Jag tar steget

Och skriver ut mig själv.
Haft ett långt läkar samtal.
Där meningar trots de andra sjukhuset glömt av mig i över ett halv år, anser inte läkaren att
man ska göra något åt det, kommer inte ihåg hans ordspråk,
För om jag behöver dem, så är det dumt att börjat ett bråk med de.
Samtidigt som jag sa: att om ett fel har begåtts är det även Läkarens skyldigheter att anmäla fel och brister.
Men till svar; man har olika värderingar eller liknande.
För de ska visa sig vara de som iså fall får skriva ett intyg om jag kan göra ett ivf till min beh. läkare, de kan nte kirurger göra utan bara endokrin medicin läkare göra.

Jag har vart en patient de lärt sig en hel del om, och om jag hamnar här igen är jag hjärtligt välkommen tillbaka. Samtidigt som jag ska försöka fortsätta leva mitt liv, och se framåt.
Sen att de är alltid bra att ha någon nära anhörig, vän ect som man har förtroende för och som kan vara med på mitt återbesök om 3-6 veckor. Så man är mer än 2 som uppfattar saker rätt.

Min man är i skrivande stund på väg till mig.
Det gör ont i magen, jag är trött, stressad.
Och jag har i huvudet att jag ska försöka lägga allt gamalt bakom mig.
Allt sånt har med vilken person man är, allt handlar om man har någon diagnos.
Ord är lätta att säga, men svåra för många att leva upp till.

Efter beskedet, så kan vi om vi vill starta upp Ivf 3 månader efter denna operation.
Då man fått klarhet.
Men något som förbryllade var att i hans förklaring, att ett helt 100% svar kan man aldrig få.
Men får man ett svar att man kan inget se, så ska man leva efter detta.


Jag vill skaffa mig en valp till, en ren spontan impuls känsla,
viljan att finna och distrahera och återfå lite livsglädje saker som jag vet att
Jag är så glad över och som ger positiva stunder i min annars trista vardag.
Inget av vad jag säger eller gör går i hop som kompletta pussel bitar, men de förklarar lite hur
mitt huvud går runt.
Och andra personer som klankar ner.
Jag borde inte ens fått bli mamma anser vissa. Jag anser och önskar er alla en del av mitt liv, särskilt de senaste 3 åren. Önskar att du/ni fick uppleva den sorg, den fysiska smärtan
och den lamslående tröttheten av ren utmattning efter sjukdom/operation. De kanske är först då, du/ni som försöker snoka och söka upp om mig, inser,
om ni fick uppleva lite av livet: att jag nog inte är en sån förbaskad dålig förälder/mamma. Som en del vill måla upp.
Allt som hänt går hand i hand.
Jag är en tillräcklig förnuftig och ansvarstagande mamma; som kan se till mina "brister/svagheter" i en fysiskt sjukdoms period och försöker göra allt för mitt barn.
Men perfekta mammor, föräldrar fördömer en mamma som mig, att sån som jag borde inte äga rätten att få ett barn.. Njut då hemska människor och läs faka.
var glada över mitt öde bara valde att jag skulle få 1 barn.
för att jag är trött och ont efter min sjukdom önskade och bad om 1-2 veckors extra tid
ska bli ifrågasatt och dömd. Hemska människor!

jag är en konstig människa, en svår person att förstå. En person som är så jobbig krånglig och svårförstådd, så lätt jag kan göra andra irriterade och förbannade.
Trots de; så älskar min man & dotter mig.

de är skit då de gör ont, men kan lika väl ligga hemma och vila och ha ont, och ge tusan i att göra allt de som de tjatas om, utan att ge mig tid att vila och hitta mig själv och lite inre glädje och ro.

Ha de bra, ni som förtjänar detta!