Misslyckad

Så fort det kan gå då det inre vänder,
som bara får mina tårar att falla.
Ångesten som kommer över mig

Rädslan infaller sig.
Verkligheten,
Minnena av det som tidigare upplevts som gjorde mig rädd.
Det som väntar.
Tankarna som kommer,
som får mig att bli så arg, förbannad
Men egentligen är jag så ledsen,
men kan inte gråta, då jag försöker trycka bort
ta mig tillbaka där jag var, innan jag började bli så arg och irriterad.
Men smärtan inombords kan jag inte hantera.
Jag blir arg för det gör fysiskt ont i bröstet
av ångesten, då de värre tankarna kommer.
Arg för att jag får ont, för att jag är rädd, för att jag är så trött
för att jag behöver kämpa så mycket då det blir för tungt.
Så jag kan inte hantera allt på en och samma gång.

Jag går runt och är så sur, irriterad så förbannat ARG,
biter ihop tänderna och känner vilka spänningar jag har i käken
efter att haft sån ångest attack.

Var så trött vid sju tiden på kvällen,
Huvudvärks tabletten jag någon timme tidigare inte
hjälpt.
Fick ta en Migrän tablett, innan den verkade
kom ångesten, samband med en mycket högljudd dotter
som pratar så högt då hon är så intensiv.
Som höll på att klättra upp för sina tripp, trapp trull hyll byrå,
med att hoppa både sittandes och ståendets ifrån alla olika höjder.
Oljudet av allt.
På det börjar HELVETET inom mig vakna till liv.
De förbannade jävla tankarna, oron, ångesten..

Strax innan läggning blir jag sur och säger med väldig bestämd röst till henne.
-Nu räcker det!

Hon gapar åt mig
-Mamma, sluta vara så arg!


Det får mig att inse
ett och annat.



Jag vet inte hur jag skall göra med ångesten kommer,
dödsångesten.
Jag vet inte vad jag ska göra då den kommer
och tankarna släpps fria
som de inlåsta djuren i bur som bara rusar ut.

Jag har svårt att tro, att allt kommer att gå bra på operationen,
och på det bli helt positiva besked som kommer att lämnas
någon/några veckor efter operationen om svaret.
Händelser och livet har bevisat för mig
att det nu förtiden alltid finns ett: "men"
Att trots med små procent risker, så likt förbannat
så är jag en av de jävlarna där de är "få"
som råkar ut för det.

I andras ögon målar jag nog; fan på väggen -innan.

Men i min verklighet så känns det som om det vore ett mirakel,
Om allt för en gångs skull kunde börja gå enligt planerna,
och att detta inte skulle vara något.


-Jag ber om ursäkt
För att jag skriver så mycket, negativt
och är så "negativt" inställd.
Men även här vet jag inte hur jag skall hantera allt.
Satt och tänkte på det, och pratade med min man om detta
med skrivandet på bloggen.
Då jag vet att vänner, främlingar Folk överhuvudtaget
har svårt att bemöta, hantera och förstå hur livet kan vara
kännas och upplevas.
Men jag skriver för att orka med mitt liv.
Jag har ingen, har inte blivit tillfrågad om
jag behöver någon att prata med.
Men man skall, jag ska väl inte må dåligt,
inte var orolig, jag ska väl tillförlita mig på
Sjukvården.
Jag ska nog bara rycka upp mig!

Men jag kommer inte i min egna blogg spela ett annat liv,
inte ha någon falsk fasad, någon uppmålad glädje eller lycka.
Lyckan & glädjen skrivs ner då det infinner sig utöver
den tacksamhet och glädjen jag annars har i mitt liv.


Idag blev mitt skrivande här
kvävande.
För jag inte vågade släppa de jag inom mig bär.