Igår 14/9 blev det en bra och positiv dag, med positiva besked.
Äntligen, Äntligen...
22 var det dags ;-)
____________________________
Igår var det också en minnes dag,
Ett år sen min katt var tvungen att
lämna mig, och fara till en annan plats där ovan.
Gick ut igår och tände ett ljus där hon var begravd, lilla älskade Gucci
Hela dagen bar jag med mig minnet, men de fick inte komma för långt in på livet
och dra ner det glädje beskedet jag fick igår.
Men sorgen och saknaden fanns i mitt hjärta, mer påtagligt än vanligt.
Jag glömmer inte dig Gucci och inte heller dig Gizmo,
Mina små troll.
******
Idag är det dags att köra till Sjukgymnasten, hoppas även på positiva besked där ifrån med.
onsdag 15 september 2010
fredag 3 september 2010
funderingar
Så har det funnit bli helg igen, veckan har gått undan..
Har fått tid till Spirometri undersökning i nästa vecka, det skulle ta ca en timme sa hon.
I helgen har jag väl en del tankar på vad som skulle vart trevligt att hitta på med,
men även en del måsten.
Jag blev i Onsdags även tillfrågad om jag kunde ställa upp på en ny borta match igen...
(var på en innan jag hamnade på hjärtintensiven)
Har avvaktat och svarat honom, igår mötte jag på hans fru då jag och en annan skulle träna de små..
Sa som det var att jag vill avvakta tills idag fredag att lämna besked.
På Boll träningen igår, så sparkade jag en boll då det var det barnen skulle göra.
Tjooho vad det högg till av smärta i låret, hade rätt ont efteråt.
På kvällen blev det gel och massage och värme på låret.
Idag känns det bättre att gå.
Tanken var den att jag skulle pröva min kropp på en match till, för kroppen, hjärtat, andningen
ska inte bli konstig för att jag springer lite. Och om jag skulle ha samma problem som sist så
kanske läkarna skulle veta mer...
Men så har jag låret, och frågan är om mitt lår klarar en match.
Andningen blev bättre i går eftermiddag och inte samma tyngd känsla, ansträngdheten kändes inte lika illa som innan.
Kanske är de dum tanke, samtidigt som jag vet att jag inte hade livshotande tillstånd då jag skrev ut mig. Sen vill jag kunna få röra mig utan att bli dålig. Jag vill "njuta" av de dagar då jag känner att jag klarar allt bättre än vad jag gör vissa dagar, då jag knappt kan öppna en mjölk paket.. I onsdags krävdes det två händer att bara få upp en läsk i en burk 33cl. Att öppna den var projekt för sig.. hålla buken mellan skorna och använda båda händerna på att ens få öppnat burken.
Får dåligt samvete om jag inte ställer upp då jag vet att de är för få spelare och att det är rejält tungt att inte ha avbytare på en 90 minuters match.
Förra matchen mötte vi A-lag.
Dessa det är match emot idag, går det mycket bra för...
Jag får se hur dagen utvecklas och mitt mående.
Har fått tid till Spirometri undersökning i nästa vecka, det skulle ta ca en timme sa hon.
I helgen har jag väl en del tankar på vad som skulle vart trevligt att hitta på med,
men även en del måsten.
Jag blev i Onsdags även tillfrågad om jag kunde ställa upp på en ny borta match igen...
(var på en innan jag hamnade på hjärtintensiven)
Har avvaktat och svarat honom, igår mötte jag på hans fru då jag och en annan skulle träna de små..
Sa som det var att jag vill avvakta tills idag fredag att lämna besked.
På Boll träningen igår, så sparkade jag en boll då det var det barnen skulle göra.
Tjooho vad det högg till av smärta i låret, hade rätt ont efteråt.
På kvällen blev det gel och massage och värme på låret.
Idag känns det bättre att gå.
Tanken var den att jag skulle pröva min kropp på en match till, för kroppen, hjärtat, andningen
ska inte bli konstig för att jag springer lite. Och om jag skulle ha samma problem som sist så
kanske läkarna skulle veta mer...
Men så har jag låret, och frågan är om mitt lår klarar en match.
Andningen blev bättre i går eftermiddag och inte samma tyngd känsla, ansträngdheten kändes inte lika illa som innan.
Kanske är de dum tanke, samtidigt som jag vet att jag inte hade livshotande tillstånd då jag skrev ut mig. Sen vill jag kunna få röra mig utan att bli dålig. Jag vill "njuta" av de dagar då jag känner att jag klarar allt bättre än vad jag gör vissa dagar, då jag knappt kan öppna en mjölk paket.. I onsdags krävdes det två händer att bara få upp en läsk i en burk 33cl. Att öppna den var projekt för sig.. hålla buken mellan skorna och använda båda händerna på att ens få öppnat burken.
Får dåligt samvete om jag inte ställer upp då jag vet att de är för få spelare och att det är rejält tungt att inte ha avbytare på en 90 minuters match.
Förra matchen mötte vi A-lag.
Dessa det är match emot idag, går det mycket bra för...
Jag får se hur dagen utvecklas och mitt mående.
onsdag 1 september 2010
Hjärtat
I Lördags blev jag dålig, vilade och avvaktade om det skulle bli bättre.
Men ringer till slut den lite "avskydda" sjukvårds upplysningen.
Tänkte fråga om de hade något att föreslå för att må lite bättre.
Men fick till rådet att tillkalla en ambulans. Nej!
De pratade med min man som körde in mig till akuten.
Där behövde jag inte ens sitta vänta på att komma in till bedömnings sjuksköterska.
Där kopplas jag upp, får mediciner, ekg.
Mitt hjärta sa ifrån på akuten, och blod provet över mitt hjärta var inte bra.
In på en lung röntgen.
Fick hjärt medicin och blodför tunnande tabletter.
Jag hamnar på Hjärtintensiv avdelningen, uppkopplad och fick inte röra mig utan att de var hos mig. Blev liggandes så i flera timmar..
Fick sen övervaknings apparat som hängde runt halsen och hade en korridor att gå i, och fick endast vara där på avdelning där de hade sina antenner och kunde över vaka mig.
Fick göra Ultraljud av hjärtat, och ambulans transport till större sjukhuset för att kolla upp mina lungor. Blodför tunnande spruta. Men igår kväll fick jag nog så jag tog loss hjärt övervakningen gav apparaten till en personal och sa att jag var trött på skiten.
Meningen var att jag skulle över till en annan avdelning, den sista platsen fick ja inte trots att jag skulle över till den andra.
Skulle bla göra Spirometri kolla upp min lung kapacitet.
Min syre nivå går ner då jag gick, så fort jag stannade gick den upp till 100%.
men men
Är trött och orkar inte så som jag vill och behöver.
trött och irriterad på dottern som gnäller och tjatar sen hon vaknade idag.
vill bara lägga mig ner och slippa höra på gnäll och tjat, få vila och sova..
Men ringer till slut den lite "avskydda" sjukvårds upplysningen.
Tänkte fråga om de hade något att föreslå för att må lite bättre.
Men fick till rådet att tillkalla en ambulans. Nej!
De pratade med min man som körde in mig till akuten.
Där behövde jag inte ens sitta vänta på att komma in till bedömnings sjuksköterska.
Där kopplas jag upp, får mediciner, ekg.
Mitt hjärta sa ifrån på akuten, och blod provet över mitt hjärta var inte bra.
In på en lung röntgen.
Fick hjärt medicin och blodför tunnande tabletter.
Jag hamnar på Hjärtintensiv avdelningen, uppkopplad och fick inte röra mig utan att de var hos mig. Blev liggandes så i flera timmar..
Fick sen övervaknings apparat som hängde runt halsen och hade en korridor att gå i, och fick endast vara där på avdelning där de hade sina antenner och kunde över vaka mig.
Fick göra Ultraljud av hjärtat, och ambulans transport till större sjukhuset för att kolla upp mina lungor. Blodför tunnande spruta. Men igår kväll fick jag nog så jag tog loss hjärt övervakningen gav apparaten till en personal och sa att jag var trött på skiten.
Meningen var att jag skulle över till en annan avdelning, den sista platsen fick ja inte trots att jag skulle över till den andra.
Skulle bla göra Spirometri kolla upp min lung kapacitet.
Min syre nivå går ner då jag gick, så fort jag stannade gick den upp till 100%.
men men
Är trött och orkar inte så som jag vill och behöver.
trött och irriterad på dottern som gnäller och tjatar sen hon vaknade idag.
vill bara lägga mig ner och slippa höra på gnäll och tjat, få vila och sova..
torsdag 26 augusti 2010
Det gör så otroligt ont
Sen jag var hos min läkare har jag funderat väldigt mycket på hur "lättad" jag blev att få berätta för honom, en av de få som jag kan känna tillit till. Men samtidigt så kändes och känns allt så tungt..
En person som jag vet klarar av att höra, vad jag har gått igenom under min barndom.
En känsla av lättnad, att våga berätta. Samtidigt som smärtan gjorde så ont, jag kände ilska, hat, svek, dåligt samvete, ånger och rädsla..
Jag satt hos honom från att vart "normal" till att halka in på känslan rädsla.
Till att sitta stor gråtande och ta upp de mest hemskaste sakerna i korthet,
Det blev i korthet av att jag visste ju så väl att tiden snart var ute,
men för att jag nog inte klarade av att gå mer djupare än så långt jag kunde..
Han tittade på mig och jag tror nog att han först nu börjar inse att livet har vart lite svårare
än vad han innan har kunnat läsa sig till...
Jag torkade tårarna, och gav honom en kram och gick till bilen..
Jag fick ringt min man och bara sa att idag är jag totalt slut. Det var den dagen vi skulle passa grannarnas barn.
Min man frågade i telefonen vad som har hänt, nämnde bara rubrikerna på händelserna.
Han har försökt få mig att prata, om jag har velat.
Men jag har inte kunnat få orden i min mun, det har vart för svårt.
