Storm, Utskrivning och Besked

Jag har länge vetat,
jag har länge kämpat med att stå ut och försöka att klara av mer.
Men jag får erkänna att jag klarar inte mer ha mer stress,
jag kan inte ta på mig allt.
Min man vet hur stressad och hur lätt jag blir stressad.
Men likt förbannat kommer de press på mig från olika håll.
Och jag känner redan nu att de börjar snart brista
På någotsätt kommer jag behöva göra något så att alla berörda parter inser
Jag orkar inte mera, jag orkar inte all press och stress på mig.

BINJUREN
Förmiddagen började med att möta upp en person, som följde med till min Kirurg läkare,
för att hjälpa till att ställa frågor, och att jag uppfattar allt rätt, att läkaren uppför sig och bemöter mig så som en läkare ska göra.
Kortfattat:
*Jag har fått 2 st kontakt Sjuksköterskor som jag ska ringa om jag undrar något
*Jag ska ringa dem i mitten av Januari för att troligtvis kunna få en Operations tid.
*Under Januari ska jag in på en ny röntgen, så att man har färska bilder till den kirurg som kommer att operera mig.

*De hoppas att de kommer att kunna göra en Laparoskopi/ Titthåls Operation, man räknar att konvalescens för denna operationen kan bli 2 veckor.

*Om de under Operation inser att de är för mycket sammanväxningar, att de kommer att få öppna upp mig med ett stort snitt. Långt snitt snett över magen på vänstra sidan. Sker detta beräknar man att konvalescens tiden blir ca 1 månad!

*Då jag redan är såpass mycket bukopererad, är det Förhöjd risk att där är sammanväxning.
*Vid Operation tar de bort hela Binjuren.
*Binjuren skickas på analys, de räknas ta ca 2 veckor att få ett klart svar om det är Godartat eller inte.

Sen behöver jag nog inte berätta om alla risker operationen innebär!

Nu så här på natten, utan att berättat hälften för min man, dels för att tiden inte funnits, att jag inte orkat.
Funderar för mig själv om jag bara helt enkelt ska ge upp detta, inte bry mig.
Ställa in boken ibokhyllan igen, låta ödet avgöra.

Gå vidare sikta in mig på det vi längtar, Önskar och så innerligt vill nå.
Låta den (lilla) risk, Den risk det kan kanske vara, få kanske finnas.
Bara jag når dit vi vill.
Men är osäker på om min man kommer att gå med på detta.
Egentligen står vi båda lika i att; Kan de inte garantera mig/oss att det är godartat, så vill vi inte riskera.
Samtidig är det JAG som ska bli nedsövd, och ännu ett ingrepp, ännu ett organ som ska plockas bort ur min kropp. Om 11 dagar ska jag träffa min ena goe läkare, som innan har jobbat med Onkologi. Ta råd av honom, åter igen.

Men vilken hjälp kommer jag att kunna få om jag blir opererad?!

Efter besöket berättade den person som följde med mig, att min rehabilitering påbörjas redan i morgon. Jag ringde även till en på Kommunen om Barnomsorgen, men där var bara dubbla budskap. Känner att jag sliter snart av mig allt hår! Spelade in vårt samtal så har jag detta.
Vi tog farväl, och jag tackade för hjälpen.
Så var det dags för:

Utskrivnings samtalet:
Fick ett intyg där man ber om förståelse att vi behöver utökad barnomsorg en tid framöver och till den mest akuta tiden efteråt.
Jag fick kolla på resultat, och utlåtande om de som undersökts.


På vägen hem, så föll ett träd ner på vägen och tog båda vägbanorna på en 70-väg.
Jag fick köra ner på motsatt körbana i diket för att komma fram, och fick ringa efter hjälp.
Så här blåser det på enormt. Man har ibland en väldig tur.
Kom hem, ut med hunden.
Hem och sen äta och sen raka vägen till Dagis, hela familjen på utvecklings samtal.
Samtalet som bara skulle tagit max 30minuter tog över en timme.
Jag bad tösens Mentor om ursäkt, över att hon råkade bli den person som fick all skit.
Jag kände hur jag i slutet bara blev mer trött, stressad och frustrerad.
Spelade upp inspelningen av denna på kommunen idag, hur jag ska gå till väga för utökad barnomsorg.
Men Mentorn sa till mig, att hon inte alls tog det jag sa som kritik och upplevde inte det som hon fick ta all "skit".
Hon förstod nu hur rörigt och stressigt de verkligen är för mig att lyckas passa in dagisets hårda regler att inte kunna tillmötes gå en förälders behov att kanske behöva skjuta tiden, dvs lämna en timme senare för att hämta en timme senare, om de nu är så att de råkar krocka med ett inplanerat möte, behandling.

När vi kom hem gick jag & tösen och bäddade ner oss i sängen och läste en bok, kliade på ryggen, klappade.. Försöka få henne till att somna, men först vid 22 tiden somnar hon.

Men innan hon somnade ringde svärfar, frågade hur det hade gått idag.
Började ifråga sätta och tycka att de borde kunna veta om den är god artad.
Att det inte skulle väl vara så svårt att lämna in en skriftlig ansökan till kommunen om utökad barnomsorg.
Sa bestämt att: Jag har sen jag vaknade i morse vart på resande fot, haft möten, läkar besök utvecklings samtal. Jag har inte hunnit.
Och nu är klockan i skrivande stund 00:51 och inte orkat skriva ett JÄVLA INTYG!
Han sa åt mig att se höra av mig till han i morgon om hur det har gått.

sa till Mentorn ikväll: Jag ger snart upp, slutar med min planerade rehabilitering och blir det mer problem och skit med detta dagiset så tar vi henne ifrån detta dagis! Jag/Vi är bara mot arbetade. Och på detta fått höra av dotterns fd Mentor att Arbetslagledaren inte tycker om mig, gör allt bara svårare.

Ikväll blev även min man sur, för han inte fattade hur man skulle fylla i allt i dessa blanketter till Försäkringskassan, Så de ligger på min uppgift i morgon ta reda på allt, samt att få Dagis att intyga att vårt barn inte vart på dagis de dagar som jag var inlagd, frankera och posta iväg.

*Min uppgift ringa runt angående el avtal
*Kolla upp om de som min man bokat upp, en sk Rostskydds kontroll av vår bil i någon annan kommun, om den verkligen behövs att göras?! Samt att i så fall av boka.

*Söka reda på rätt personer inom dagis/kommun och prata med dem
*Skriva ansökan

*Ringa veterinären, boka Kastrerings operation av hunden
*Ringa tösens Kirurg mottagning om de vet om de har någon tid uppsatt till henne
*Åka iväg till Sjukgymnast i morgon, och tösens aktivitet i morgon
*Se till att hon på Fredag kommer iväg till sin habilitering.
*Ringa Sjukrese kontoret angående de resor min läkare skrivit på ang. permissions resorna.

Ja listan kan göras lång.
Men Jag orkar inte, är så stressad och önskar min man förstod hur stressande allt är för mig, hur stress känslig jag är.

Vilken klago blogg detta är.
Men så Underbart SKÖNT det är att jag får ha någonstans att vräka ur mig mina känslor och tankar.
Det avlastar min hjärna lite grand.

Nu är klockan slagen 01:08 och jag tackar för mig.
Kul att se besök statistiken, och rätt trevligt att kunna se vad folk söker på..

Men sorgligt att läsa att jag inte kunde få vara ensam om detta som rör min resa, om det barn, det syskon som aldrig blev av. Att andra ska behöva vandra de steg som jag gått i.
Tråkigt är att de är så få som lämnar en liten kommentar, som att de tex vart och besökt min sida.


OM DET ÄR SÅ ATT NÅGON VILL KOMMA I KONTAKT MED MIG,
LÄMNA EN KOMENTAR!
ÖNSKAR DU ATT DET ÄR ***PRIVAT*** SÅ SKRIVER DU DET I KOMENTAREN, OCH DET KOMMER INTE ATT BLI PUBLICERAT.
LÄMNA KONTAKT UPPGIFTER I SÅFALL!

Oj, nu hann klockan ticka iväg till 01:34