Har inte haft så stor lust, eller någon vidare ork till att skriva.
Jag har åter igen fått, och försöker inse att de någonstans går fel.
Så fort lusten, intresset glädjen för att göra något som att fixa och dona med att sälja saker tex.
Jag tycker det är så otroligt roligt.
Men igår kväll, natt så började jag gråta i min mans famn.
Jag är så TRÖTT!
Detta misslyckande att det finns sån vilja och lust att försöka "Arbetsträna" genom att jag försöker hålla denna "hobby" igång.
Min chans att kunna försöka kunna få in pengar, alldeles "egna ihop tjänade pengar".
Jag har vart så glad, att jag har kunnat visa min man "titta här".
Jag var så glad, tyckte allt var jätte roligt. Hade så otroligt mycket energi, satt uppe till 01, vissa nätter nästen fram till 05 på natten för att kunna hinna med allt. Sen gå upp 8 senast 9.
De senaste dagarna börja känna att jag håller på att bli tröttare och tröttare igen..
Och den speciella tröttheten som kommer, som är ett tecken på att det har gått för långt, och att någon borde slå en klubba i huvudet på mig vid 20 tiden ett par dagar fram över.
Allt för att återhämta all den "maniska" tiden där mina inre batterier sakta men kännbart börjat ta slut.
Om jag kunde fått vara född till att ha ett inbyggt batteri, som en Duacell "kanin" har.. "den bara går och går"...
Men stå här åter igen; Då lusten och viljan VILL så otroligt mycket, men återigen inse att har jag brutit ihop en gång redan,
och det är tyvärr inte slut än.
När jag till och med hittar något roligt, så orkar min kropp, orkar inte jag.
Jag kan bara inse att jag fortfarande inte är redo,
Det är precis som min F.d Handläggare på Försäkringskassan sa åt mig; "Du har misslyckats så många gånger nu, så nu måste du i så fall ha ett läkar utlåtande som skriver vad du kan, och hur många timmar som är lämpligt".
För även i Försäkringskassans värld, blir man kallad och man "Misslyckas"..
En misslyckad människa.
Jag höll inte ens ihop i 14 dagar, innan dessa dagar hade gått så hade jag redan brutit ihop, av Trötthet och stressad.
Jag äger inte makten över min kropp, inte ens då det är något som ja tycker är otroligt roligt så orkar jag inte.
Inte på samma sätt, och vill nu bara att allt ska vara över.
I Torsdags eftermiddag fick vi ett uppdrag, så hela familjen körde iväg... ca 45-48 mil var framme sent. På radion kom varningar, om en trafik olycka som har hänt en bit längre fram på den vägen vi ska förbi.
Men de hann och ordna sig.
Vägen hem, skulle vi försöka hitta till min pappas nya bostad.
Ångest. Stressande, kom in på spårvagns fil?!
Pappa som förklarade som en Kratta vägen, iofs på ett ställe som jag aldrig kört till.
Och det var ändå 6 år sedan som jag bodde i de trakterna på ett ungefär. Innan vi kom till pappa, så precis hade de hänt en trafik olycka precis i motsatt riktning där jag kör, 2 bilar inblandade och var nästan igenom "min sidas" vägräcke. För de hade gått igenom deras sida.
Väl hemma hos min Pappa, och efter hade kört runt de stället 3-4 gånger innan han går ut och ställer sig på vägen för att vinka så kommer vi tillslut, båda stressade och irriterade.
Svurit både det ena och de andra.
Dottern får sina julklappar; en "skinn" midje jacka, en vit kortärmad blus, och ett par Jeans i stl: 116. (dottern är nog snart en meter lång)
Hon som jag nämnt om tidigare i min blogg, då det blev för mycket då de var här sist.
Hon tar tag i jeansen, och säger i frågande ton: Undra om hon kan ha dessa, de ser väldigt små ut.
Ber mitt barn ställa sig upp, lyfter upp hennes tunika och pluffsiga byxor.
Frågar oss: Har hon blöja på sig?!
-Nej!
Oj då, vilken stor rumpa hon har.
Kärring jävel, säg rakt ut att du tycker att min unge är tjock, fet!
Än att varenda förbannade gång vi ses ska komma och påpeka något.
Jag ber snart till några gudar att hela min familj är Sjuka då vi ska iväg på semester så vi,
JAG slipper henne.
Bättre Pappa frågade oss om vi ville ha denna resan, eller skulle uppskatta och få dessa pengar till IVF.
Då jag ser hur mycket pengar det går för att åka ett par dagar på semester.
På väg hem där ifrån, och nästan är hemma kommer ett meddelande på radion om en trafik olycka, där vi bara för ca 20-25 minuter sedan kört. Att det inträffat en olycka..
När vi kör in på den första vägen, ifrån de större vägarna säger jag åt min man som nu kör:
Har du lagt märke till vad olyckor har hänt, på samma vägar bara ett par minuter innan och efter vi vart där.
Hur fort en olycka kan hända.
När vi kommit hem, går jag till brevlådan
I där ligger en kallelse ifrån ett sjukhus.
med liknande namn och ställe, Patologi och stod något mer på brevet.
Jag kände hur jag kom i spänningstillstånd, sa till min man.
Nu har jag fått en kallelse, men de är ju till fel ställe.
Tar hundarna och brevet. Lämnar en fullpackad bil och barn o man,
Brevet tog lång tid att öppna. Jag kände ilska, rädsla
sen då jag öppnar handlar allt som cellprovs tagning.
Jag höll på att nästan riva sönder fanskapen till kallelse.
Helvete heller jag kommer boka tid till någon Barnmorska och göra ett cellprov.
Ska det göras är det bara någon av mina 2 gyn läkare som får göra detta.
Annars får det vara.
På måndag är de 3 veckor efter operation.
Såg att mitt ena längre ärr glepar lite.
som om hudflik lyfts upp och där under är såret.
Ska kika hur det ser ut idag.
Är så trött.
Grannen undra om vi skulle träna lydnad idag.
jag vill samtidigt iväg köpa lite kläder
Samtidigt som jag bara vill att någon städar och plockar undan här hemma, och sen sticker här i från så jag får SOVA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar