Operationen, Livet känns slut

Kom till Sjukhuset 06.30
Där fick min man inte följa med in till det rummet, i början
för där fanns en äldre dam som satt och väntade på att jag skulle bli klar på toaletten.
Jag ville inte gå in på toaletten och göra mig i ordning, men en personal kom och sa åt mig att
skynda på.
Klockan blev nog 7:03 då rullades jag ifrån avdelningen, min man kör vid min huvudände, och en annan körde först längst fram vid mina fötter.

Kommer in till själva pre-op avdelningen, tyst, mörkt lugnt.
Rullas inte in direkt till op, utan får sitta prata med min man.
Efter liten stund kommer en ifrån operations avdelningen med kläder och mössa till min man.
Sen rullas jag in på operations rummet, min man efter.
Denna gången var alla lugna, jag tyckte att allt var konstigt..
Ingen bodtrycks marschett, som tryckte hårt emot min arm.
De satte på dessa klistriga runda övervaknings märkena på kroppen, men allt var bara tyst, inget pipande, som det annars brukar vara.
Inget oväsen ifrån personal som skulle greja med instrumenten.
Minns att narkosläkaren säger; En mössa till Patienten, tack!.
Minns min man satt en armlängd ifrån mig,
Minns att jag ville att han skulle vara närmare.
Började märka de skulle börja ge sömnmedlet i armen, de sätter på masken.
Jag klagar på hur äckligt det luktar, att jag säger : Jag älskar dig, men upplever inte att få höra hans ord, "jag älskar dig".. Utan minns att jag tillslut får höra: "och jag dig"

Om jag nu minns rätt.


Minns jag vaknar upp och det gör så ONT!
gapar, skriker gråter det gör ont!
Frågar efter min man, men han finns inte där hos mig.
Var är han?

Minns inte mera.

Frågar igen men han är inte hos mig nära.
Vaknar av att jag hör min läkare pratar med mig,
hade min man ändrat röst?
Nej det var ju bara min ena läkare, tillslut kommer min man,
då hade den andra läkaren träffat på min man som fått olika besked vart han skulle vara.
Men då han väl kom, så rullades jag nog iväg till avdelningen jag minns faktiskt inte i skrivande stund.


Vaknar upp och min läkare står återigen vid min sida, men jag förstår inte vad han säger,
Jag förstår knappt inte ens vad jag själv säger.
Läkaren går.

Runt 13 tiden? säger min man att han åker hem och hämtar hem dottern, han förstår mig inte, jag sluddrar så mycket sa han. Och jag blev så irriterad över att han eller nästan ingen förstod mig vad jag sa.

Tror min man och dotter kom samma dag igen till mig, men dottern mådde visst illa av min kateter, ville inte vara i det rum som jag låg i. Ville ut, ut till ett annat barn på avdelningen se på tv och äta kaka som jag har förstått i efterhand.

Min läkare kom upp en gång till och skulle prata med mig, men förstod inte så mycket ändå.

Har ont, väldigt ont vid naveln, inte samma smärta som jag brukar ha vid titthåls op, då jag mest brukar att ha ont utav gasen som de blåser upp en med vid Laparskopi operation.

Vaknar upp, då är det den 17.e Juni. Kommer någon gång på dagen in på läkarsamtal igen, är inte med på noterna ännu.
Men fick förklarat för mig att:
Den stump av äggledare som blivit kvar efter mitt utomkvedshavandeskap i Juli 2008, att de bränt bort, "pluggat" igen.. Hittar nog inte rätta orden.

Den Äggledare som jag hade mitt Utomkvedshavandeskap i November 2008 och som jag även fick ta cellgifts behandling på, att på den äggledaren, då de hade spolat mig med blå kontrast medel, att de låtit väntat någon minut på om något skulle hända, komma igenom.
Tror att de hade spolat in mera, men min äggledare hade bara blåst upp sig som en ballong, längst ner i äggledaren, där mitt X satt i November månad.

Där fanns ingen som helst passage, fanns och finns inget annat att göra än att kapa min sista äggledare..

Min sista äggledare som skulle leda oss till ett syskon, för eller senare..
Men som aldrig på naturligväg kommer att gå i uppfyllelse!

Han sa att de öppnade på 3 ställen, men vid naveln blev det ett större snitt då dem skulle försöka åtgärda min navel som jag hade 4 st ärr på, på ett och samma ställe.
Till att opererat in dem.
Han sa att han egentligen velat sätta klämmor, men då jag är nickel allergisk tyckte han det var dumt att reta huden. Utan det fick bli stygn som jag får gå iväg och plocka bort om 10 dagar.

Att jag får inte bära, lyfta tungt på 10 dagar.
(Sen innan jag åkte hem senare på em/kvällen 18.40 då de byter förband ser att de att sytt snett!!)


