Kräkstugan

Natten till idag har jag vart i Kräklandet igen.
Även vaknat upp av ångest attacker,
Rädsla och oro för saker och ting som komma ska.
Dottern gått och blivit nedsmittad med hosta,
vilket innebär mer svårigheter med sin astma.
Jag har vart helt off idag, och började bli mer människa runt 16 tiden.
Legat i sängen i stort sett hela dagen sovit till och från.
Det första jag fick imig idag var väl vid 12 tiden då kom dottern och väckte mig med en banan att äta gull unge :-)

har på eftermiddagen/kvällen haft lite smärt attacker på vänster sida precis under revbenet där framme, den sidan man opererade mig på nu sist.
Även haft lite ont i mina "organ" där jag vart opererad på innan och nu säger jag bara till min man då de smärtar "Det gör bara ont i mina organ idag"
För vad de är som gör så ont emellanåt och vilka delar det exakt är vet jag inte.

I morgon måste jag bestämma mig för om vi vill följa med utomlands eller inte i Maj.
Men vad gör man om jag inte har någon lust till det?
Samtidigt vet att de andra vill följa med,
sen att en handpenning på vår resa är betalad.
Men då jag inte har någon lust, känner ingen glädje inte ens ser fram emot de.
Varför följa med?!
Hade de inte vart bättre att fått möjligheten att få den hjälpen till ett ivf försök?!
Ge oss ett val.
Men nej.
nu ska jag väl inte vara så otacksam.
Men vet personen, hur mycket vi vill så varför inte.

Nu är klockan 23.18 Och liten har vaknat *suck*

hinder

Vi har mycket att se fram emot,
Vi har en del att fixa ordning och rätta till praktiskt
Sen så..

Försöker ta bort alla hinder, rätta till det som inte blev så bra.
Få fixat allt, sen är de fri väg fram.

Igår var en helt underbar dag, väders mässigt.
Varmt och skönt, och här bakades det en After eight kladdkaka
efter lunchen.
Till sklinnad på idag;
Grått, blåsigt och regnar.. En stor suck...

Det var så underbart att få känna och veta att de snart kommer flera sådan underbara dagar.
Om lite andra saker, problem var avklarade
så det kunde bli lite lättare att andas
Så hade jag kunnat njuta och ta vara på dagen bättre,

Nu är det Lördags kväll, snart halv sju.
Hyrt en film idag; Luftslottet som sprängdes.
Hoppas på liten somnar tidigt i kväll.

Från Torsdag vid 13 tiden hade liten ont i magen, på eftermiddagen ville hon och kunde hon inget äta. Illamåendet satte in.
Så sen kvällen på Torsdag och liten bit in på Fredags natten kräktes hon.

Fredagen var hon bättre, och jag körde till bilprovningen.. Måste fixa den bilen med.
Så om ett par tusenlappar så går väl båda bilarna igenom bilprovningen.
Alltid lika skoj!

Stress, Mitt liv i en torktumlare

Innan min operation satt jag och min ena läkare och pratade en del om min Binjure, och värdena att blodprovs värderna inte ens var föhöjda i stress hormorns proverna,
Vilket förvånade min läkare lite och även mig själv.

När jag blivit opererad, och får till svar att man funnit "Brunt fett",
Så kom ångest upp, att hela jag är en fetma klump inom mig,

att jag endast är fet.
För ordet "brunt fett", kändes så oehört skamligt.
Och det var mycket ovanligt att stöta på detta hos vuxna.
Utan mest hos spädbarn, den första tiden i livet.
När jag var hos min läkare nu sist, så hade han kollat upp lite och berättade
de brukar sitta mellan skulderbladen.
Jag är väldigt impulsiv och började fråga och berätta vad

Kirurgen hade sagt åt mig om; Varför det fortsatt att växa?!
Var av Kirurgen sa att det kan bero på att du har gått upp i vikt!

Vilket även det fick mig att må dåligt, och sa åt honom
Att jag faktiskt inte har gjort, utan snarare gått ner i vikt!

(jo jag gick upp i vikt, 5 kilo från operations dagen, till var det andra dagen? efter operation
jag kunde med två personers hjälp att gå upp ifrån sängen och sätta mig på en våg. Jag höll på få en chock, Jag fick panik, hur i hela världen har jag kunnat gå upp så i vikt. Jag vet att de hade fått ge mig en hel del vätska på uppvaket, och andra mediciner för det inte blev riktigt bra med mina värden efter op.)


Men då jag pratade med min läkare, som har forskat, jobbat med mycket så är det mest troligt att detta vuxit med tanke på hur stressad jag är inom mig.
Och all den stress som finns runt om mig.

Som ingen kan se, men folk kan i vissa situationer lägga märke till det
och få en smak av det, tyvärr.
_______________________________________________





Att ha dolda handikapp, problem,
Ställer till det mycket i samhället.

Människor som predikar, som ser ner på en.
Som tror sig veta ett eller annat, om inte allt!

Att gör bara si eller så; Så klarar även du det!

Det är som någon skulle säga till
en person som har behov av något hjälpmedel
rullstol, rullator, kryckor ect.
-Börja med att träna ena benet, och sen det andra.
För på sikt kommer du kunna gå..

Men de var väl en urkorkad jämnförelse.
För troligtvis behöver de inte höra såna kommentarer,
HOPPAS JAG!



För har man ett "Synligt" handikapp/funktionshinder
så ifråga sätter inte samhället på samma sätt.

Men det du inte kan se,
Det dömmer du lätt!



Frågan är om du alltid ens vet hela sanningen?,
Om jag skulle berätta för dig,
vad det skulle vara med mig.
Så tror jag inte ens att du hälften hade förstått,
och knappast många hade lyssnat helhjärtat på mig,
tills dess att jag pratat till punkt.



Du kan se en reltativ ung, pigg, frisk, person som kan gå själv.
Ha en partner, barn, kanske djur.
Kunna köra bil, stundtals kunna vara ute en stund i trädgården på sommaren.


Du kan se personen le, kanske höra personen skratta
och verka vara helt bekymmers fri.
Och du kan aldrig i ditt liv förstå VARFÖR.










Vad menar nu hon med Varför?!



Om du träffar mig och frågar:
Vad studerar eller arbetar du med?!
-Inget.
Okej, Varför då? Arbetslös?
-Nej, För jag är sjuk.
Vad då sjuk? Du ser hur pigg och kry ut som helst.

Skulle jag säga att jag har funktionshinder,
Då skulle du syna mig ifrån topp till tå
Och fråga vart då?!

Även om jag försöker förklara är det så sällan
någon stannar kvar, eller kan förstå att

Jag kanske inte alltid har det så lätt,
så ingen kan se på mig, varför jag inte kan.

Ibland får jag upp i ansiktet;
Men du har ju en man, barn, djur, hus
Varför skulle du inte klara göra ditten eller datten?!

Men hur jag än försöker förklara
Så ser jag ju ändå bara fel på allt,
eller så har någon en super smart människa lösning på,
hur jag ska ändra mig och på så sätt kunna bli "normal".



Det du inte ser, det dömmer du mig för.

Bara vetskapen av att veta, hur mycket folk tycker
om såna som mig,
Bara det är en stor stress



Viljan att få dig att förstå,
Försöka få dig att acceptera,

Våga berätta sanningen, utan att bli i fråga satt.
Bli respekterad för den jag är,
för vad jag inte kan och vad jag klarar av.
Vad jag har lyckats med,

Och det som inte gick så bra.

Samhället är alldeles för smarta,
för att klara av en person som mig.

Så hur jag än gör, så misslyckas jag även med detta.

Att våga gå vidare

Vi är på väg...
Försöka släppa och komma över det som vart.
All ångest, oro och rädsla som vi burit mer eller mindre.

Jag har under alla dess prövningar lärt mig 1 sak som jag direkt kommer på,
Att aldrig ta något för givet!.

En sak som sitter ärrat djupt inom mig, som jag hoppas jag skall kunna
komma över följande;
* Men, ...
* Det är så liten risk att det ska hända,
* personer och inte minst de läkare som sagt åt mig, var inte rädd, du beh. inte oroa dig.
* Rädslan över att de ska ha missat något
* Och när nästa smäll och fall kommer.

*Har idag ringt Försäkringsbolag, för att kolla upp byte av framruta. Där de på mitt Volvo försäkringsbolag, vill att jag kollar med min Volvo ställe, men att jag även ringer runt och kollar på vilket bolag, glasmästeri som är billigast att byta ruta på, och att jag inte behöver ta "Original" ruta, då originalen kostar mera.. Hmm okej! Att de är dyrt visste jag, men inte att de talar för att försöka hitta annat än ren original ruta. Och att jag skall i självrisk endast ska betala 1800kr eller max 2200kr.
Men då jag var inne och lämnade in rutan sist, fick jag ju betala lite över 2300kr. Men har då priserna helt plötsligt blivit billigare?! När allt annat stiger i pris väg?!

*Ringde Volvo,
som inte kunnat ge mig kostnad på vad det kostar mig ink. moms.

*Jag ska idag skicka upp faktura till vårt nya el bolag som ska stå för mellan skillnaden av elen, då de hade lovat att överta elbyta fr. 1/1 -10 men inte lyckats.
Så de handlar om en summa om niohundrakronor.

*Jag har försökt nå ansvarig på kommunen om vem som skall stå för kostnaderna att de har plogat sönder ca 2½ meter av vår tomt gräns. Men naturligtvis inte anträffbar idag, utan blev ombedd att ringa honom i morgon.

*Har ringt och bett om tid till min gynekolog, men ingen tid fanns att ge mig. Inom en viss tid framöver. Min läkare har visst gått och blivit chef över stället. Och dag var han på OP.
Hade behövt göra cell provs tagning med, men känner att jag inte riktigt vågar gå upp till någon barnmorska och göra detta. Vill inte riskera att bli rädd, få ont eller få känna mig illa tillmods under/efter undersökningen, provtagningen.
Jag som borde vara så van.
Men allt för många inom vården som förstört saker för mig.

I torsdags (förra veckan) fick jag ett Påminnelse brev ifrån Agria, om att jag inte betalat min försäkring, och betalar ja inte inom den 26:e blir jag av med försäkringen.
Men ringde rätt frågande upp, har inte er blankett om automedgivande kommit in?!
Nej, det finns inget registrerat. Men sa att jag faktiskt skickade in de 1-2 dagar efter att jag själv hade fått det ifrån er!
Sen påpekade jag, att de kanske vore något att göra era Automedgivande blanketter lite större än att ha de mindre än vad ett vanligt kuvert är!
Hon skulle skicka ut ett till mig och frågade om de kommer till fredagen (dagen efter)
Nej de hinner vi inte, utan du har det någon gång mitten av nästa vecka.
Och skicka in medgivandet omgående sa hon till mig.

Men att de ska få ta så många dagar på sig, och jag ska omgående skicka in det. Piss!
Gillade inte tonen!

Nej, Nu skall jag hoppa in i duschen, för att sen köra ner till möte.

Besked om Tumören

Is it true? is it over now?

Godartad förändring, godartad tumör.
Det man även fann var " Brunt fett "
Som är enligt kirurgen mycket ovanligt att hitta hos vuxna.
Och inget som heller ska sitta där.

Får jag,

Kan jag gå vidare med mitt liv

och med vår dröm nu?!

tiden har gått

18:05 kom du till världen för fem år sedan.
Liten liten flicka, och inget skrik du gav ifrån dig.
Levde du?
Var det mitt barn?!
Du skrämde mig rejält, för bebisar "brukar alltid" skrika då de kommit ut.
Men de gjorde aldrig du..
Men du levde, du var lite svag.
Du vägde 2655 gram, och 44 cm kort.
12 dagar innan bf.
På tredjedagen fick vi höra dig skrika lite för första gången.
Så pluttigt.
Oron startade från dag ett,
då du började skaka, darra så konstigt
Så fick vi reda vad felet var.
Blodsockret var alldeles för lågt på dig.
så viss mängd mat var 30:e minut dygnet runt, så blev i sista stund relativt stabil
och fick stanna kvar på det sjukhus vi var inlagda på.

Idag var det läkar besök,
Men du hann aldrig växa upp till 1 meter lång till din 5års dag.
Min lilla älskade gullunge.
Men det kommer hjärtat


Så kom du då till oss du älskade barn
och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening,
långt mer än det någonsin haft.
Du ler så du strålar,
din själ lyser klar, du fångar all ömhet omkring.
Små fötter och fingrar,
din hud och din doft, så underbart skapat allting.
Ditt liv skall vi följa och finnas för dig och dela din glädje och sorg.
När skuggorna hotar ditt solsken,
är vi din tryggade borg.
Idag vill vi visa för vänner och släkt,
den gåva vi fått att bevara;

Ett barn att få älska och skydda från ont, en lycka för stor att förklara
-----------------------------------------------------------------

I morgon är det min dag.
Dagen då jag skall få besked om min Tumör.
Skriver nog, beroende på hur resultatet/beskedet blev..

Jag fick 3 timmars barnomsorg, de timmarna har jag naturligtvis fått ta
utav mina 15 timmar, som vi har per vecka.
Jag får hoppas jag är i det skick att kunna och orka
hämta hem dottern efter sjukhusbesöket.

Jag tror min man har glömt av att jag skall dit i morgon,
då han inget nämner något om att han ska/tänker komma.
vart det är och vart det ligger.
Jag kommer inget i kväll säga.
Jag kommer endast att snart gå och lägga mig för kvällen

over and out 22:30
please pray for me

Om...

Har vart ute på 2 kortare promenader, passat på då solen väl vart framme och försök lura mitt huvud och försöka ge mig en spark i baken, om att det kommer bli ljusare igen.

I de stunder försökt, blicka tillbaka på de underbara stunderna jag och min hund hade i vår sommar och höst. Även de stunder hela familjen var med.
Fick emellan åt upp tron att, jag snart ska få tillbaka våren och veta att glädje, inre lycka, mysiga stunder med familjen och numera med två hundar snart är här.

Få vara , kunna vara utomhus.
Få se hur allt som vart snötäckt försvinner,
se hur de bruna svarta träden och grenar sakta men säkert börja spricka ut.
Och de glada färgerna äntligen ska börja träda fram,
Solen och vädret ska bli varmare och bättre.
Dofterna i från olika saker.
Allt vackert och fint och de värdefulla stunderna som jag, vi i familjen själva påverkar och kommer att uppleva.

Jag längtar.

Men tron är inte hos mig så länge.
Det gör mig ledsen

Efter ha hämtat hem dottern ifrån dagis, kommit hem
så börjar det dagliga tjatet ifrån henne om syskon.
Idag sa jag: Ja men kanske då du fyller sexår, då kanske.
Hon blev sur för det är alldeles förlänge tills dess.
Men en bebis ska bo länge i magen.
Hon avbröt och sa: Men mamma du är ju inte bra ännu...

Hon hör ju mig klaga på att det gör ont på vänster sida av magen och bära/lyfta henne gör ont.

Sen åter kom allt då jag hörde hur brevlådans lock smälldes igen och post bilens motor lät.
Snabbt ut, men ingen kallelse.
Men varför skulle de gå fort för?!

Igår kväll då dottern äntligen somnat, sa jag till min man
kan vi inte göra ivf nu innan de stänger för sommaren?! till svar:
-Du måste få reda på om du är frisk först.

Den ensamma

Hur lustigt livet har vart, och hur det har blivit.



Vi har fått insett flera gånger, hur Kommunen och Barnomsorg inte kan hjälpa till i en sjukdoms period. Inte ens i ett akut läge.



Vi har fått sett, hur många som har försvunnit ifrån oss.

Vårt barn har fått ta mycket, så mycket mer än vad ett litet liv skulle behövt göra.
Men vad skulle vi, jag göra och gjort då ingen av oss kan trolla..

Det tynger mig, de ger mig skuldkänslor, ilska hat emot mig själv.
Inte vår lilla älskling.

Hon skulle inte behövt sett och behövt stå bredvid och se mig..
Hur kunde det bli så fel, varför hamnade jag på sjukhuset så många gånger.
Hur kunde jag önska, och vilja dö 2oo7 enbart för att jag skulle vilja slippa all fysisk smärtan, alla kräkningar, alla inläggningar för smärtlindring.
Det är för mitt barn som jag lever idag.
Livet förändrades,
Jag hade sån förbannad döds ångest i Februari 2010,
om jag skulle vakna upp efter denna operationen.
Jag ville inte dö.
Jag var, är så rädd för att dö.

Avgörandet vill jag själv få ta.

Inte någon annan, ingen sjukdom, ingen operation ska ta mitt liv.



Jag grät många nätter av ångest och rädsla: Jag vill inte förlora mitt, vårt älskade barn, min man.
Men det var för mitt barn ångesten rädslan var som störst.
Att inte få kunna vara med henne och se henne växa och bli stor.
Vem skulle trösta, vem skulle ta min plats.



tankarna och de olika växlingarna i huvudet ifrån att: velat att dö, till att vara så otroligt rädd för att dö. Att vara så rädd att förlora de jag håller mest kärt i livet.



Jag vill få ett slut på min oro.

Men jag vet egentligen inte vad som är bäst,

få besked innan eller efter dotterns femårsdag
om jag själv fick bestämma en tid då beskedet skulle lämnas.



Jag pratade igår kväll med min man om han tror han kan följa med då återbesöket ska vara.
Jag såg på honom att det var till en början besvärande. (min egna tolkning utifrån hans min)

Kanske är det lika bra, att jag tar mig igenom detta alldeles själv.
Inte störa någon, inte behöva få höra efteråt att jag "äter upp folk".

Människor som inte orkar höra.

Människor som inte orkar finnas

Min pappa som inte lyfter ett finger att ens försöka visa att han bryr sig, eller på något sätt hjälpa mig.



Det har funnits hittills en person, som har ringt mig som frågat mig hur det känns, hur jag tar det

hur livet är. Vilka tankar och funderingar som jag bär på.

En person....

Vem denna person är, det är anhörig i något slag till mig.

1 Mars 2010

Jag är trött, så trött
Sitter här stilla sen en tid tillbaka.
vart ute på en promenad med hundarna,
och snart är det dags att hämta hem
dottern ifrån dagis.

Här har det regnat och nu snöar det om vart annat.

tre veckor efter operationen idag, vill få min kallelse och få beskedet, få ett svar.
3-6 veckors väntan.
Vill hålla modet och tron uppe, att det var en godartad tumör.

Jag vill vidare med mitt liv, men så länge jag inget vet
Så är jag fängslad och begränsad.

Det har i mitt inre börjat sätta fart, önskar att få påbörja ett Ivf försök,
kanske till och med innan de stänger för semester.
Bara mina egna tankar som jag inte ens delat med min man ännu.
Han vet att jag har sagt till hösten.
Men vi får se.

mitt hjärta gråter, jag längtar, önskar och vi vill så innerligt.

Om mindre 2½ vecka fyller vårt lilla mirakel 5år.
Ofattbart och frågan jag ofta ställer mig; Vart tog tiden vägen?!

Då viljan inte räcker till.

Har inte haft så stor lust, eller någon vidare ork till att skriva.
Jag har åter igen fått, och försöker inse att de någonstans går fel.
Så fort lusten, intresset glädjen för att göra något som att fixa och dona med att sälja saker tex.
Jag tycker det är så otroligt roligt.
Men igår kväll, natt så började jag gråta i min mans famn.
Jag är så TRÖTT!
Detta misslyckande att det finns sån vilja och lust att försöka "Arbetsträna" genom att jag försöker hålla denna "hobby" igång.
Min chans att kunna försöka kunna få in pengar, alldeles "egna ihop tjänade pengar".
Jag har vart så glad, att jag har kunnat visa min man "titta här".
Jag var så glad, tyckte allt var jätte roligt. Hade så otroligt mycket energi, satt uppe till 01, vissa nätter nästen fram till 05 på natten för att kunna hinna med allt. Sen gå upp 8 senast 9.
De senaste dagarna börja känna att jag håller på att bli tröttare och tröttare igen..
Och den speciella tröttheten som kommer, som är ett tecken på att det har gått för långt, och att någon borde slå en klubba i huvudet på mig vid 20 tiden ett par dagar fram över.
Allt för att återhämta all den "maniska" tiden där mina inre batterier sakta men kännbart börjat ta slut.
Om jag kunde fått vara född till att ha ett inbyggt batteri, som en Duacell "kanin" har.. "den bara går och går"...

Men stå här åter igen; Då lusten och viljan VILL så otroligt mycket, men återigen inse att har jag brutit ihop en gång redan,
och det är tyvärr inte slut än.
När jag till och med hittar något roligt, så orkar min kropp, orkar inte jag.
Jag kan bara inse att jag fortfarande inte är redo,
Det är precis som min F.d Handläggare på Försäkringskassan sa åt mig; "Du har misslyckats så många gånger nu, så nu måste du i så fall ha ett läkar utlåtande som skriver vad du kan, och hur många timmar som är lämpligt".
För även i Försäkringskassans värld, blir man kallad och man "Misslyckas"..
En misslyckad människa.
Jag höll inte ens ihop i 14 dagar, innan dessa dagar hade gått så hade jag redan brutit ihop, av Trötthet och stressad.

Jag äger inte makten över min kropp, inte ens då det är något som ja tycker är otroligt roligt så orkar jag inte.
Inte på samma sätt, och vill nu bara att allt ska vara över.


I Torsdags eftermiddag fick vi ett uppdrag, så hela familjen körde iväg... ca 45-48 mil var framme sent. På radion kom varningar, om en trafik olycka som har hänt en bit längre fram på den vägen vi ska förbi.
Men de hann och ordna sig.
Vägen hem, skulle vi försöka hitta till min pappas nya bostad.
Ångest. Stressande, kom in på spårvagns fil?!
Pappa som förklarade som en Kratta vägen, iofs på ett ställe som jag aldrig kört till.
Och det var ändå 6 år sedan som jag bodde i de trakterna på ett ungefär. Innan vi kom till pappa, så precis hade de hänt en trafik olycka precis i motsatt riktning där jag kör, 2 bilar inblandade och var nästan igenom "min sidas" vägräcke. För de hade gått igenom deras sida.

Väl hemma hos min Pappa, och efter hade kört runt de stället 3-4 gånger innan han går ut och ställer sig på vägen för att vinka så kommer vi tillslut, båda stressade och irriterade.
Svurit både det ena och de andra.
Dottern får sina julklappar; en "skinn" midje jacka, en vit kortärmad blus, och ett par Jeans i stl: 116. (dottern är nog snart en meter lång)
Hon som jag nämnt om tidigare i min blogg, då det blev för mycket då de var här sist.
Hon tar tag i jeansen, och säger i frågande ton: Undra om hon kan ha dessa, de ser väldigt små ut.
Ber mitt barn ställa sig upp, lyfter upp hennes tunika och pluffsiga byxor.
Frågar oss: Har hon blöja på sig?!
-Nej!
Oj då, vilken stor rumpa hon har.
Kärring jävel, säg rakt ut att du tycker att min unge är tjock, fet!
Än att varenda förbannade gång vi ses ska komma och påpeka något.

Jag ber snart till några gudar att hela min familj är Sjuka då vi ska iväg på semester så vi,
JAG slipper henne.

Bättre Pappa frågade oss om vi ville ha denna resan, eller skulle uppskatta och få dessa pengar till IVF.
Då jag ser hur mycket pengar det går för att åka ett par dagar på semester.

På väg hem där ifrån, och nästan är hemma kommer ett meddelande på radion om en trafik olycka, där vi bara för ca 20-25 minuter sedan kört. Att det inträffat en olycka..
När vi kör in på den första vägen, ifrån de större vägarna säger jag åt min man som nu kör:
Har du lagt märke till vad olyckor har hänt, på samma vägar bara ett par minuter innan och efter vi vart där.
Hur fort en olycka kan hända.

När vi kommit hem, går jag till brevlådan
I där ligger en kallelse ifrån ett sjukhus.
med liknande namn och ställe, Patologi och stod något mer på brevet.
Jag kände hur jag kom i spänningstillstånd, sa till min man.
Nu har jag fått en kallelse, men de är ju till fel ställe.
Tar hundarna och brevet. Lämnar en fullpackad bil och barn o man,
Brevet tog lång tid att öppna. Jag kände ilska, rädsla
sen då jag öppnar handlar allt som cellprovs tagning.
Jag höll på att nästan riva sönder fanskapen till kallelse.
Helvete heller jag kommer boka tid till någon Barnmorska och göra ett cellprov.
Ska det göras är det bara någon av mina 2 gyn läkare som får göra detta.
Annars får det vara.
På måndag är de 3 veckor efter operation.
Såg att mitt ena längre ärr glepar lite.
som om hudflik lyfts upp och där under är såret.
Ska kika hur det ser ut idag.

Är så trött.
Grannen undra om vi skulle träna lydnad idag.
jag vill samtidigt iväg köpa lite kläder
Samtidigt som jag bara vill att någon städar och plockar undan här hemma, och sen sticker här i från så jag får SOVA!