Livet som ett pussel

Lördag 27/6 -09

Vaknade av vara så sorgens inom mig.
Kände mig deprimerad, att vara på bristnings gränsen till att bara vilja lägga mig ner och bara stor gråta.

Vakna och bara känna
Hur ska jag klara av denna dagen.
Vara en glad, positiv mamma & fru.

Att vara en sådan där; över glad, Super positiv människa, som inte klagar på något. Och ha ett hanter bart, problemfritt liv, och skulle det vara något problem då lätt och perfekt bara resa mig upp, ta motgångarna med en klack spark....
Att kunna se positivt och glatt på livet och dagen.

Hur?
Varför har vissa människor fått den förmågan? Sånt bra liv som kan allt det där som jag inte kan.


Jag ansåg att jag försökte bära mask i någon timme. Allt för att försöka göra det så bra och mysigt för mitt barn. För att försöka tänka positivt och göra saker.



Vad finns då kvar?, när avsaknaden av förståelse, medlidande att när jag på mindre 2 ½ år har;

Blivit Opererad 7 gånger var av en av dem blev rätt allvarlig komplikation genom inre blödning, vart inlagd för smärtlindring ett par gånger, och kräkningar & smärtor efter den ena operationen, förlorat 4 graviditeter, medicinsk behandling av Methotrexate, för att ta bort de graviditets rester som man inte gick bort i opererationen.

Jag är enligt honom; bara gnällig, sur, irriterad, och Jämnt sjuk, och jämnt mår dåligt

Men är han inte ledsen?

Det är nu i mitt inre, ett pussel..

Då ens älskade inte orkar finnas,

Då ens man inte har förståelse, hänsyn eller respekt

Vem kan man då förvänta sig ska kunna tro kunna respektera
Det osynliga handikappen?

Jag kom i från ett förhållande, som gjorde mig så illa. ORD som sårar så innerligt, En lätt tändlig ex som slog näven i väggar så fort han blev arg.
För att Natten till Lucia 2003, kränka och ge mig blåmärken.
En dag om året som jag alltid har älskat, har blivit till en dag som bara tar mig tillbaka till tiden.

Från att innan den relationen ha, haft min första partner & sambo,
som inte var lika elak.. Men som svek och sårade mig så 2½ års första förhållande, sambo. Försökt få barn med. På en Onsdag säga han älskar mig, på Torsdag bryta förlovningen, Och sen på Fredagen, natten till Lördagen bli upptäckt på ett uteställe av min bror, som ifråga satte om inte han var tillsammans med mig.
I det förhållandet fick jag även köpa tillbaka vissa av mina egna saker, från min låga inkomst, till han som tjänade bra.. Hos min egna pappa.

VILL INTE!!!

Jag vill inte att morgon dagen skall komma.
Jag vill inte att det skall vara verklighet,
Jag vill kunna få bli GRAVID

Min Gyn läkare ringde på förmiddagen, han sa att jag var andra personen ut att bli opererad i morgon, trodde att operation skulle bli runt 10-tiden.

När klockan är 14.0o ringer jag vårdavdelningen som avtalat de säger att jag ska vara hos dem redan 06:30, då operationen ska bli klockan 07.00 (runt 7)

Fick panik,
1: Dagis är stängt så tidigt som klockan 6, och vem skulle kunna passa dottern så tidigt
2: Hunden

Klockan 20.00 tar jag mod och ringer en som jag inte träffar så direkt utan lärt känna på annat håll. Hon var så gullig och skulle ta emot dottern runt 05:50 i morgon.

Grannen som hjälpt oss under veckan, och förövrigt med träning med honom, ställde upp och tog Charlie redan i kväll. Super go familj

Vi har frågat svärföräldrarna men de kunde inte.
Min man eller jag kommer tidigt i morgon få ringa dagis och säga att en annan kommer och lämnar dottern i morgon. Så får vi se vem som kan hämta henne, men vi hoppas och tror ju att de är min man som hämtar henne.

Undrar när mitt rätta inre jag, kommer fram.
När mina känslor får släppas ut i tårar.

Det här är egentligen mer än vad jag orkar med psykiskt just nu.

Jag känner så mycket,
känslor och tankar som inte kommer ur i skrift nu.

