Då jag känner mig totalt överkörd, och inte finner en mening att fortsätta känslan som ligger som tyngst då jag hamnat i en återvändsgränd.
Är så känslig, lätt manipulerad.
Egentligen är jag målmedveten, vad jag vill och vart jag vill nå.
Då jag ser vad det skulle kunna ge oss, så vad är tusentals kronor
om det bara gav oss det vi så gärna vill ha?
Är oddsen som ett lotteri?
Eller är det bättre, eller rent av sämre?
Från känslan och tanken vad gör det att vi har blivit tusentals kronor fattigare,
men att stå här som vi gör nu, utan något nytt utan något positivt ur det hela..
Är det värt?
En jämnårig tjej skrev för några år sedan till mig;
Varför vill du ha ett syskon?
Hon får samma fråga tillbaka,
Svaren var väl samma..
Hon berättade att hon aldrig skulle gå så långt som vi (då) hade gjort,
aldrig tagit alla dessa hormoner och det som jag hade gjort,
utan accepterat mitt öde...
Att jag DÅ skulle ge upp, då jag nu med facit i handen
hade väl hade alla mina organ kvar, där de då fortfarande fanns en chans att
det skulle kunna gå att bli gravid.
Då tolkade jag hennes kommentar, att jag skulle gett upp..
Vi var på student för ca tre år sedan, och min mans faster kommer fram till mig och frågar - När är det dags för syskon?
Rätt paff, för frågan då jag enbart träffat kvinnan kanske 1-2 gånger innan..
Men innan hon gick, att vi borde se till att skaffa oss ett syskon.
När min svärfar fyllde jämt, så kom kvinnan igen.
Sa till mig att vi borde skaffa oss ett syskon,
ALLA barn vill och mår bra av att få ett syskon och leka med.
Så skulle vi inte skaffa oss ett, så var det egoistiskt gjort utav oss..
En människa antyder, jag tar det som om att hon tycker att jag är en EGOIST!
Jag har så många gånger i alla mina "sammanbrott" bara hört hennes ord, gång på gång.. Jag skriker rakt ut då jag gråter, då jag hör hennes röst när jag mår som sämst...
Jag skriker, för mitt hjärta och huvud orkar inte höra vad jag är för människa och alla mina måsten...
Om jag hade fått välja, och jag fick önska så hade jag önskat att jag slapp att behöva sitta här och skriva om det som är så tungt för mig.
Jag önskar jag hade mer stöd i detta.
När man är där längst ner i botten och simmar runt, söker efter vad man längst in i hjärtat vill och orkar.
Så står en känsla kvar; Ett barn
Det är målet...
Sen blir jag så arg, besviken; Dessa enorma summorna det kostar, alla hormoner rädsla, förhoppningar som jag byggde upp.
Jag gick in i IVF svängen, med så mycket positivitet, förhoppningar och tro.
Jag kände att jag måste ge allt, lika så göra allt som är trevligt sånt som jag och familjen mår bra utav då jag gjorde IVF. Positiva tankar.
Jag försöker att inte tänka på alla pengarna, Livets dyraste mens kostade oss...
Vetskapen gör för ont I mitt huvud kommer vårt lilla ägg upp som vi fick se.
Att det lilla, inte längre finns.
Vårt hopp, vår tro.
Jag har vart väldigt frågande om vi ens ska göra ett nytt försök.
Idag ringde kliniken mig, berättade vad de "nästa gång" ska förändra och göra nytt.
Nytt, annorlunda, ett besked om förändring och inte återupprepning, på det som inte gav mig något gott.
Fick en tid om information, ska få ett mail om det hon sa till mig i telefonen.
Ska suga på den karamellen och bära tanken med mig.
Så kanske....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar