välja

Idag har det väl som vanligt vart svårt att få dottern att somna, men vid 22:40 så somnade hon äntligen.
Innan jag gick från hennes rum, så la jag märke till hennes mage, stor rund mage som putar ut då hon låg på sidan.
Vill att hon ska bli bra, vill nog egentligen inte till det sjukhuset som är planerat utan till det som ligger lite längre bort.
Frågan är om de tar emot oss.

Jag vill att de stora sjukhuset, går igenom vad är det som är gjort, att man gör en ordentlig utredning där experter jobbar. Även där man konsulterar en barn kirurg, som bli inblandad.

Vad kan sjukvården hjälpa oss med?! Förutom detta som de nu planerat att göra, som alltid.
Vi vill ha svar vad vi mer kan göra än att medicinera henne dagligen.

Undra när man blir inringd till sjukhuset? Blir man inlagd, kommer man orka köra de sträckorna?
Ska man ta och ringa det andra sjukhuset utan pratat med dotterns beh. läkare först

Bara för att jag knappt har någon tro på de sjukhuset överhuvudtaget?!
Att jag inte har träffat någon kunnig bra läkare inom Barn sidan, och knappt på vuxen heller.

Besked

Då har dotterns läkare ringt och lämnat besked på gårdagens röntgen undersökning..


Jag orkar inte!,
Jag kommer inte orka stå där då de tvångshåller mitt barn, mitt barn ska skrika av smärta.
Vi kommer att få köra in till sjukhuset 2 gånger om dagen för behandling, eller bli inlagda 4-5 dagar minst, läkaren ska ta besked om detta så fort det finns första möjliga plats.
Nu var dem totalt överbelagda.

Jo, jag kommer orka stå där, men det krossar mitt hjärta att höra på de smärtsamma och hennes enorma rädsla.
De kommer säkert bli samma liv om hur vida hon kommer att kunna få domicum (hur de nu stavas)
Allt beror på vilken personal de är, sen att de är vissa problem mellan vissa av personalen och mig gör de inte bättre.

Allt känns bara som ett övergrepp,

Minnena ifrån alla de andra gångerna gör alldeles för ont just nu..

en trött mamma

Äntligen är dotterns röntgen undersökning avklarad.
Hoppas på besked snart, och bra sådana.

Passade på att skjuta upp min röntgen undersökning till nästa vecka, jag pallar helt enkelt inte
Jag känner mig totalt slut körd, och har blivit helt sjukskriven i två månader.
Men kom på att jag måste senast i väg och lämna blodprov för att kolla upp mina njurar, en vecka innan röntgen undersökningen.
Men var har jag lagt remissen?!

Igår lättade jag på locket för min läkare,
idag har vi alarmerat ut, rådfrågat och bett vissa om olika sorters av hjälp.

En hjälp som känns förjävlig, men nödvändig.
Om bara för ett par veckor, kanske för alltid vi vet inte.
Vi är kluvna, vi önskar vi visste svaren, vilket som var det rätta.

Jag känner mig totalt sönder stressad och min man har nu fått vara hemma 1 ½ dag för vab för jag orkar inte bära allt ansvar, börda och jämnt vara den som jämnt ska köra till sjukhus med dottern, medicinera. Ha fajterna, och denna brist på sömnbehov och överaktiviet.
Visserligen somnade hon strax innan 22 idag, så jag får väl vara glad och tacksam att de blev så "tidigt".

Så snälla rara låt röntgen svaren visa Positivt.

Får man som mamma falla emellanåt?!
Då man känner att ens kraft inte alltid finns till.

Jag vet att ja kommer resa mig upp igen, jag söker efter de positiva stunderna, bitarna allt för att man inte bara ska se svart på allt.

det finns ljusglimtar i mitt liv, och dem värderar jag högt.


***VARFÖR?!!!!!!!?!?!?!?!?! så vaknar dottern nu, precis då jag skulle gå och lägga mig, jag sliter snart av mig håret 23.19****

Det som gör en gott

I söndags var familjen i väg till ett underbart ställe,
jag hade gjort pannkakor, köpt melon, tagit med mackor med mera.
Solen sken och det var varmt och underbart.

På det stället hade de även en Kiosk, vi köpte oss var sin kul glass och njöt.
Dottern och jag badade, underbart.
På detta ställe var det 19 grader i vattnet.

De gäller nu att jag hittar allt som gör att jag mår bättre.

Ville dela med mig av det som gjorde mig gott, mitt i allt...

Plask och lek

Idag var det dags för årets första Plask & lek, det har vart en väldigt varm dag.
Men även på eftermiddagen.
Årets omgång gick mycket bättre än förra, mer framåt och tog för sig bättre.
Underbart att se.

Av flera anledningar kunde jag inte njuta av så mycket annat.

trassel

Idag är det äntligen dags för samtal, förhoppningsvis tid och möjlighet att kunna lyfta på locket och berätta sanningen.
Det som gör så ont som tynger, och vad som förstörts.
Även om svar på vad jag kan göra inte kan ges, så kanske mitt hjärta få lättas.

Om jag vågar, och om min man tar VAB eller vad som helst och kommer hem så att jag kan få denna möjligheten.

Annars är detta samtal totalt meningslöst.
För det är totalt omöjligt att ha med mig mitt barn in dit, och jag kan inte lösa det på annat sätt...

Det är saker som har hänt,
och jag står här och väger vad som är det bästa, och vad det är jag vill.

Man kan skada en människa på många olika sätt och vis,
Människor kan förstöra en annan människas tro,
såpass så man kan stå där och bara känna och inse att där inte finns någon
som man kan lita på.

Då var det hål

I går eftermiddag, beslutade dottern sig för att hon ville ta hål i öronen.
Och att hon fått reda på att det gör ont i början men sen går det över..

Vi prövade strax innan/ i samband med att hon fyllde fem år om jag inte minns helt fel, eller om det till och med var tidigare.

Så då mannen kommit hem ifrån jobbet körde vi i väg, så fick hon ta hålen i öronen.
Visst tyckte hon de gjorde ont, och grät.
Det ena - det första örat var den som gjorde mest ont sa hon.

Men sedan var hon så glad och stolt.


Jag har idag börjat skriva ner allt vad vi gör under hennes sommarlov för att kunna gå tillbaka och titta på vad vi har gjort.
Och för att minnas om det är så att hon vill berätta på förskolan till hösten hur hennes sommarlov har vart.


Jag funderar även att skapa mig en egen bok, där jag skriver ner allt som inte är så rosa och fint.
Där jag kommer skriva ner dagarna, och ha någonstans att skriva ner
då det känns så tungt.

Dottern saknar sina kompisar på Förskolan väldigt mycket, nu är det 7 ½ vecka kvar innan hon får komma tillbaka.

Besked

Jag kom aldrig iväg idag, det kändes inte rätt..
Försökt att njuta av dagen med en nybekant och hennes dotter.
De är mycket som är rätt tungt runt om mig just nu,
livets mående skiftar fort..
De stunder jag får vara glad, känna mig pigg och allt fungerar eller "gick bra"
får jag vara mycket tacksam över.

Det har blivit en sämre period just nu, där jag bara vill stänga dörren och bara vara själv.
Fast jag vill inte vara själv.. Jag vill vara där jag slipper alla måsten, där de saker som är tunga lämnas utanför, de stunder jag njuter utav.
De finns saker jag egentligen skulle behöva få ur mig, men världen är för dömande
Det är för svårt att förklara och dra allt ifrån början.

Det är extra svårt att hantera vissa saker, då de är för mycket.

Jag har sen i förrgår, eller i går börjat få ont i magsäcken.
Ikväll gör det mer ont, så jag har vilat nu på sen kvällen och kommer att lägga mig så fort jag skrivit klart.

På det har vi även fått besked att en anhörig på min mans sida, har Cancer och måste opereras sen efter den operationen får man se om de behövs något mera..

När ens föräldrar inte finns där...

Jag sitter tyst, kryper längre och längre in i mitt skal..
Det är för tungt, och jag vet inte hur jag ska orka och hantera
hur ens föräldrar, förälder sviker så..

Utöver allt det som gör så ont i mitt bröst..

Jag avskyr att jag ska behöva ta hänsyn och bita mig så hårt i kinderna för
att hålla tillbaka tårarna.

Jag vill bara lämna allt, bara få vara ifred

vill kunna få någon att prata med, som klarar av de tunga..
Men det finns ingen.

Jag vill bara att någon befriar mig, ifrån mig själv stundvis.
Jag vill att någon kramar om mig och tröstar mig.

Ja vill inte behöva känner mig så ledsen, övergiven, sviken, arg
För att min pappa gång på gång sårar mig så.
Och gör mig så ledsen.

Var FAN är ens FÖRÄLDRAR då jag behöver dem som bäst?!

jag HATAR dig, för att du ska göra mig så förbannat ledsen och sårar mig gång på gång.
Och din sambo är ännu inte välkommer åter hem till vårt hem igen.

Fan ta dig!

jag förstår mig inte på dig, och kanske är det mening att jag aldrig kan lära känna dig..

Du ska finnas, stötta och hjälpa.

Du ska inte trycka ner mig mer, inte kritisera och ifråga satt allt jag är och inte är.

Jag verkar aldrig duga för dig, och det gör så ont.

Var ditt samtal även idag så nödvändigt?!

Varför gör du mig bara mer och mer ledsen?!

Jag gråter mig till sömns varje natt.

Och sitter även nu och gråter då jag behöver vara så stark som de bara går innan vi ska i väg idag..

Varför måste du göra mig så ledsen?!