Livet som ett pussel

Lördag 27/6 -09

Vaknade av vara så sorgens inom mig.
Kände mig deprimerad, att vara på bristnings gränsen till att bara vilja lägga mig ner och bara stor gråta.

Vakna och bara känna
Hur ska jag klara av denna dagen.
Vara en glad, positiv mamma & fru.

Att vara en sådan där; över glad, Super positiv människa, som inte klagar på något. Och ha ett hanter bart, problemfritt liv, och skulle det vara något problem då lätt och perfekt bara resa mig upp, ta motgångarna med en klack spark....
Att kunna se positivt och glatt på livet och dagen.

Hur?
Varför har vissa människor fått den förmågan? Sånt bra liv som kan allt det där som jag inte kan.


Jag ansåg att jag försökte bära mask i någon timme. Allt för att försöka göra det så bra och mysigt för mitt barn. För att försöka tänka positivt och göra saker.



Vad finns då kvar?, när avsaknaden av förståelse, medlidande att när jag på mindre 2 ½ år har;

Blivit Opererad 7 gånger var av en av dem blev rätt allvarlig komplikation genom inre blödning, vart inlagd för smärtlindring ett par gånger, och kräkningar & smärtor efter den ena operationen, förlorat 4 graviditeter, medicinsk behandling av Methotrexate, för att ta bort de graviditets rester som man inte gick bort i opererationen.

Jag är enligt honom; bara gnällig, sur, irriterad, och Jämnt sjuk, och jämnt mår dåligt

Men är han inte ledsen?

Det är nu i mitt inre, ett pussel..

Då ens älskade inte orkar finnas,

Då ens man inte har förståelse, hänsyn eller respekt

Vem kan man då förvänta sig ska kunna tro kunna respektera
Det osynliga handikappen?

Jag kom i från ett förhållande, som gjorde mig så illa. ORD som sårar så innerligt, En lätt tändlig ex som slog näven i väggar så fort han blev arg.
För att Natten till Lucia 2003, kränka och ge mig blåmärken.
En dag om året som jag alltid har älskat, har blivit till en dag som bara tar mig tillbaka till tiden.

Från att innan den relationen ha, haft min första partner & sambo,
som inte var lika elak.. Men som svek och sårade mig så 2½ års första förhållande, sambo. Försökt få barn med. På en Onsdag säga han älskar mig, på Torsdag bryta förlovningen, Och sen på Fredagen, natten till Lördagen bli upptäckt på ett uteställe av min bror, som ifråga satte om inte han var tillsammans med mig.
I det förhållandet fick jag även köpa tillbaka vissa av mina egna saker, från min låga inkomst, till han som tjänade bra.. Hos min egna pappa.

Skrivandet slut?Stygn borttagning

*Då storken sviker*

Igår Fredag 26 Juni,
var det dags att ta bort stygnen hos distriktsköterskan.
Men ärret i naveln, tejpade hon 3 sådan små plåster över ärret.
Och sen på sådan plåster man får efter operationen

Så på Måndag skulle jag kunna ta bort det hela.

Jag har tyvärr inte orkat att skriva, då det tagit ut sig på olika sätt psykiskt och fysiskt.
Jag har i stortsett vart sömnlös sen Natten mellan 20/21 juni
och tills idag.

Natten till idag tog jag mig en sömntablett,
Men inte först när klockan var 02.30. Men jag somnade efter 04 tiden i morse.


I Torsdags ringde även läkaren ifrån Medicin mottagningen angående mina prover på det dem tagit på mig, för min Binjure.
Så de prover var bra.
Det bestämdes att jag ska ta ett annat blodprov, och så skall jag på en ny CT röntgen av buk, för att kolla så att min Binjure inte har vuxit, överhuvudtaget.
Så nu håller vi tummarna att den inte har växt en endaste millimeter!!!




Har funderat lite runt mitt skrivande i denna bloggen, om vår längtan.
Om "Lilla Mini" som skull ha kommit, men som bara kom och försvann.

Men nu då?

Det kommer ju aldrig att finnas något hopp, dröm och önskan varje månad som det har gjort, har funnit möjligheter till.

Det kommer bara vara dött på den fronten.
Vad är min blogg då?

Jag vill gärna skriva, älta och dela med mig om det jag har vart med om..


Men vad är bloggen beredd på,
vad är mina läsare intresserade av att ta del av?
Jag har mycket i mitt bagage.

