Olika sorters tankar, utlöser ångest.
Allt från hur operationen går. Vad som händer innan operation, vad som händer efteråt.
Väntan på svaret om det är godartat eller inte.
Eller mer "enklaste" saken som sprutor de kommer att ta på mig,
de sköterskor som "gräver" inom mig för att hitta mitt kärl som rullade i väg.
Till tankar att jag kommer att dö under operationen och aldrig mer får återse mitt barn.
Den sistnämnda föll över mig igår kväll...
Tankar om hur min man kommer att göra för att bevara minnet utav mig till vårt barn.
Om någon annan kvinna skulle ta min plats, så småningom.
Någon annan kvinna som mitt barn kommer hitta någon trygghet i och i sin tur på något sätt börja kalla för -Mamma.
Tankar kring hur jag vill att mitt barn ska få minnas mig, hur jag om jag dör inte kan se till att det efterlevs.
Det är i dödens tankar som min ångest kom till.
Andra dagar är de andra saker som får mig att må så dåligt inom mig.
Kvällen/natten slutade med att jag fick ta lugnande och lägga mig, för att bryta ångesten
För när helvetet håller på att braka loss, så gäller de att få tag i fanskapet.
Det är ett helvete att inte ha någon att få prata med. Ett helvete att inte få någon information.
Och jag samtidigt skäms så fruktansvärt för att sådana tankar kommer till mig, men jag vet inte vad jag ska göra, för jag känner mig så himla rädd.
Jag bryr mig inte om, om jag kommer uppfattas som löjlig. Jag startade min blogg efter mina egna behov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar