Den ensamma

Hur lustigt livet har vart, och hur det har blivit.



Vi har fått insett flera gånger, hur Kommunen och Barnomsorg inte kan hjälpa till i en sjukdoms period. Inte ens i ett akut läge.



Vi har fått sett, hur många som har försvunnit ifrån oss.

Vårt barn har fått ta mycket, så mycket mer än vad ett litet liv skulle behövt göra.
Men vad skulle vi, jag göra och gjort då ingen av oss kan trolla..

Det tynger mig, de ger mig skuldkänslor, ilska hat emot mig själv.
Inte vår lilla älskling.

Hon skulle inte behövt sett och behövt stå bredvid och se mig..
Hur kunde det bli så fel, varför hamnade jag på sjukhuset så många gånger.
Hur kunde jag önska, och vilja dö 2oo7 enbart för att jag skulle vilja slippa all fysisk smärtan, alla kräkningar, alla inläggningar för smärtlindring.
Det är för mitt barn som jag lever idag.
Livet förändrades,
Jag hade sån förbannad döds ångest i Februari 2010,
om jag skulle vakna upp efter denna operationen.
Jag ville inte dö.
Jag var, är så rädd för att dö.

Avgörandet vill jag själv få ta.

Inte någon annan, ingen sjukdom, ingen operation ska ta mitt liv.



Jag grät många nätter av ångest och rädsla: Jag vill inte förlora mitt, vårt älskade barn, min man.
Men det var för mitt barn ångesten rädslan var som störst.
Att inte få kunna vara med henne och se henne växa och bli stor.
Vem skulle trösta, vem skulle ta min plats.



tankarna och de olika växlingarna i huvudet ifrån att: velat att dö, till att vara så otroligt rädd för att dö. Att vara så rädd att förlora de jag håller mest kärt i livet.



Jag vill få ett slut på min oro.

Men jag vet egentligen inte vad som är bäst,

få besked innan eller efter dotterns femårsdag
om jag själv fick bestämma en tid då beskedet skulle lämnas.



Jag pratade igår kväll med min man om han tror han kan följa med då återbesöket ska vara.
Jag såg på honom att det var till en början besvärande. (min egna tolkning utifrån hans min)

Kanske är det lika bra, att jag tar mig igenom detta alldeles själv.
Inte störa någon, inte behöva få höra efteråt att jag "äter upp folk".

Människor som inte orkar höra.

Människor som inte orkar finnas

Min pappa som inte lyfter ett finger att ens försöka visa att han bryr sig, eller på något sätt hjälpa mig.



Det har funnits hittills en person, som har ringt mig som frågat mig hur det känns, hur jag tar det

hur livet är. Vilka tankar och funderingar som jag bär på.

En person....

Vem denna person är, det är anhörig i något slag till mig.