Erkänna

Jag får nog erkänna, att jag nu i helgen var så långt nere i det svarta hålet.
Så långt nere att jag inte visste om en morgondag fanns.
Har börjat komma närmare dagen D.
Dagen, då jag inte längre är kvinna nog.
Visserligen vet jag fakta att jag även nu inte kan bli gravid,
men dumma fånen, Jag
vill in i det sista tro, hoppas på ett verkligt under.
Men sen att mensen kom som en klocka på utsatt datum,
är ju visserligen "normal" besvikelse.
Men att vara så trög, att inte helt o hållet fatta.

Jag har börjat tänka väldigt intensivt på "sanningen"
och har flera tillfällen sagt till min man;
Det känns bara som en mardröm,
det är bara så orättvist.

Ställer frågor som;
Hur, var, när blev allt så illa? Vad gick så fel.


Fick ett sms av en bekant till mig igår morse, de första jag möttes av då jag vaknade:
"Nu är vår prins här, bla bla......."
Deras 3:e barn på på en tids period på 3½ år!
Stackars kvinna som var så besviken och ledsen då hon väntade det andra barnet,
det var ju en FLICKA!
Hon ville ju så gärna ha en pojke!
Då blev jag riktigt arg på henne:
Var för helvete tacksam för den gudagåvan som du bär!!!!

Då hon kom och berättade att hon var gravid igen efter 3månader efter förlossningen,
sa hon till mig;
"Jag önskar jag fick ett MA",
Då jag svara: MA, vet du ens vad det är?
X svarar: Missfall menar jag, för då slapp vi ta beslut.

Då hade hon vart hos gyn i allafall 1 gång och skulle dit igen, se om hjärtat slog, (sen gick hon flertals gånger, för att komma på om hon/de ville behålla)

Jag sa till X; Man önskar sig inte ett MA, Missfall eller något, Man ser till att skydda sig.
Jag var och är inte rätt person att vända sig till att önska bort sitt liv i magen som man själv sett till att producera.
Allra minst, då jag DÅ i den tidpunkten hade förlorat 3 graviditeter och akut operationer.
Hon hade redan gått för långt vid tidigare, då jag i början förlorat.

X, var innan köns ul orolig på om det var en tjej.
Och hon var så otroligt lugnad, då hon fick beskedet att de var en PRINS i hennes mage.

Tänk om stackars lilla X, hade fått en liten tös..
Vilken katastrof, om miraklet hade vart en liten flicka.

Idag väcktes jag åter igen av ett sms, från personen
om vilka namn prinsen skulle få bära.

Jag gratulerade till sonen och skrev, att deras familj nu var deras familj komplett.
Nu har det både prinsessor och en prins
Nu ska här dansas på Rosor.

Jag har valt att inte lägga ner någon energi att åka hälsa på henne på BB,
Av många olika anledningar...

Personen har aldrig besökt mig då jag vart sjuk och vart inlagd över 7 gånger, inte ens då
komplikationer uppstod med inre blödningar.
Så många falska sms om hur OROLIG personen var, så var där aldrig ingen som kom ändå.

Sen har mitt liv, vart en mycket mycket skör tråd i helgen.
Såpass att jag till och med fått oväntade samtal,
särskilt nämnt utav en som det har vart svårt att veta om man skulle prata eller tiga till.
Men all sanning kom naturligtvis inte fram.
Sen att min far, ringt mig ca 4-5 gånger.

Det är en del saker som måste ordnas och fixas inför operationen,
men det är så svårt, så jobbigt att be om hjälp.
Men hjälp, eller lösa 2 problem måste ju fixas.
1) Dottern
2) Hunden


Jag ska under nästa vecka ha henne på dagis 3 timmar, då jag är borta hos läkaren. För att kunna få ha henne länge under Tisdagen då jag ska på operation.
Men sen vilken tid jag ska vara på Operation, ja det vet ingen.
Inte förens på Måndag eftermiddag.
Och Nästa vecka flyttar hela dagis verksamheten till annan lokal.

Räddningen igår, med mitt mående var att våra
nyfunna bekanta/grannar gick ut och hälsade och där lossnade allt.

Nu sitter man här 20:20 på söndags kväll, och tankarna flödar.
Har pappers jobb att göra innan morgondagens möte.