Är det vi

Jag önskade att du tog mig till ett ställe, som jag aldrig förr har vart.

Jag önskar du bar mig, då min dag började bli för tung.

Jag önskar att du kunde se, läsa av mig

och veta vad som fattades.

Jag vet inte hur jag ska hitta ut, och finna de som en gång var.

Jag vet att jag lika fort kan vakna en ny dag, och veta att jag är åter där.

Men då det är som mörkast, så vill jag bara fly.

Du förstår mig inte, och du gör inget åt det.

Du tro dig veta de mesta av mig,

men inte hälften är uppnått av att känna mig.

De är så lätt att beskylla och finna sina egna bra saker,

men svårare att finna de, som trycker ner de andra

eller de som får de andra att börja tvivla, kämpa och många gångar bara vilja ge sig av.

Ibland så undrar jag vad jag egentligen har här att göra,

varför jag aldrig ger mig av.

De finns många skäl att stanna, det finns fler att gå...

Kommer vi utvecklas, etsas oss samman och finna "oss"?

Eller fann vi aldrig de vi trodde vi hade eller skulle få?!

Vad får dig att stanna och inte gå?

Varför stannar jag, då allt emellanåt känns så svårt?!

Vissa saker i vårt liv, blir som en kortslutning

och vi finner inte ut,

Vi får stänga dörren, eller fortsätta träta.

Så ytterst sällan vi i dessa strider finner fred.

Vad ger oss glädje, kärlek, lusten, viljan och meningen att stanna kvar?!

Vad ska jag göra då jag inte kan tala, och inte göra mig helt förstådd?!

Vad ska jag göra då, enbart lusten att bara vara

inte orka bry mig om det du behöver, för att jag är så slut?!

Vad har vi för mål?

Vi har sen dag 1 sen vi träffades bara haft intensivt runt oss, och alltid

någon förändring på något plan.

Vi hann aldrig vara ny förälskade, vi hann aldrig känna oss på varandra.

För plötsligt befann vi oss i en helt ny värld.

Men då inspirationen och allt de vi drömt och tänkt,

Kanske rent av allt du drömmer om, inte ens kanske slår in

Ska du verkligen stanna kvar då och strypa ditt liv?!

Är det rätt av mig att stanna, även om du älskar mig, och jag dig?!

Men vad ska vi göra de dagar,

alla de dagar då så mycket meningslöst

bara äter upp iallafall mig!