Nu ska jag försöka ta det lugnt se lite på Tv, ta en insomningstablett och en Lugnande..
Allt för att livet ska få vara så lugnt inom mig som det bara går.

usch är bara så ledsen

Erkänna

Jag får nog erkänna, att jag nu i helgen var så långt nere i det svarta hålet.
Så långt nere att jag inte visste om en morgondag fanns.
Har börjat komma närmare dagen D.
Dagen, då jag inte längre är kvinna nog.
Visserligen vet jag fakta att jag även nu inte kan bli gravid,
men dumma fånen, Jag
vill in i det sista tro, hoppas på ett verkligt under.
Men sen att mensen kom som en klocka på utsatt datum,
är ju visserligen "normal" besvikelse.
Men att vara så trög, att inte helt o hållet fatta.

Jag har börjat tänka väldigt intensivt på "sanningen"
och har flera tillfällen sagt till min man;
Det känns bara som en mardröm,
det är bara så orättvist.

Ställer frågor som;
Hur, var, när blev allt så illa? Vad gick så fel.


Fick ett sms av en bekant till mig igår morse, de första jag möttes av då jag vaknade:
"Nu är vår prins här, bla bla......."
Deras 3:e barn på på en tids period på 3½ år!
Stackars kvinna som var så besviken och ledsen då hon väntade det andra barnet,
det var ju en FLICKA!
Hon ville ju så gärna ha en pojke!
Då blev jag riktigt arg på henne:
Var för helvete tacksam för den gudagåvan som du bär!!!!

Då hon kom och berättade att hon var gravid igen efter 3månader efter förlossningen,
sa hon till mig;
"Jag önskar jag fick ett MA",
Då jag svara: MA, vet du ens vad det är?
X svarar: Missfall menar jag, för då slapp vi ta beslut.

Då hade hon vart hos gyn i allafall 1 gång och skulle dit igen, se om hjärtat slog, (sen gick hon flertals gånger, för att komma på om hon/de ville behålla)

Jag sa till X; Man önskar sig inte ett MA, Missfall eller något, Man ser till att skydda sig.
Jag var och är inte rätt person att vända sig till att önska bort sitt liv i magen som man själv sett till att producera.
Allra minst, då jag DÅ i den tidpunkten hade förlorat 3 graviditeter och akut operationer.
Hon hade redan gått för långt vid tidigare, då jag i början förlorat.

X, var innan köns ul orolig på om det var en tjej.
Och hon var så otroligt lugnad, då hon fick beskedet att de var en PRINS i hennes mage.

Tänk om stackars lilla X, hade fått en liten tös..
Vilken katastrof, om miraklet hade vart en liten flicka.

Idag väcktes jag åter igen av ett sms, från personen
om vilka namn prinsen skulle få bära.

Jag gratulerade till sonen och skrev, att deras familj nu var deras familj komplett.
Nu har det både prinsessor och en prins
Nu ska här dansas på Rosor.

Jag har valt att inte lägga ner någon energi att åka hälsa på henne på BB,
Av många olika anledningar...

Personen har aldrig besökt mig då jag vart sjuk och vart inlagd över 7 gånger, inte ens då
komplikationer uppstod med inre blödningar.
Så många falska sms om hur OROLIG personen var, så var där aldrig ingen som kom ändå.

Sen har mitt liv, vart en mycket mycket skör tråd i helgen.
Såpass att jag till och med fått oväntade samtal,
särskilt nämnt utav en som det har vart svårt att veta om man skulle prata eller tiga till.
Men all sanning kom naturligtvis inte fram.
Sen att min far, ringt mig ca 4-5 gånger.

Det är en del saker som måste ordnas och fixas inför operationen,
men det är så svårt, så jobbigt att be om hjälp.
Men hjälp, eller lösa 2 problem måste ju fixas.
1) Dottern
2) Hunden


Jag ska under nästa vecka ha henne på dagis 3 timmar, då jag är borta hos läkaren. För att kunna få ha henne länge under Tisdagen då jag ska på operation.
Men sen vilken tid jag ska vara på Operation, ja det vet ingen.
Inte förens på Måndag eftermiddag.
Och Nästa vecka flyttar hela dagis verksamheten till annan lokal.

Räddningen igår, med mitt mående var att våra
nyfunna bekanta/grannar gick ut och hälsade och där lossnade allt.

Nu sitter man här 20:20 på söndags kväll, och tankarna flödar.
Har pappers jobb att göra innan morgondagens möte.