Då jag bara faller

Jag vaknade upp, och kände bara trötthet.
Andra känslan var att det gör ont,
det är mitt älskade barn som ligger och sparkar mig över mina revben
av trötthet och ilska över att jag inte slår på TV:n för henne.
För hon är så varm och orkar inte sträcka sig över till Pappans sängbord
där han så fint lagt kontrollen.
Jag blir arg, jag har ont.
Det kommet ett par sparkar till i magen.
Jag ska le, vara pigg och glad.
Jag är tacksam för de barn vi har.

Jag slänger på mig kläder, vi är ju redan försenade till dagis.
Pulka, hund och unge -iväg till dagis.

Jag lugnar ner mig, men blir smått irriterad då vårt älskade barn ska vara seg som kolan och ska leka upp för den hala trappan.
Mentorn börjar prata med mig, ger mig ett kuvert, uppradat på ett papper VAD jag ska ha med i min ansökan.
Där blev jag stående ytterligare 5 minuter, då min irritation ÖKAR
av stressen att jag måste får tag på Kirurg mottagningen.

Jag vaknade upp och hade hoppats på att dagen skulle bli bra,
ja ville skapa och få fram en gladare och positivare stund, dag idag.
Då så mycket ligger i att jag måste anstränga mig för att hitta
en MENING, med att vara glad, att hitta saker att göra som ger mig något.
Aktivera mig med något. Innan något negativt infinner sig.

På väg hem med hunden så ringer jag.
De har inget planerat,
De har bara operations salar fram till vecka 6-7.
Men ingen planering är inbokad under Februari, vad hon säger.
Hon frågar mig vad jag ska opereras för, Och får till svar:
Jag vet att du finns här, och vi har inte många Binjure operationer.
Jag sa som jag tidigare sagt: Jag får väl ta och ringa nästa vecka igen då!
Jag undrade om de kunde vara så snälla och hjälpa mig att skriva något slags läkar intyg om att jag kommer att vara inlagd och Sjukskriven.
Och det skulle väl de kunna ordna till mig samt sända det hem till mig.

Jag kände bara att jag sjönk
Varför skulle jag vara "prioriterad" för?
Jag vet inte om jag klarar av att få ett besked med kortare varsel som
2-3 veckor innan operation.
Jag behöver ha tid på mig, smälta in allt, veta att saker har hunnit ordnat sig med praktiska saker.

Enligt Vårdgarantin så skall jag bli opererad om exakt 5 veckor.

Jag är så rädd att jag skall missa, eller må såpass fysiskt dåligt då mitt älskade barn fyller fem år.
Jag vill inte missa.

Hur som helst, blir min Operation under Februari så vet vi att vi ingen hjälp kan få av svärföräldrarna, för de är inte hemma.

Min Pappa skulle nog inte lyfta ett finger för att hjälpa mig, oss i denna situationen.
Min Mamma skulle kanske, men det skulle innebära att jag fick köra upp de 48 milen en väg.
Men att lämna mitt barn där själv -ALDRIG!

Har en som har erbjudit sig att hjälpa mig, oss med vår hund.
Så jag hoppas innerligt att löftet hålls.

Det kommer att bli tomt på Sjukhuset,
Vet inte om min man kommer att orka vara på arbets dag, köra hem hämta vårt barn på dagis (om de nu på kommunen kan hjälpa oss med utökad barnomsorg en tid fram över?! Jag tar inget för givet)
För att sen laga och äta middag vid 18 tiden, för att sen köra en timmes bilfärd till Sjukhuset hälsa på mig, sen köra timmen hem. För att dagen efter åter igen gå upp 05.30-06.00.

Troligtvis kommer det vara lika hårda regler på den avdelningen att ingen mobil eller Mobilt bredband får användas. = Total isolering.
Så det kommer nog få se till att där finns en kurator eller något.

Har frågat min man om han skulle kunna hjälpa mig att skriva i min blogg, korta uppdateringar. Men inget som han vill göra.

Jag blev sittandes i soffan och skrev inlägg.
Är ledsen, tappade orken lusten och motivationen.

Tack sjukvården, Tack föräldrarna, Tack jävla kropp som sviker.
Nu får det vara nog.