Lånad lycka

Varför är där så mycket som sätter käppar i hjulen.
Som får mig att må som jag gör nu.
Jag har väl levt på lånad lycka ett tag.

Jag vet vad det är som gör att jag är så ledsen.
Det är bara en inre sorg och saknad

Jag är inte redo ännu att berätta, jag har en liten bit till att gå
innan jag når mål.

Jag kommer att berätta, men inte idag
-Inte nu.

Gillar inte att sitta ensam och vara så ledsen som jag är nu..

Jag föll igår, på självaste morsdag... Föll i förtid.
Men tack och lov att jag lite styrka kvar att kunna glädjas
åt det min älskade dotter gjorde åt mig igår,
och hennes underbara närhet och för att hon finns.

Jag har levt under ett tag i en tacksamhets värld,
vart så nära, att nå det...
Det som jag inte själv kan nå.

Under denna tid, har allt runt omkring mig, runt mig fått ligga i ett "vänta" fack.
Finns så många måsten, om denna lådan måste öppnas upp igen.
Tiden har gett mig en inre frid, att inte behöva göra en massa måsten till bland annat läkare.
Utan jag har fått levt på lånad lycka.

Låt min sorg få vara fri

Jag behöver en Skyddsängel,
Jag behöver en axel att gråta emot.
Jag behöver krafter, tålamod, styrkan.
En Nyckel att låsa upp mitt inre, att våga visa,
våga vara den jag är och mår inom mig.
*jag erkänner att jag är orolig, rädd*
Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag känner

Varför känner jag mig så många gånger så otroligt ensam för?!
En Stor tomhet känsla.
Jag undrar om jag även denna gången kommer att bli sviken av de som aldrig fanns då jag alla de andra gånger behövde dem.
Skulle jag ens vara saknad av just de människor, om jag inte längre fanns?!

But who care´s??

Vila i frid

Helt akut, plötslig förändrades vårt liv idag.
Runt klockan 19 idag, fick vår ena katt somna in.
3 år och någon månad bara.
Tårarna sprutade på mig..
Hon slickade och höll på med munnen hela tiden, tittade på mig flera gånger, sen blir hon tröttare och tröttare och hon lämnar oss.

Vårt samvete fick nog idag,
har vart sjuk, sjukare till och från flertals gånger under dessa år,
och legat inne, medicinerats, special kost med mera.
Men hon blev aldrig bra.
Skygg och rädd för allt som rörde sig.

Idag på EM hade hon kissat, bajsat och spytt ner hundens bädd.
Kräkts ner på över 7 ställen till. Slö, spya runt munnen, diarré i pälsen.
Verkade ha rätt ont.

Vi valde att inte åka till Djursjukhus igen, att bli inläggning, mer mediciner och behandlingar..
Vi tog beslutet att hennes lidande skulle få vara över, och veterinären tog emot oss på kvällen.
Men jag ringde naturligtvis till han veterinären.

Förra gången bajsade hon ner dotterns säng, matta, vår säng med mera.
Har legat spyor flera gånger i månaden.
Katten har vissa gånger vad min man säger, skrikit då hon bajsat vissa gånger..

I morgon ska jag försöka hinna & orka ringa Försäkringsbolaget.
Struntar väl i Livförsäkringen, då vi valde att låta henne få somna in, då hon blev så akut sjuk igen.
Och prognosen att hon någonsin skulle bli en frisk katt, kunde inte vi, och inte veterinären heller se. Om man ser all den tid vi lagt ner på henne, behandlingar, special kost, mediciner.

Men vill de "sätta dit" mig på något sätt så var så god.
I vissa lägen får man inte vara så egoistisk mot djuren,

Vi är ledsna och saknar vår kisse.
Tomt, och känns skit att hon inte längre får finnas hos oss.

Nu orkar jag inte skriva mer, försöka sova för att orka med morgondagens läkarbesök och sen kursen/utbildningen på kvällen.

Finns där något stop?!

När man trott, att det fanns ett mer inre ro och lugn i ens liv.

Så landar där ett brev idag från Medicin mottagningen, där besked lämnas att
ett organ inom mig, växt, och där de nu kontaktat det stora sjukhuset som upptäckte "bifyndet", då man skulle kolla efter skador/blödningar, smärtor efter en operation.
Och nu på kontroll röntgen så har den växt...

Såg fram emot läkar besöket den 7 September till min gynekolog..
Men vad händer nu?!

Blir det som Med.läkaren sa innan röntgen?!
Vad innebär allt? Varför, vad, Hur...

Dagen rasade samman, från att vart så på gång med städning och min vilja att göra så fint här hemma, men luften var slut..

Kan där finnas en gud?!

Kanske Gud ännu en gång vill säga mig något?!

Livet som ett pussel

Lördag 27/6 -09

Vaknade av vara så sorgens inom mig.
Kände mig deprimerad, att vara på bristnings gränsen till att bara vilja lägga mig ner och bara stor gråta.

Vakna och bara känna
Hur ska jag klara av denna dagen.
Vara en glad, positiv mamma & fru.

Att vara en sådan där; över glad, Super positiv människa, som inte klagar på något. Och ha ett hanter bart, problemfritt liv, och skulle det vara något problem då lätt och perfekt bara resa mig upp, ta motgångarna med en klack spark....
Att kunna se positivt och glatt på livet och dagen.

Hur?
Varför har vissa människor fått den förmågan? Sånt bra liv som kan allt det där som jag inte kan.


Jag ansåg att jag försökte bära mask i någon timme. Allt för att försöka göra det så bra och mysigt för mitt barn. För att försöka tänka positivt och göra saker.



Vad finns då kvar?, när avsaknaden av förståelse, medlidande att när jag på mindre 2 ½ år har;

Blivit Opererad 7 gånger var av en av dem blev rätt allvarlig komplikation genom inre blödning, vart inlagd för smärtlindring ett par gånger, och kräkningar & smärtor efter den ena operationen, förlorat 4 graviditeter, medicinsk behandling av Methotrexate, för att ta bort de graviditets rester som man inte gick bort i opererationen.

Jag är enligt honom; bara gnällig, sur, irriterad, och Jämnt sjuk, och jämnt mår dåligt

Men är han inte ledsen?

Det är nu i mitt inre, ett pussel..

Då ens älskade inte orkar finnas,

Då ens man inte har förståelse, hänsyn eller respekt

Vem kan man då förvänta sig ska kunna tro kunna respektera
Det osynliga handikappen?

Jag kom i från ett förhållande, som gjorde mig så illa. ORD som sårar så innerligt, En lätt tändlig ex som slog näven i väggar så fort han blev arg.
För att Natten till Lucia 2003, kränka och ge mig blåmärken.
En dag om året som jag alltid har älskat, har blivit till en dag som bara tar mig tillbaka till tiden.

Från att innan den relationen ha, haft min första partner & sambo,
som inte var lika elak.. Men som svek och sårade mig så 2½ års första förhållande, sambo. Försökt få barn med. På en Onsdag säga han älskar mig, på Torsdag bryta förlovningen, Och sen på Fredagen, natten till Lördagen bli upptäckt på ett uteställe av min bror, som ifråga satte om inte han var tillsammans med mig.
I det förhållandet fick jag även köpa tillbaka vissa av mina egna saker, från min låga inkomst, till han som tjänade bra.. Hos min egna pappa.

Operationen, Livet känns slut

Kom till Sjukhuset 06.30
Där fick min man inte följa med in till det rummet, i början
för där fanns en äldre dam som satt och väntade på att jag skulle bli klar på toaletten.
Jag ville inte gå in på toaletten och göra mig i ordning, men en personal kom och sa åt mig att
skynda på.
Klockan blev nog 7:03 då rullades jag ifrån avdelningen, min man kör vid min huvudände, och en annan körde först längst fram vid mina fötter.

Kommer in till själva pre-op avdelningen, tyst, mörkt lugnt.
Rullas inte in direkt till op, utan får sitta prata med min man.
Efter liten stund kommer en ifrån operations avdelningen med kläder och mössa till min man.
Sen rullas jag in på operations rummet, min man efter.
Denna gången var alla lugna, jag tyckte att allt var konstigt..
Ingen bodtrycks marschett, som tryckte hårt emot min arm.
De satte på dessa klistriga runda övervaknings märkena på kroppen, men allt var bara tyst, inget pipande, som det annars brukar vara.
Inget oväsen ifrån personal som skulle greja med instrumenten.
Minns att narkosläkaren säger; En mössa till Patienten, tack!.
Minns min man satt en armlängd ifrån mig,
Minns att jag ville att han skulle vara närmare.
Började märka de skulle börja ge sömnmedlet i armen, de sätter på masken.
Jag klagar på hur äckligt det luktar, att jag säger : Jag älskar dig, men upplever inte att få höra hans ord, "jag älskar dig".. Utan minns att jag tillslut får höra: "och jag dig"

Om jag nu minns rätt.


Minns jag vaknar upp och det gör så ONT!
gapar, skriker gråter det gör ont!
Frågar efter min man, men han finns inte där hos mig.
Var är han?

Minns inte mera.

Frågar igen men han är inte hos mig nära.
Vaknar av att jag hör min läkare pratar med mig,
hade min man ändrat röst?
Nej det var ju bara min ena läkare, tillslut kommer min man,
då hade den andra läkaren träffat på min man som fått olika besked vart han skulle vara.
Men då han väl kom, så rullades jag nog iväg till avdelningen jag minns faktiskt inte i skrivande stund.


Vaknar upp och min läkare står återigen vid min sida, men jag förstår inte vad han säger,
Jag förstår knappt inte ens vad jag själv säger.
Läkaren går.

Runt 13 tiden? säger min man att han åker hem och hämtar hem dottern, han förstår mig inte, jag sluddrar så mycket sa han. Och jag blev så irriterad över att han eller nästan ingen förstod mig vad jag sa.

Tror min man och dotter kom samma dag igen till mig, men dottern mådde visst illa av min kateter, ville inte vara i det rum som jag låg i. Ville ut, ut till ett annat barn på avdelningen se på tv och äta kaka som jag har förstått i efterhand.

Min läkare kom upp en gång till och skulle prata med mig, men förstod inte så mycket ändå.

Har ont, väldigt ont vid naveln, inte samma smärta som jag brukar ha vid titthåls op, då jag mest brukar att ha ont utav gasen som de blåser upp en med vid Laparskopi operation.

Vaknar upp, då är det den 17.e Juni. Kommer någon gång på dagen in på läkarsamtal igen, är inte med på noterna ännu.
Men fick förklarat för mig att:
Den stump av äggledare som blivit kvar efter mitt utomkvedshavandeskap i Juli 2008, att de bränt bort, "pluggat" igen.. Hittar nog inte rätta orden.

Den Äggledare som jag hade mitt Utomkvedshavandeskap i November 2008 och som jag även fick ta cellgifts behandling på, att på den äggledaren, då de hade spolat mig med blå kontrast medel, att de låtit väntat någon minut på om något skulle hända, komma igenom.
Tror att de hade spolat in mera, men min äggledare hade bara blåst upp sig som en ballong, längst ner i äggledaren, där mitt X satt i November månad.

Där fanns ingen som helst passage, fanns och finns inget annat att göra än att kapa min sista äggledare..

Min sista äggledare som skulle leda oss till ett syskon, för eller senare..
Men som aldrig på naturligväg kommer att gå i uppfyllelse!

Han sa att de öppnade på 3 ställen, men vid naveln blev det ett större snitt då dem skulle försöka åtgärda min navel som jag hade 4 st ärr på, på ett och samma ställe.
Till att opererat in dem.
Han sa att han egentligen velat sätta klämmor, men då jag är nickel allergisk tyckte han det var dumt att reta huden. Utan det fick bli stygn som jag får gå iväg och plocka bort om 10 dagar.

