Underbara SJUKVÅRD

*Ironi*

Idag ringde läkaren ifrån Medicin kliniken,
som aldrig träffat mig, som i början av sommaren

((efter att ha glömt av mig/min remiss ifrån Kirurgteamet i X, där de sett en avvikelse på min ena binjure var lite större än den andra, och skrev därför remiss till medicin mottagningen för uppföljning och provtagningar.
Efter 6 månader ringer jag Sjukhuschefen och ifråga sätter deras "Vård garanti",
han blir "förfärad" att höra.
Dagen efter ringer chefen för Medicin mottagningen upp mig, och är smått irriterad varför jag inte ringt honom, ringt Medicin mottagningen, och säger då hur lätt är det att komma fram?
Och samtalen bryts efter viss signal hade gått fram.
Han säger åt mig att jag inte ska vara orolig, och började diskutera hur vida liten risk de var att jag skulle vara sjuk, eller ha en växande binjure, men han skulle prata med personalen i morgon och gav en anledning till varför de kanske glömt bort mig var nog att ; Läkaren kanske blivit avbruten, upptagen med annat.

Sen togs de ett par veckor till så fick jag en tid,
tid att lämna blodprover och samla Urin i behållare under 48 timmar
Men ingen läkare fick jag träffa.

Via telefon samtal från läkaren A-S T-sson på Med. kliniken säger hon;
Dina hormon prover är bra,
Men vi gör en kontroll röntgen på din Binjure då de var ju ett år sen nu sen sist, för att kolla så att den inte har vuxit, vilket jag inte tror att den har gjort.

Jag frågar: Om den har vuxit vad betyder det?! Om den har vuxit hur mycket eller lite får den växa då?!

A-s T-sson svarar: Binjuren får inte växa, men säg att den skulle ha vuxit 2 millimeter så kommer de nog vilja operera bort den, då man inte gillar växande saker i kroppen,
Då jag frågar; Vad kan det vara då?!
Läkaren svarar: Ja de kan vara cancer. "men jag tror inte att den har vuxit".

Jag frågar när hon tänkte skicka remiss till röntgen och hur lång tid de skulle kanske ta att få tid, hon säger åt mig att det inte är akut, men jag skriver den nu så blir du kallad, så hörs vi av då du vart på röntgen.

Jag fick tid till rötgen den 13:e Augusti, 10 månader efter att remissen ifrån Kirurgteamet skickat remiss.
Den 20:e Augusti skriver A-s T-sson Brev till mig och kontaktar vad hon trodde att det sjukhuset skulle göra en bedömning av röntgen bilderna för att få ett utlåtande.

Men under A-s T-ssons Lediga Vecka, ringer jag till det sjukhus som hon kontaktat, och där får jag reda på de inte längre har hand om Endokrinologi kirurgi längre, utan ett annat sjukhus. Men Det sjukhuset hade inte skrivit till det "ansvariga" sjukhuset, utan skrivit tillbaka till Medicin mottagningen, och då ringer jag den mottagningen och får reda på att Läkaren är ledig, och då ber jag en annan läkare gå in och skicka till det Ansvariga sjukhuset för att de skulle kunna hinnas med att tas upp på deras konferanser som de har på Fredagar.
En sek. på Med. mottagningen ringer och bekräftar att en annan läkare då har skickat över till det sjukhuset.

(då jag hade i förra veckan bett om telefon tid till läkaren på Med. mottagningen för att kunna få lite mer svar på mina frågor)
Så ringde hon, säger att deras Röntgen läkare på sjukhuset anser att min Binjure har vuxit en aning sen sist.
Men det är så svårt, man måste ha alla bilderna framför sig bla bla bla.
Jag sa att jag vill ha RAKA SVAR på mina frågor, sa att jag är orolig och vill att de ska gå snabbt.
Hon säger att jag ska ha IS i magen, och om jag undrar något så får jag väl kontakta de andra sjukhuset då.
Hon gav så dubbla budskap..

Och Läkare och många inom sjukvården är så OTROLIGT bra på att försöka ta bort den Känsla, den RÄDSLA som jag som Patient kan känna/Känner.

Men en Bekräftelse på att min Binjure HAR VUXIT har jag.
För den Röntgen läkare som kollat på bilderna från den 13/8-2009 säger att den vuxit en aningen sen sist.

