Om jag bara hade kraft

Har idag fått ringt ett rätt jobbigt samtal som jag inte vet vart det kommer att landa,
Jag har idag även fått ringa återbud till frisören, då ångesten satte stopp.
För jag är inte värd att få gå dit.
Jag är besviken på mig själv att inte klara av det som jag så gärna vill.
Jag vill gärna lyfta på locket och berätta mer om en del av mitt liv.
Men många är så dömande
Så kanske kommer jag att få mer skriva i gåtor,
kanske bara de som jobbar med vissa saker kan ana ett och annat.

Snart är dagen inne då jag ska till Specialist Kirurgen igen.
Och jag vet inte, jag kan inte reda ut i mitt huvud hur jag ska klara av att gå i ovisshet om
hur vida det är godartat eller elakartad.
jag vet inte hur jag ska kunna behålla mitt lugn inför det samtalet att inte få veta när en eventuell operation kan bli av.
Jag kommer inte att ta fler kommentarer som gör att jag mår sämre.
Jag kommer inte acceptera att få vänta i 1 år på en operation, där ingen kan ge mig garantier att det är godartat. Jag är för tusan inte ens fyllda 30år.

Imorgon bitti ska en komma hem på möte hos mig, (tösen kommer också vara hemma, tyvärr men de får man lösa på något sätt att aktivera henne så tidigt)
Hon kommer att följa med mig, försöka hjälpa mig att göra min talan hörd, finnas med. För jag klarar inte av att bli så bemött av vården som sist.

Nästa vecka är relativt fullbokat med förbannade sjukhus besök,
Själv har jag 2 st på Måndagen, På tisdag & Onsdag ska dottern till Sjukhuset, dock de närmsta, men ändå 8mil t/r.

Veckan där på är dagen, som stressar och pressar mitt innersta mest just nu. och de hinner bara att avklaras så står fler oro och väntande tryck på kö.

Hur i hela världen kunde min hälsa bli sån här..

och varför elaka och Onda Gud, varför behövde du utsätta mitt barn för de hon redan gått igenom för?! De är bättre du tar mig, men låt min älskade dotter få vara fri.

Idag satt jag och kollade i 2 st Hjälpmedels kataloger av hjälpmedel som jag behöver, och tårar kan bara rinna, för jag vet inte hur jag ska ha råd.
Jag har ingenting sagt till min man, han vet inte vad jag behöver, han har inte kollat ens i de 2 tjockare kataloger.
Ska se om jag orkar, hinner och vågar söka någon sort av fond.
Men energin är så låg, jag är så trött, så allt skjuts undan.

sov så gott, nu ska jag ner och lägga mig, värma vetekudden i mikro, ta på mig långärmat, långbyxor, strumpor, filt på underlakanet, En filt och ett täcke och sen försöka stoppa om mig själv för att inte bli kall.

Nu gör händerna för ont och orkar inte skriva mera.

Livet som ett pussel

Lördag 27/6 -09

Vaknade av vara så sorgens inom mig.
Kände mig deprimerad, att vara på bristnings gränsen till att bara vilja lägga mig ner och bara stor gråta.

Vakna och bara känna
Hur ska jag klara av denna dagen.
Vara en glad, positiv mamma & fru.

Att vara en sådan där; över glad, Super positiv människa, som inte klagar på något. Och ha ett hanter bart, problemfritt liv, och skulle det vara något problem då lätt och perfekt bara resa mig upp, ta motgångarna med en klack spark....
Att kunna se positivt och glatt på livet och dagen.

Hur?
Varför har vissa människor fått den förmågan? Sånt bra liv som kan allt det där som jag inte kan.


Jag ansåg att jag försökte bära mask i någon timme. Allt för att försöka göra det så bra och mysigt för mitt barn. För att försöka tänka positivt och göra saker.