Han sa åt mig att ta de lugnt och försöka hitta mig själv, och jag ska till honom på undersökning någon gång i augusti/september månad.

Först då kanske börja ringa till IVF ställen..

Då jag skulle gå in på rummet, säger han till mig att jag är lika pigg som en 80 årig pensionär! På väg mot sängen var jag nära på att svimma, märker bara hur mina armar fångas upp av läkaren och en annan personal och får spy påse.

Läkaren informerade mig även om att:

Personer som har barn tillsammans, inte kommer att få gå (iaf på det sjukhuset) som vi tänkt att vända oss till för att göra ivf hos dem (vilket jag kommer att ringa och kolla upp)
Att har jag och min man ett barn, får vi inte gå genom Landstinget och göra IVF/ Provrörs befruktning även om vi betalar???! Vilket låter lite konstigt tycker jag.


Att om det tar slut mellan mig och min man, vi säger jag träffar en ny man, men som har barn sen tidigare, så skulle vi inte få gratis hjälp fast vi vet att som nu i mitt fall, att JAG kan inte bli gravid. Så får man inga försök gratis.


Är nu jätte trött.

Och livet känns slut.

Och med den meningen påbörjas mitt nästa blogg inlägg

Nedräkning

Rubriken var väl inte så, som man hade önskat.. Som om det, vore snart man skulle få sitt mirakel.

Nej de är om 2 veckor som jag ligger på operations bordet.
Kom på idag att jag har glömt att skicka in hälso deklarationen, fråge formuläret.
De skulle skickas in så fort som möjligt.

Jaja, mycket har inte hunnit att förändrats sen sist.
Men ska skicka in.

Mitt inre skriker NEJ jag vill inte!!
Jag känner mig tvungen,
samtidigt som mycket känns meningslöst, med livet runt, utanför önskan och längtan om
ett barn till.

Jag kommer på mig själv genom att sitta i mina drömmar till och från under dagarna.
Önskan om att bara få "Vakna upp", och att allt som hänt, händer och sker bara var en sån sak
som kändes, var så obehaglig mardröm.
Men då man kommer ikapp verkligheten, så trycker de så över bröstet.
Inre ilska och frustration, vill bara skrika ut alla de fulaste, elakaste orden, skulle vilja slå på alla "djävlar" som inte trott, som på ett eller annat sätt gjort mig ont. Som inte funnits för mig.
Jag är så bitter emellan åt.

Men jag vet ju själv hur och vad jag tänkte för några år sen: "Det där kan/kommer inte hända mig"
Men när man väl sitter i denna situationen, då motgång efter motgång med mycket i livet.
Så är nästan allt i stort sett så fruktansvärt ensamt och tomt.

Men då min kvinnlighet nu tagits i från mig; Då mina barnsdrömmar, som liten bara gått till spillo.

Minns som 8:a åring, så stod vi alla barn framför alla föräldrarna efter vårt tema med oss själva, drömmar och mål i livet.
Hade målat av mig själv på ett stort papper som uppgiften var, skrivit ner vad jag skulle vilja jobba med då jag blev stor.
Och att jag önskade mig 3 eller 4:a barn.


De har i Planera-Vänta-Föda barn fronten vart otroligt mycket,
så att jag slutar inte förundras, vem-vilka som nu kommer, är gravida.

I krisens tider skaffas och föds det barn, på löpande band.
Oavsett om det är finanskris eller inte, så kan vi inga barn få som vi vill.



Har även idag fått ringa Medicin mottagningen då de glömt bort mig igen.
Om det var något, så skulle man träffa läkare.
Men jag tycker att de skulle höra av sig, någon ifrån medicin mottagningen om mina prover, utredning som jag gjort där var bra eller inte.

Så då jag ringde idag, så sa en där att; du får en tid till läkaren i Juli.
Hon sa: Du har väl fått svaren på dina tester?
Nej, det har jag inte. Vet ingenting.
Så de bokade in en telefon tid till läkaren i juni nu så jag får mina svar.

Blir så trött på att bli bortglömd.
Min remiss "försvann"/ "glömdes" ju bort med.
först efter att kontaktat sjukhus chefen började de hända saker.
Ifråga satte deras vård garanti. och 6 månader var att ta i.
Dagen efter ringde ju chefen upp på medicin mottagningen.

Detta inlägg har tagit tid att skriva, men känner att jag får fortsätta i morgon.
Ska ha möte i morgon med hab. så gäller att jag får sova något.





Jag är så missnöjd med min kropp, känner mig så fet och äcklig, allt dallrar, bristningar sen jag var kraftigt överviktig, sen jag var gravid, alla operations ärr. All hud som är över.