Kanske ska lilla mini få dö ut..
Dö ut,
Bli så tom som en stor del inom mig känner.


Jag skäms över mitt liv,
Över vad jag drömmde & trodde på som liten
Påväg upp i livet, och dess resa
Vad jag aldrig blev..
Det jag inte lyckades med.

Det finns mycket få saker som jag är stolt över, som jag har lyckats med.
Men dessa saker går att räkna på bara min ena hands 5 fingrar.

Operationen, Livet känns slut

Kom till Sjukhuset 06.30
Där fick min man inte följa med in till det rummet, i början
för där fanns en äldre dam som satt och väntade på att jag skulle bli klar på toaletten.
Jag ville inte gå in på toaletten och göra mig i ordning, men en personal kom och sa åt mig att
skynda på.
Klockan blev nog 7:03 då rullades jag ifrån avdelningen, min man kör vid min huvudände, och en annan körde först längst fram vid mina fötter.

Kommer in till själva pre-op avdelningen, tyst, mörkt lugnt.
Rullas inte in direkt till op, utan får sitta prata med min man.
Efter liten stund kommer en ifrån operations avdelningen med kläder och mössa till min man.
Sen rullas jag in på operations rummet, min man efter.
Denna gången var alla lugna, jag tyckte att allt var konstigt..
Ingen bodtrycks marschett, som tryckte hårt emot min arm.
De satte på dessa klistriga runda övervaknings märkena på kroppen, men allt var bara tyst, inget pipande, som det annars brukar vara.
Inget oväsen ifrån personal som skulle greja med instrumenten.
Minns att narkosläkaren säger; En mössa till Patienten, tack!.
Minns min man satt en armlängd ifrån mig,
Minns att jag ville att han skulle vara närmare.
Började märka de skulle börja ge sömnmedlet i armen, de sätter på masken.
Jag klagar på hur äckligt det luktar, att jag säger : Jag älskar dig, men upplever inte att få höra hans ord, "jag älskar dig".. Utan minns att jag tillslut får höra: "och jag dig"

Om jag nu minns rätt.


Minns jag vaknar upp och det gör så ONT!
gapar, skriker gråter det gör ont!
Frågar efter min man, men han finns inte där hos mig.
Var är han?

Minns inte mera.

Frågar igen men han är inte hos mig nära.
Vaknar av att jag hör min läkare pratar med mig,
hade min man ändrat röst?
Nej det var ju bara min ena läkare, tillslut kommer min man,
då hade den andra läkaren träffat på min man som fått olika besked vart han skulle vara.
Men då han väl kom, så rullades jag nog iväg till avdelningen jag minns faktiskt inte i skrivande stund.


Vaknar upp och min läkare står återigen vid min sida, men jag förstår inte vad han säger,
Jag förstår knappt inte ens vad jag själv säger.
Läkaren går.

Runt 13 tiden? säger min man att han åker hem och hämtar hem dottern, han förstår mig inte, jag sluddrar så mycket sa han. Och jag blev så irriterad över att han eller nästan ingen förstod mig vad jag sa.

Tror min man och dotter kom samma dag igen till mig, men dottern mådde visst illa av min kateter, ville inte vara i det rum som jag låg i. Ville ut, ut till ett annat barn på avdelningen se på tv och äta kaka som jag har förstått i efterhand.

Min läkare kom upp en gång till och skulle prata med mig, men förstod inte så mycket ändå.

Har ont, väldigt ont vid naveln, inte samma smärta som jag brukar ha vid titthåls op, då jag mest brukar att ha ont utav gasen som de blåser upp en med vid Laparskopi operation.

Vaknar upp, då är det den 17.e Juni. Kommer någon gång på dagen in på läkarsamtal igen, är inte med på noterna ännu.
Men fick förklarat för mig att:
Den stump av äggledare som blivit kvar efter mitt utomkvedshavandeskap i Juli 2008, att de bränt bort, "pluggat" igen.. Hittar nog inte rätta orden.

Den Äggledare som jag hade mitt Utomkvedshavandeskap i November 2008 och som jag även fick ta cellgifts behandling på, att på den äggledaren, då de hade spolat mig med blå kontrast medel, att de låtit väntat någon minut på om något skulle hända, komma igenom.
Tror att de hade spolat in mera, men min äggledare hade bara blåst upp sig som en ballong, längst ner i äggledaren, där mitt X satt i November månad.

Där fanns ingen som helst passage, fanns och finns inget annat att göra än att kapa min sista äggledare..

Min sista äggledare som skulle leda oss till ett syskon, för eller senare..
Men som aldrig på naturligväg kommer att gå i uppfyllelse!

Han sa att de öppnade på 3 ställen, men vid naveln blev det ett större snitt då dem skulle försöka åtgärda min navel som jag hade 4 st ärr på, på ett och samma ställe.
Till att opererat in dem.
Han sa att han egentligen velat sätta klämmor, men då jag är nickel allergisk tyckte han det var dumt att reta huden. Utan det fick bli stygn som jag får gå iväg och plocka bort om 10 dagar.

Att jag får inte bära, lyfta tungt på 10 dagar.
(Sen innan jag åkte hem senare på em/kvällen 18.40 då de byter förband ser att de att sytt snett!!)


Han sa åt mig att ta de lugnt och försöka hitta mig själv, och jag ska till honom på undersökning någon gång i augusti/september månad.

Först då kanske börja ringa till IVF ställen..

Då jag skulle gå in på rummet, säger han till mig att jag är lika pigg som en 80 årig pensionär! På väg mot sängen var jag nära på att svimma, märker bara hur mina armar fångas upp av läkaren och en annan personal och får spy påse.

Läkaren informerade mig även om att:

Personer som har barn tillsammans, inte kommer att få gå (iaf på det sjukhuset) som vi tänkt att vända oss till för att göra ivf hos dem (vilket jag kommer att ringa och kolla upp)
Att har jag och min man ett barn, får vi inte gå genom Landstinget och göra IVF/ Provrörs befruktning även om vi betalar???! Vilket låter lite konstigt tycker jag.


Att om det tar slut mellan mig och min man, vi säger jag träffar en ny man, men som har barn sen tidigare, så skulle vi inte få gratis hjälp fast vi vet att som nu i mitt fall, att JAG kan inte bli gravid. Så får man inga försök gratis.


Är nu jätte trött.

Och livet känns slut.

Och med den meningen påbörjas mitt nästa blogg inlägg

VILL INTE!!!

Jag vill inte att morgon dagen skall komma.
Jag vill inte att det skall vara verklighet,
Jag vill kunna få bli GRAVID

Min Gyn läkare ringde på förmiddagen, han sa att jag var andra personen ut att bli opererad i morgon, trodde att operation skulle bli runt 10-tiden.

När klockan är 14.0o ringer jag vårdavdelningen som avtalat de säger att jag ska vara hos dem redan 06:30, då operationen ska bli klockan 07.00 (runt 7)

Fick panik,
1: Dagis är stängt så tidigt som klockan 6, och vem skulle kunna passa dottern så tidigt
2: Hunden

Klockan 20.00 tar jag mod och ringer en som jag inte träffar så direkt utan lärt känna på annat håll. Hon var så gullig och skulle ta emot dottern runt 05:50 i morgon.

Grannen som hjälpt oss under veckan, och förövrigt med träning med honom, ställde upp och tog Charlie redan i kväll. Super go familj

Vi har frågat svärföräldrarna men de kunde inte.
Min man eller jag kommer tidigt i morgon få ringa dagis och säga att en annan kommer och lämnar dottern i morgon. Så får vi se vem som kan hämta henne, men vi hoppas och tror ju att de är min man som hämtar henne.

Undrar när mitt rätta inre jag, kommer fram.
När mina känslor får släppas ut i tårar.

Det här är egentligen mer än vad jag orkar med psykiskt just nu.

Jag känner så mycket,
känslor och tankar som inte kommer ur i skrift nu.

Nu ska jag försöka ta det lugnt se lite på Tv, ta en insomningstablett och en Lugnande..
Allt för att livet ska få vara så lugnt inom mig som det bara går.

usch är bara så ledsen

funderingar

Idag blev dottern utskriven, först blev jag väl arg, irriterad av alla dessa olika budskap.
Nu på kvällen känns det skönt, att få ha henne hemma och att vi kämpar på med henne.
Fick remiss med oss hem för att åka och ta blodprov och kolla upp gluten..

Det som vart svårast nu är att komma hem till sitt dagliga, och tankarna har mer och mer börjat riktas mot operationen..

Kommer läkaren att komma ihåg allt jag bett honom om? Det som jag ville att han skulle kolla upp då jag väl är sövd.
Att han kommer göra sitt bästa för att ge mig en så fin och "ny" navel som möjligt.

Skulle vilja visa min navel.
Kanske min mage, men komplexen över huden, bristningar, de små ärren och mitt fett.
Men ska nog fotografera naveln och magen.
För OM det är så att han fixar min navel så hade det vart roligt att se innan och efter.

fortsatt inlagda

Vi är fortfarande inlagda, då Röntgen av dotterns buk, kräver behandling.
Är så trött på att bli ifråga satt, vissa som ska spela duktiga och uttala sig om hur vida mitt barn är "friskt" eller inte.
Inte hennes egna ord har av alla blivit tagna på allvar.
Men vi hade rätt, något var fel.

Hon har fått sin första behandling i kväll och medicin, 4st vuxna på ett litet barn.

Ångesten över allt som händer, ångesten för att dagarna går.
Ångesten över att Tisdagen närmar sig med skrämmande steg.

Jag är så trött, så slut psykiskt just nu.

vi ska iaf få komma hem några timmar i morgon, efter morgon dagens behandling och läka rond, för att åter åka till sjukhuset för behandling på kvällen

Inlagd

Vårt barn blev inlagd igår och får stanna iaf tills i morgon.
Idag är det en vecka kvar till operation.
Blää

Erkänna

Jag får nog erkänna, att jag nu i helgen var så långt nere i det svarta hålet.
Så långt nere att jag inte visste om en morgondag fanns.
Har börjat komma närmare dagen D.
Dagen, då jag inte längre är kvinna nog.
Visserligen vet jag fakta att jag även nu inte kan bli gravid,
men dumma fånen, Jag
vill in i det sista tro, hoppas på ett verkligt under.
Men sen att mensen kom som en klocka på utsatt datum,
är ju visserligen "normal" besvikelse.
Men att vara så trög, att inte helt o hållet fatta.

Jag har börjat tänka väldigt intensivt på "sanningen"
och har flera tillfällen sagt till min man;
Det känns bara som en mardröm,
det är bara så orättvist.

Ställer frågor som;
Hur, var, när blev allt så illa? Vad gick så fel.


Fick ett sms av en bekant till mig igår morse, de första jag möttes av då jag vaknade:
"Nu är vår prins här, bla bla......."
Deras 3:e barn på på en tids period på 3½ år!
Stackars kvinna som var så besviken och ledsen då hon väntade det andra barnet,
det var ju en FLICKA!
Hon ville ju så gärna ha en pojke!
Då blev jag riktigt arg på henne:
Var för helvete tacksam för den gudagåvan som du bär!!!!

Då hon kom och berättade att hon var gravid igen efter 3månader efter förlossningen,
sa hon till mig;
"Jag önskar jag fick ett MA",
Då jag svara: MA, vet du ens vad det är?
X svarar: Missfall menar jag, för då slapp vi ta beslut.

Då hade hon vart hos gyn i allafall 1 gång och skulle dit igen, se om hjärtat slog, (sen gick hon flertals gånger, för att komma på om hon/de ville behålla)

Jag sa till X; Man önskar sig inte ett MA, Missfall eller något, Man ser till att skydda sig.
Jag var och är inte rätt person att vända sig till att önska bort sitt liv i magen som man själv sett till att producera.
Allra minst, då jag DÅ i den tidpunkten hade förlorat 3 graviditeter och akut operationer.
Hon hade redan gått för långt vid tidigare, då jag i början förlorat.

X, var innan köns ul orolig på om det var en tjej.
Och hon var så otroligt lugnad, då hon fick beskedet att de var en PRINS i hennes mage.

Tänk om stackars lilla X, hade fått en liten tös..
Vilken katastrof, om miraklet hade vart en liten flicka.

Idag väcktes jag åter igen av ett sms, från personen
om vilka namn prinsen skulle få bära.

Jag gratulerade till sonen och skrev, att deras familj nu var deras familj komplett.
Nu har det både prinsessor och en prins
Nu ska här dansas på Rosor.

Jag har valt att inte lägga ner någon energi att åka hälsa på henne på BB,
Av många olika anledningar...

Personen har aldrig besökt mig då jag vart sjuk och vart inlagd över 7 gånger, inte ens då
komplikationer uppstod med inre blödningar.
Så många falska sms om hur OROLIG personen var, så var där aldrig ingen som kom ändå.

Sen har mitt liv, vart en mycket mycket skör tråd i helgen.
Såpass att jag till och med fått oväntade samtal,
särskilt nämnt utav en som det har vart svårt att veta om man skulle prata eller tiga till.
Men all sanning kom naturligtvis inte fram.
Sen att min far, ringt mig ca 4-5 gånger.