Att jag får inte bära, lyfta tungt på 10 dagar.
(Sen innan jag åkte hem senare på em/kvällen 18.40 då de byter förband ser att de att sytt snett!!)


Han sa åt mig att ta de lugnt och försöka hitta mig själv, och jag ska till honom på undersökning någon gång i augusti/september månad.

Först då kanske börja ringa till IVF ställen..

Då jag skulle gå in på rummet, säger han till mig att jag är lika pigg som en 80 årig pensionär! På väg mot sängen var jag nära på att svimma, märker bara hur mina armar fångas upp av läkaren och en annan personal och får spy påse.

Läkaren informerade mig även om att:

Personer som har barn tillsammans, inte kommer att få gå (iaf på det sjukhuset) som vi tänkt att vända oss till för att göra ivf hos dem (vilket jag kommer att ringa och kolla upp)
Att har jag och min man ett barn, får vi inte gå genom Landstinget och göra IVF/ Provrörs befruktning även om vi betalar???! Vilket låter lite konstigt tycker jag.


Att om det tar slut mellan mig och min man, vi säger jag träffar en ny man, men som har barn sen tidigare, så skulle vi inte få gratis hjälp fast vi vet att som nu i mitt fall, att JAG kan inte bli gravid. Så får man inga försök gratis.


Är nu jätte trött.

Och livet känns slut.

Och med den meningen påbörjas mitt nästa blogg inlägg

VILL INTE!!!

Jag vill inte att morgon dagen skall komma.
Jag vill inte att det skall vara verklighet,
Jag vill kunna få bli GRAVID

Min Gyn läkare ringde på förmiddagen, han sa att jag var andra personen ut att bli opererad i morgon, trodde att operation skulle bli runt 10-tiden.

När klockan är 14.0o ringer jag vårdavdelningen som avtalat de säger att jag ska vara hos dem redan 06:30, då operationen ska bli klockan 07.00 (runt 7)

Fick panik,
1: Dagis är stängt så tidigt som klockan 6, och vem skulle kunna passa dottern så tidigt
2: Hunden

Klockan 20.00 tar jag mod och ringer en som jag inte träffar så direkt utan lärt känna på annat håll. Hon var så gullig och skulle ta emot dottern runt 05:50 i morgon.

Grannen som hjälpt oss under veckan, och förövrigt med träning med honom, ställde upp och tog Charlie redan i kväll. Super go familj

Vi har frågat svärföräldrarna men de kunde inte.
Min man eller jag kommer tidigt i morgon få ringa dagis och säga att en annan kommer och lämnar dottern i morgon. Så får vi se vem som kan hämta henne, men vi hoppas och tror ju att de är min man som hämtar henne.

Undrar när mitt rätta inre jag, kommer fram.
När mina känslor får släppas ut i tårar.

Det här är egentligen mer än vad jag orkar med psykiskt just nu.

Jag känner så mycket,
känslor och tankar som inte kommer ur i skrift nu.

Nu ska jag försöka ta det lugnt se lite på Tv, ta en insomningstablett och en Lugnande..
Allt för att livet ska få vara så lugnt inom mig som det bara går.

usch är bara så ledsen

Låt min sorg få vara fri

Jag får en del kommentarer att jag inte ska vara så bitter, Vad de är för "sorg" nu.
Att jag ska försöka vara positiv och tacksam.

Jag funderar och tänker en del på;

Vem äger rätten att säga till mig att inte få vara och säga det ena eller det andra?
Vem bestämmer om jag får sörja, vara bitter och allt det som jag känner?

Kan jag få genomföra min operation först, läka och återhämta mig ifrån den,
INNAN kraven kommer?

Låt min sorg få vara fri.

jag kämpar som en sate att hålla mitt huvud ovanför vattenytan.

Gör de flesta sakerna och handlingar, allt för att hitta mening, hitta något som kan trösta, något att finna en inre ro i.

Ska försöka få någon inre ro, och lyckas somna..