
Där försvann, marken under mina fötter. Jag bara grät, och bara sa "nej nej nej Vaaaaaaaaarför" Oj vad tårar som forsade..
Blev inkallad för skrapning någon dag efter. Läkaren sa att jag hade Ma/ofostrig graviditet. Kunde inte lämna gyn avd för smärtor. för efter ett tag.

Innan narkosen, tyckte läkaren att jag skulle gå ner ett par kilo till. Så att jag skulle kunna slippa pergo time, då de kan orsaka att man får dessa missfall, dvs dåliga ägg. (fast jag denna grav hade haft progestoron)
Vaknade upp på iva, skulle upp på toa, bara rinner blod, mitt "natt linne" helt nerblodad.
Läkaren kommer och berättar att de har efter undersökning inte funnit någon graviditet, inte ens moderkaksrester, som ska finnas.
Blir upprullad på Förlossningen, och fick se alla jävla gravida människor, höra alla bebis skrik, se alla nyblivna lyckliga föräldrar
En Gyn undersökning görs, men ser inget och fortfarande ont.
Något stämmer inte...
rullas ner på iva, ett blodprov hade innan tagits på mig.
Läkaren kommer in och säger att jag måste in på en operation omgående.
Hela jag börjar skaka. Minns läkaren säger "Stackare" och säger åt personalen att ge mig 5:a stesolid.
Rullas kort därefter in på OP och träffar samma narkos personal igen.
Hade utomkveds och av med min äggledaren..
Ett missfall i de slag jag hade haft, vad var de att sätta på kartan?!
Hur livet var skit då..
Nu fanns ingen mer förståelse.

Vid min 18:e hormon behandling blir jag Gravid,
trots jag bara har 1 äggledare kvar.
Kände på mig att jag var gravid innan bim.
Och jag hade rätt.
men kände även direkt att det var fel.
Men fick jätte tidigt komma in på ett vul, fick en bild med mig hem på
något som kunde vara en tidig graviditet.
I slutet av samma vecka fick jag nog och hade då ringt varje dag.
Fick tillslut en läkare som ringde upp mig.
Jag fick lov att komma in om jag skulle må bättre av det.
Såg samma ut som i början av veckan.
Han tog ett blodprov, och lovade på fredags kvällen
ringa upp mig.
15:55 ringer han.
När han skulle börja prata, hörde man redan...
23.55 den dagen ligger jag på Op.
grav hormon sjönk, men vid utskrivning höjts igen.
Och sen sattes cellgiftsbehandlingen in.

Och har haft ett "möte" med honom om min/vår framtid.

Och på Tisdag måste min man även med till sjukhuset.
Sitter och är splittrad i huvudet,
Vad är rätt, vad orkar jag.
Kommer jag klara av ovissheten?
Kommer jag klara av att ta och hantera risken att efter
operationen aldrig mer kunna bli gravid av "oss själva"?

Finns där annat sätt att få svar på? annat sätt som är lika tillförlitligt?
Många tankar i huvudet..
Men finns ingen mer ro just för stunden att sitta ner.
Tog visst för hårt att ta upp de lilla jag gjorde idag

operations kallelse

Idag fick jag ett tjockt kuvert ifrån sjukhuset, där i låg 2 st Descutan svampar, informationsbroschyrer, ett papper om vad sjukhuset önskar att jag gör inför operation, jag skulle snarast möjligen skriva i en hälsodeklaration och skicka in till dem. Och i kuvert låg även kallelse till operation. Så om mindre en månad är det planerad operation. (men den kanske får skjutas upp, ett par dagar eventuellt)

Undra när tiden/dagen för gyn besöket (innan) operation är. Har ännu inte fått kallelse till tiden. Och den är Oerhörd VIKTIG.

När Storken sviker

Tänk vad glädjen kan förändra ens liv.
Tänk hur fort livet kan vända.
Sitter ofta nu för tiden på att, tänk att storken svek oss
4 gånger på ett år...
Jag kan inte längre se på ett par storkar,
utan att vilja stanna bilen och vilja (censur)

På senaste läkar besöket blev det bestämt att en ny operation kommer att ske inom snar framtid. Där man väljer att gå in i buken, göra spolning på äggledaren, passage? kvalitén? några som helst möjligheter att en graviditet kommer att kunna bli möjlig?! Är det för trångt?

är det inte passage, är kvalitén av den stackars sate till äggledare skadad, eller om det är för trångt eller att min äggledare bedöms ut, så kommer han under samma operation ta bort äggledaren, och kommer då vara steriliserad. Och en eventuell graviditet kommer i så fall bara kunna vara genomförbar via IVF.
*spara spara*

Jag vill inte, jag vet inte...
Ska tillbaka till sjukhuset den 23 eller 24 mars -09.

Tror att de var den dagen min man behövde följa med, där båda parter skulle informeras och vi 3 skulle prata igenom allt detaljerat, och alla parter skulle vara införstådda med denna operation och "konsekvenser" av denna operation.

vi kämpar på tillsvidare på egen maskin. Verkstaden är fri om vi vill.
Men hormon behandling väntar vi ialla fall tills nästa besök hos läkaren..

Vad vill jag längre, hur tröstar man sitt barn som blir så ledsen över inga syskon får? Vad säger man till de barn som önskar så? Vad och var i min själ finner man ro och inre frid? När blir man vän med sina inre demoner? När ska man sluta önska, och längta?




(jag vet att jag är lyckligt lottad som fått bli gravid med vårt barn, och haft kvar henne i livet. Följer vissa människor, som aldrig/hittills inte nått vägen fram till ett plus än. Och den kvinnan (med man) som fick gåvan att få ett fint plus, få gå igenom 9 långa månader, av ev krämpor, glädje, och sådan förväntan och innerlig längtan. och sen få det största jävla sveket och förlora sitt barn i magen någon dag innan bf.. Det känns som jag bara ska hålla mun, och sluta beklaga mig. Jag är så innerligt ledsen för alla medsystrar som bara kämpar och kämpar, och alla stackars förväntansfulla föräldrar om har förlorat livet mest efterlängtade guda gåva. Förlåt jag beklagar och klagar mig.)

läkaren, minnen och tankar

Återbesökstid till gyn läkaren i morgon... ska bli intressant vad som sägs och händer.. om ett par dagar blir vårt lilla mirakel 4 år..
Denna månad skulle vi fått en bebis..
För snart 1 år sedan precis på mitt barns födelsedag fick jag MF/misstänkt utomkvedshavandeskap. och blev inlagd.

Om inte min graviditet gått fel i somras runt min födelsedag så hade vi suttit här nu med en liten bebis.