Vad finns då kvar?, när avsaknaden av förståelse, medlidande att när jag på mindre 2 ½ år har;

Blivit Opererad 7 gånger var av en av dem blev rätt allvarlig komplikation genom inre blödning, vart inlagd för smärtlindring ett par gånger, och kräkningar & smärtor efter den ena operationen, förlorat 4 graviditeter, medicinsk behandling av Methotrexate, för att ta bort de graviditets rester som man inte gick bort i opererationen.

Jag är enligt honom; bara gnällig, sur, irriterad, och Jämnt sjuk, och jämnt mår dåligt

Men är han inte ledsen?

Det är nu i mitt inre, ett pussel..

Då ens älskade inte orkar finnas,

Då ens man inte har förståelse, hänsyn eller respekt

Vem kan man då förvänta sig ska kunna tro kunna respektera
Det osynliga handikappen?

Jag kom i från ett förhållande, som gjorde mig så illa. ORD som sårar så innerligt, En lätt tändlig ex som slog näven i väggar så fort han blev arg.
För att Natten till Lucia 2003, kränka och ge mig blåmärken.
En dag om året som jag alltid har älskat, har blivit till en dag som bara tar mig tillbaka till tiden.

Från att innan den relationen ha, haft min första partner & sambo,
som inte var lika elak.. Men som svek och sårade mig så 2½ års första förhållande, sambo. Försökt få barn med. På en Onsdag säga han älskar mig, på Torsdag bryta förlovningen, Och sen på Fredagen, natten till Lördagen bli upptäckt på ett uteställe av min bror, som ifråga satte om inte han var tillsammans med mig.
I det förhållandet fick jag även köpa tillbaka vissa av mina egna saker, från min låga inkomst, till han som tjänade bra.. Hos min egna pappa.

Skrivandet slut?Stygn borttagning

*Då storken sviker*

Igår Fredag 26 Juni,
var det dags att ta bort stygnen hos distriktsköterskan.
Men ärret i naveln, tejpade hon 3 sådan små plåster över ärret.
Och sen på sådan plåster man får efter operationen

Så på Måndag skulle jag kunna ta bort det hela.

Jag har tyvärr inte orkat att skriva, då det tagit ut sig på olika sätt psykiskt och fysiskt.
Jag har i stortsett vart sömnlös sen Natten mellan 20/21 juni
och tills idag.

Natten till idag tog jag mig en sömntablett,
Men inte först när klockan var 02.30. Men jag somnade efter 04 tiden i morse.


I Torsdags ringde även läkaren ifrån Medicin mottagningen angående mina prover på det dem tagit på mig, för min Binjure.
Så de prover var bra.
Det bestämdes att jag ska ta ett annat blodprov, och så skall jag på en ny CT röntgen av buk, för att kolla så att min Binjure inte har vuxit, överhuvudtaget.
Så nu håller vi tummarna att den inte har växt en endaste millimeter!!!




Har funderat lite runt mitt skrivande i denna bloggen, om vår längtan.
Om "Lilla Mini" som skull ha kommit, men som bara kom och försvann.

Men nu då?

Det kommer ju aldrig att finnas något hopp, dröm och önskan varje månad som det har gjort, har funnit möjligheter till.

Det kommer bara vara dött på den fronten.
Vad är min blogg då?

Jag vill gärna skriva, älta och dela med mig om det jag har vart med om..


Men vad är bloggen beredd på,
vad är mina läsare intresserade av att ta del av?
Jag har mycket i mitt bagage.

Kanske ska lilla mini få dö ut..
Dö ut,
Bli så tom som en stor del inom mig känner.


Jag skäms över mitt liv,
Över vad jag drömmde & trodde på som liten
Påväg upp i livet, och dess resa
Vad jag aldrig blev..
Det jag inte lyckades med.

Det finns mycket få saker som jag är stolt över, som jag har lyckats med.
Men dessa saker går att räkna på bara min ena hands 5 fingrar.