När ens föräldrar inte finns där...

Jag sitter tyst, kryper längre och längre in i mitt skal..
Det är för tungt, och jag vet inte hur jag ska orka och hantera
hur ens föräldrar, förälder sviker så..

Utöver allt det som gör så ont i mitt bröst..

Jag avskyr att jag ska behöva ta hänsyn och bita mig så hårt i kinderna för
att hålla tillbaka tårarna.

Jag vill bara lämna allt, bara få vara ifred

vill kunna få någon att prata med, som klarar av de tunga..
Men det finns ingen.

Jag vill bara att någon befriar mig, ifrån mig själv stundvis.
Jag vill att någon kramar om mig och tröstar mig.

Ja vill inte behöva känner mig så ledsen, övergiven, sviken, arg
För att min pappa gång på gång sårar mig så.
Och gör mig så ledsen.

Var FAN är ens FÖRÄLDRAR då jag behöver dem som bäst?!

jag HATAR dig, för att du ska göra mig så förbannat ledsen och sårar mig gång på gång.
Och din sambo är ännu inte välkommer åter hem till vårt hem igen.