Men hur i hela världen kan man få något Jevla rakt och ÄRLIGT svar på

1) Hur stor är en Binjure på ett ungefär?
2) Kallas det nu för Tumör, då det är något i kroppen som har vuxit?!

Har mer frågor i mitt huvud som är en som en Torktumlare!

På Måndag så kommer jag aktivt och INTENSIVT försöka få tag på någon på det Sjukhus som nu ska kolla på mina bilder, göra en bedömning om min binjure har vuxit, och om de kommer göra något åt det. (då läkaren även idag nämnde att man brukar operera bort binjuren)
Så jag hoppas INNERLIGT att jag får tag på någon på Endokrinologiska Kirurgteamet kommer att svara och har något att komma med!

I min familj/släkt har vi en rad olika sjukdomar och cancer.
Och då man har förlorat anhöriga i cancer bland annat så kan jag inte ha is i magen.

Sen har jag haft
* Flertals cystor på äggstockarna, bla. sk. "Choklad cysta" och blivit opererad ett par gånger för detta.
* Polyper i Livmoder och blivit skrapad

Sen att min hälsa förövrigt inte vart bra och även inneburit flertals operationer och inläggningar så är jag inte den rätta Patient att säga åt mig vad jag ska vara och känna.

*Ljumskbråck 4år gammal opererad
*Blindtarmen bort opererad akut som 8-åring
*En operation som visade sig vara onödig då det bara var en förstorade lymfkörtlar, men läkaren som gjorde ultraljudet på min ljumske/ben såg ett inklämt bråck på samma sida som då jag var barn, men de var det inte.
*Gall operation, med inre blödningar, blödning som troligvis kom ifrån gall eller Lever artären fick 3 påsar blod. Blodvärdet sjönk till 70. Och Flertals inläggningar på det sjukhuset (som förövrigt nu "glömt av mig" opererade mig) så ett annat sjukhus fick gå in och försöka hjälpa mig satte in dränage, narkosläkare som kom och satte bedövnings sprut i revbens bågen "väg" längs rygg för att göra mig så smärtfri som möjligt, tabletter mot illamående så ja skulle sluta kräkas lika mycket. Smärt stillande, lugnande, kramp lösande mediciner för det tryck jag hade och har på höger sida, samma sida som min förstorade Binjure sitter på. (kan sen den operationen inte sova på annan sida än att ligga på höger sida som även orsakar mig smärtor i min höft mer än den smärta jag redan har i den) Jag blir illamånde, och det "drar inne" i magen på mig så de känns som något ska slitas sönder inuti. Kan nu först använda min högra arm bättre, nästan helt återställd som jag var innan operationen i armen)


Sen de andra operationerna som är angivna i bloggens historia..


Så Tillit till Sjukhuset, läkare, Sjukvårdspersonal är väl inget som jag har.
Det är mycket mycket få personer som jag känner att jag har förtroende till, och de inom sjukvården som jag får ett förtroende för ska vara hedrade!

Skrivandet slut?Stygn borttagning

*Då storken sviker*

Igår Fredag 26 Juni,
var det dags att ta bort stygnen hos distriktsköterskan.
Men ärret i naveln, tejpade hon 3 sådan små plåster över ärret.
Och sen på sådan plåster man får efter operationen

Så på Måndag skulle jag kunna ta bort det hela.

Jag har tyvärr inte orkat att skriva, då det tagit ut sig på olika sätt psykiskt och fysiskt.
Jag har i stortsett vart sömnlös sen Natten mellan 20/21 juni
och tills idag.

Natten till idag tog jag mig en sömntablett,
Men inte först när klockan var 02.30. Men jag somnade efter 04 tiden i morse.


I Torsdags ringde även läkaren ifrån Medicin mottagningen angående mina prover på det dem tagit på mig, för min Binjure.
Så de prover var bra.
Det bestämdes att jag ska ta ett annat blodprov, och så skall jag på en ny CT röntgen av buk, för att kolla så att min Binjure inte har vuxit, överhuvudtaget.
Så nu håller vi tummarna att den inte har växt en endaste millimeter!!!




Har funderat lite runt mitt skrivande i denna bloggen, om vår längtan.
Om "Lilla Mini" som skull ha kommit, men som bara kom och försvann.

Men nu då?

Det kommer ju aldrig att finnas något hopp, dröm och önskan varje månad som det har gjort, har funnit möjligheter till.

Det kommer bara vara dött på den fronten.
Vad är min blogg då?

Jag vill gärna skriva, älta och dela med mig om det jag har vart med om..


Men vad är bloggen beredd på,
vad är mina läsare intresserade av att ta del av?
Jag har mycket i mitt bagage.

Kanske ska lilla mini få dö ut..
Dö ut,
Bli så tom som en stor del inom mig känner.


Jag skäms över mitt liv,
Över vad jag drömmde & trodde på som liten
Påväg upp i livet, och dess resa
Vad jag aldrig blev..
Det jag inte lyckades med.

Det finns mycket få saker som jag är stolt över, som jag har lyckats med.
Men dessa saker går att räkna på bara min ena hands 5 fingrar.

Operationen, Livet känns slut

Kom till Sjukhuset 06.30
Där fick min man inte följa med in till det rummet, i början
för där fanns en äldre dam som satt och väntade på att jag skulle bli klar på toaletten.
Jag ville inte gå in på toaletten och göra mig i ordning, men en personal kom och sa åt mig att
skynda på.
Klockan blev nog 7:03 då rullades jag ifrån avdelningen, min man kör vid min huvudände, och en annan körde först längst fram vid mina fötter.

Kommer in till själva pre-op avdelningen, tyst, mörkt lugnt.
Rullas inte in direkt till op, utan får sitta prata med min man.
Efter liten stund kommer en ifrån operations avdelningen med kläder och mössa till min man.
Sen rullas jag in på operations rummet, min man efter.
Denna gången var alla lugna, jag tyckte att allt var konstigt..
Ingen bodtrycks marschett, som tryckte hårt emot min arm.
De satte på dessa klistriga runda övervaknings märkena på kroppen, men allt var bara tyst, inget pipande, som det annars brukar vara.
Inget oväsen ifrån personal som skulle greja med instrumenten.
Minns att narkosläkaren säger; En mössa till Patienten, tack!.
Minns min man satt en armlängd ifrån mig,
Minns att jag ville att han skulle vara närmare.
Började märka de skulle börja ge sömnmedlet i armen, de sätter på masken.
Jag klagar på hur äckligt det luktar, att jag säger : Jag älskar dig, men upplever inte att få höra hans ord, "jag älskar dig".. Utan minns att jag tillslut får höra: "och jag dig"

Om jag nu minns rätt.


Minns jag vaknar upp och det gör så ONT!
gapar, skriker gråter det gör ont!
Frågar efter min man, men han finns inte där hos mig.
Var är han?

Minns inte mera.

Frågar igen men han är inte hos mig nära.
Vaknar av att jag hör min läkare pratar med mig,
hade min man ändrat röst?
Nej det var ju bara min ena läkare, tillslut kommer min man,
då hade den andra läkaren träffat på min man som fått olika besked vart han skulle vara.
Men då han väl kom, så rullades jag nog iväg till avdelningen jag minns faktiskt inte i skrivande stund.


Vaknar upp och min läkare står återigen vid min sida, men jag förstår inte vad han säger,
Jag förstår knappt inte ens vad jag själv säger.
Läkaren går.

Runt 13 tiden? säger min man att han åker hem och hämtar hem dottern, han förstår mig inte, jag sluddrar så mycket sa han. Och jag blev så irriterad över att han eller nästan ingen förstod mig vad jag sa.

Tror min man och dotter kom samma dag igen till mig, men dottern mådde visst illa av min kateter, ville inte vara i det rum som jag låg i. Ville ut, ut till ett annat barn på avdelningen se på tv och äta kaka som jag har förstått i efterhand.

Min läkare kom upp en gång till och skulle prata med mig, men förstod inte så mycket ändå.

Har ont, väldigt ont vid naveln, inte samma smärta som jag brukar ha vid titthåls op, då jag mest brukar att ha ont utav gasen som de blåser upp en med vid Laparskopi operation.

Vaknar upp, då är det den 17.e Juni. Kommer någon gång på dagen in på läkarsamtal igen, är inte med på noterna ännu.
Men fick förklarat för mig att:
Den stump av äggledare som blivit kvar efter mitt utomkvedshavandeskap i Juli 2008, att de bränt bort, "pluggat" igen.. Hittar nog inte rätta orden.

Den Äggledare som jag hade mitt Utomkvedshavandeskap i November 2008 och som jag även fick ta cellgifts behandling på, att på den äggledaren, då de hade spolat mig med blå kontrast medel, att de låtit väntat någon minut på om något skulle hända, komma igenom.
Tror att de hade spolat in mera, men min äggledare hade bara blåst upp sig som en ballong, längst ner i äggledaren, där mitt X satt i November månad.

Där fanns ingen som helst passage, fanns och finns inget annat att göra än att kapa min sista äggledare..

Min sista äggledare som skulle leda oss till ett syskon, för eller senare..
Men som aldrig på naturligväg kommer att gå i uppfyllelse!

Han sa att de öppnade på 3 ställen, men vid naveln blev det ett större snitt då dem skulle försöka åtgärda min navel som jag hade 4 st ärr på, på ett och samma ställe.
Till att opererat in dem.
Han sa att han egentligen velat sätta klämmor, men då jag är nickel allergisk tyckte han det var dumt att reta huden. Utan det fick bli stygn som jag får gå iväg och plocka bort om 10 dagar.

Att jag får inte bära, lyfta tungt på 10 dagar.
(Sen innan jag åkte hem senare på em/kvällen 18.40 då de byter förband ser att de att sytt snett!!)


Han sa åt mig att ta de lugnt och försöka hitta mig själv, och jag ska till honom på undersökning någon gång i augusti/september månad.

Först då kanske börja ringa till IVF ställen..

Då jag skulle gå in på rummet, säger han till mig att jag är lika pigg som en 80 årig pensionär! På väg mot sängen var jag nära på att svimma, märker bara hur mina armar fångas upp av läkaren och en annan personal och får spy påse.

Läkaren informerade mig även om att:

Personer som har barn tillsammans, inte kommer att få gå (iaf på det sjukhuset) som vi tänkt att vända oss till för att göra ivf hos dem (vilket jag kommer att ringa och kolla upp)
Att har jag och min man ett barn, får vi inte gå genom Landstinget och göra IVF/ Provrörs befruktning även om vi betalar???! Vilket låter lite konstigt tycker jag.


Att om det tar slut mellan mig och min man, vi säger jag träffar en ny man, men som har barn sen tidigare, så skulle vi inte få gratis hjälp fast vi vet att som nu i mitt fall, att JAG kan inte bli gravid. Så får man inga försök gratis.


Är nu jätte trött.

Och livet känns slut.

Och med den meningen påbörjas mitt nästa blogg inlägg

VILL INTE!!!

Jag vill inte att morgon dagen skall komma.
Jag vill inte att det skall vara verklighet,
Jag vill kunna få bli GRAVID

Min Gyn läkare ringde på förmiddagen, han sa att jag var andra personen ut att bli opererad i morgon, trodde att operation skulle bli runt 10-tiden.

När klockan är 14.0o ringer jag vårdavdelningen som avtalat de säger att jag ska vara hos dem redan 06:30, då operationen ska bli klockan 07.00 (runt 7)

Fick panik,
1: Dagis är stängt så tidigt som klockan 6, och vem skulle kunna passa dottern så tidigt
2: Hunden

Klockan 20.00 tar jag mod och ringer en som jag inte träffar så direkt utan lärt känna på annat håll. Hon var så gullig och skulle ta emot dottern runt 05:50 i morgon.

Grannen som hjälpt oss under veckan, och förövrigt med träning med honom, ställde upp och tog Charlie redan i kväll. Super go familj

Vi har frågat svärföräldrarna men de kunde inte.
Min man eller jag kommer tidigt i morgon få ringa dagis och säga att en annan kommer och lämnar dottern i morgon. Så får vi se vem som kan hämta henne, men vi hoppas och tror ju att de är min man som hämtar henne.

Undrar när mitt rätta inre jag, kommer fram.
När mina känslor får släppas ut i tårar.

Det här är egentligen mer än vad jag orkar med psykiskt just nu.

Jag känner så mycket,
känslor och tankar som inte kommer ur i skrift nu.

Nu ska jag försöka ta det lugnt se lite på Tv, ta en insomningstablett och en Lugnande..
Allt för att livet ska få vara så lugnt inom mig som det bara går.

usch är bara så ledsen