När Storken sviker

Tänk vad glädjen kan förändra ens liv.
Tänk hur fort livet kan vända.
Sitter ofta nu för tiden på att, tänk att storken svek oss
4 gånger på ett år...
Jag kan inte längre se på ett par storkar,
utan att vilja stanna bilen och vilja (censur)

På senaste läkar besöket blev det bestämt att en ny operation kommer att ske inom snar framtid. Där man väljer att gå in i buken, göra spolning på äggledaren, passage? kvalitén? några som helst möjligheter att en graviditet kommer att kunna bli möjlig?! Är det för trångt?

är det inte passage, är kvalitén av den stackars sate till äggledare skadad, eller om det är för trångt eller att min äggledare bedöms ut, så kommer han under samma operation ta bort äggledaren, och kommer då vara steriliserad. Och en eventuell graviditet kommer i så fall bara kunna vara genomförbar via IVF.
*spara spara*

Jag vill inte, jag vet inte...
Ska tillbaka till sjukhuset den 23 eller 24 mars -09.

Tror att de var den dagen min man behövde följa med, där båda parter skulle informeras och vi 3 skulle prata igenom allt detaljerat, och alla parter skulle vara införstådda med denna operation och "konsekvenser" av denna operation.

vi kämpar på tillsvidare på egen maskin. Verkstaden är fri om vi vill.
Men hormon behandling väntar vi ialla fall tills nästa besök hos läkaren..

Vad vill jag längre, hur tröstar man sitt barn som blir så ledsen över inga syskon får? Vad säger man till de barn som önskar så? Vad och var i min själ finner man ro och inre frid? När blir man vän med sina inre demoner? När ska man sluta önska, och längta?




(jag vet att jag är lyckligt lottad som fått bli gravid med vårt barn, och haft kvar henne i livet. Följer vissa människor, som aldrig/hittills inte nått vägen fram till ett plus än. Och den kvinnan (med man) som fick gåvan att få ett fint plus, få gå igenom 9 långa månader, av ev krämpor, glädje, och sådan förväntan och innerlig längtan. och sen få det största jävla sveket och förlora sitt barn i magen någon dag innan bf.. Det känns som jag bara ska hålla mun, och sluta beklaga mig. Jag är så innerligt ledsen för alla medsystrar som bara kämpar och kämpar, och alla stackars förväntansfulla föräldrar om har förlorat livet mest efterlängtade guda gåva. Förlåt jag beklagar och klagar mig.)