Det är en del saker som måste ordnas och fixas inför operationen,
men det är så svårt, så jobbigt att be om hjälp.
Men hjälp, eller lösa 2 problem måste ju fixas.
1) Dottern
2) Hunden


Jag ska under nästa vecka ha henne på dagis 3 timmar, då jag är borta hos läkaren. För att kunna få ha henne länge under Tisdagen då jag ska på operation.
Men sen vilken tid jag ska vara på Operation, ja det vet ingen.
Inte förens på Måndag eftermiddag.
Och Nästa vecka flyttar hela dagis verksamheten till annan lokal.

Räddningen igår, med mitt mående var att våra
nyfunna bekanta/grannar gick ut och hälsade och där lossnade allt.

Nu sitter man här 20:20 på söndags kväll, och tankarna flödar.
Har pappers jobb att göra innan morgondagens möte.

Nedräkning

Rubriken var väl inte så, som man hade önskat.. Som om det, vore snart man skulle få sitt mirakel.

Nej de är om 2 veckor som jag ligger på operations bordet.
Kom på idag att jag har glömt att skicka in hälso deklarationen, fråge formuläret.
De skulle skickas in så fort som möjligt.

Jaja, mycket har inte hunnit att förändrats sen sist.
Men ska skicka in.

Mitt inre skriker NEJ jag vill inte!!
Jag känner mig tvungen,
samtidigt som mycket känns meningslöst, med livet runt, utanför önskan och längtan om
ett barn till.

Jag kommer på mig själv genom att sitta i mina drömmar till och från under dagarna.
Önskan om att bara få "Vakna upp", och att allt som hänt, händer och sker bara var en sån sak
som kändes, var så obehaglig mardröm.
Men då man kommer ikapp verkligheten, så trycker de så över bröstet.
Inre ilska och frustration, vill bara skrika ut alla de fulaste, elakaste orden, skulle vilja slå på alla "djävlar" som inte trott, som på ett eller annat sätt gjort mig ont. Som inte funnits för mig.
Jag är så bitter emellan åt.

Men jag vet ju själv hur och vad jag tänkte för några år sen: "Det där kan/kommer inte hända mig"
Men när man väl sitter i denna situationen, då motgång efter motgång med mycket i livet.
Så är nästan allt i stort sett så fruktansvärt ensamt och tomt.

Men då min kvinnlighet nu tagits i från mig; Då mina barnsdrömmar, som liten bara gått till spillo.

Minns som 8:a åring, så stod vi alla barn framför alla föräldrarna efter vårt tema med oss själva, drömmar och mål i livet.
Hade målat av mig själv på ett stort papper som uppgiften var, skrivit ner vad jag skulle vilja jobba med då jag blev stor.
Och att jag önskade mig 3 eller 4:a barn.


De har i Planera-Vänta-Föda barn fronten vart otroligt mycket,
så att jag slutar inte förundras, vem-vilka som nu kommer, är gravida.

I krisens tider skaffas och föds det barn, på löpande band.
Oavsett om det är finanskris eller inte, så kan vi inga barn få som vi vill.



Har även idag fått ringa Medicin mottagningen då de glömt bort mig igen.
Om det var något, så skulle man träffa läkare.
Men jag tycker att de skulle höra av sig, någon ifrån medicin mottagningen om mina prover, utredning som jag gjort där var bra eller inte.

Så då jag ringde idag, så sa en där att; du får en tid till läkaren i Juli.
Hon sa: Du har väl fått svaren på dina tester?
Nej, det har jag inte. Vet ingenting.
Så de bokade in en telefon tid till läkaren i juni nu så jag får mina svar.

Blir så trött på att bli bortglömd.
Min remiss "försvann"/ "glömdes" ju bort med.
först efter att kontaktat sjukhus chefen började de hända saker.
Ifråga satte deras vård garanti. och 6 månader var att ta i.
Dagen efter ringde ju chefen upp på medicin mottagningen.

Detta inlägg har tagit tid att skriva, men känner att jag får fortsätta i morgon.
Ska ha möte i morgon med hab. så gäller att jag får sova något.





Jag är så missnöjd med min kropp, känner mig så fet och äcklig, allt dallrar, bristningar sen jag var kraftigt överviktig, sen jag var gravid, alla operations ärr. All hud som är över.