Tanken på vad jag har berättat, har fått mig i ett slutet rum där tankarna far lite då och då.
När kroppen, hjärnan och inte minst själen orkar med..
Min man vet rätt så mycket, men vet inte om han klarar av höra den djupa sanningen.
För vi kommer ifrån två skilda världar av en uppväxt som format oss olika starka och med olika förutsättningar.
Jag funderar nu förtiden om jag skulle börja skriva någonstans i en blog, där jag kan skriva utan att behöva bry mig om att jag hoppar från år till år, och händelser till en annan.
Där hjärtat kan få tala, och kunna skriva då jag klarar av.
Jag har levt flera år i skam, rädsla, ångest och förtvivlan.
Jag fick reda på att han kanske inte kommer jobba kvar, han behövde tid att fundera och få mer svar från arbetsgivaren om förändringen som kommer träda ikraft 1 november...
Jag vet inte vad jag ska göra om han försvinner, slutar.
Jag kom in på detta svåra hos honom, då jag i somras fick läsa vissa saker.
Tankar sattes igång, och jag börja ställa mig mer och mer frågande om
vad som är sanning. Och vad en viss person kan vara kapabel till, ju mer jag inser
hur fruktansvärt manipulerad jag har vart.
Min tid är ute nu.
Jag måste avsluta, men inte mitt huvud.
kanske är det bäst att avsluta nu.
En person som jag vet klarar av att höra, vad jag har gått igenom under min barndom.
En känsla av lättnad, att våga berätta. Samtidigt som smärtan gjorde så ont, jag kände ilska, hat, svek, dåligt samvete, ånger och rädsla..
Jag satt hos honom från att vart "normal" till att halka in på känslan rädsla.
Till att sitta stor gråtande och ta upp de mest hemskaste sakerna i korthet,
Det blev i korthet av att jag visste ju så väl att tiden snart var ute,
men för att jag nog inte klarade av att gå mer djupare än så långt jag kunde..
Han tittade på mig och jag tror nog att han först nu börjar inse att livet har vart lite svårare
än vad han innan har kunnat läsa sig till...
Jag torkade tårarna, och gav honom en kram och gick till bilen..
Jag fick ringt min man och bara sa att idag är jag totalt slut. Det var den dagen vi skulle passa grannarnas barn.
Min man frågade i telefonen vad som har hänt, nämnde bara rubrikerna på händelserna.
Han har försökt få mig att prata, om jag har velat.
Men jag har inte kunnat få orden i min mun, det har vart för svårt.
Tanken på vad jag har berättat, har fått mig i ett slutet rum där tankarna far lite då och då.
När kroppen, hjärnan och inte minst själen orkar med..
Min man vet rätt så mycket, men vet inte om han klarar av höra den djupa sanningen.
För vi kommer ifrån två skilda världar av en uppväxt som format oss olika starka och med olika förutsättningar.
Jag funderar nu förtiden om jag skulle börja skriva någonstans i en blog, där jag kan skriva utan att behöva bry mig om att jag hoppar från år till år, och händelser till en annan.
Där hjärtat kan få tala, och kunna skriva då jag klarar av.
Jag har levt flera år i skam, rädsla, ångest och förtvivlan.
Jag fick reda på att han kanske inte kommer jobba kvar, han behövde tid att fundera och få mer svar från arbetsgivaren om förändringen som kommer träda ikraft 1 november...
Jag vet inte vad jag ska göra om han försvinner, slutar.
Jag kom in på detta svåra hos honom, då jag i somras fick läsa vissa saker.
Tankar sattes igång, och jag börja ställa mig mer och mer frågande om
vad som är sanning. Och vad en viss person kan vara kapabel till, ju mer jag inser
hur fruktansvärt manipulerad jag har vart.
Min tid är ute nu.
Jag måste avsluta, men inte mitt huvud.
kanske är det bäst att avsluta nu.
onsdag 25 augusti 2010
En Olycka händer så lätt & snabbt!
Igår Tisdag,
Jag hade ställt en balkongdörr på ovanvåningen öppen, samtidigt öppnade jag en annan altan dörr från mitt sovrum, blev väldigt tvärdrag efter ett tag.
stod vid spisen och lagade mat, samtidigt som dottern och jag leker pannkaka lek.
Hör att något faller i golvet där uppe. Undrar om dottern kunde gå upp och stänga dörren.
Upp för trappan, hör att det smäller igen..
Sen hör jag bara gallskrik, blir tyst och gallskriker igen hysteriskt.
maten stod på spisen, sprang upp för trapporna.
Dottern håller sig för sin hand, gråter hysteriskt och får fatta tag på henne för att titta.
Det hade blivit hud som flärkt upp, men inte såpass att blod kom ut, handen hade redan svullnat upp och runt huden där skinnet "gått upp" var där blått. Mellan två knogar, fingrar.
Jag bar henne ner, det stod rätt still i huvudet av panik.
Spisen hann jag stänga av, samtidigt jag bär runt henne på nedervåningen.
Ringer min man -vad ska jag göra?!
Ringde till vårdcentralen, de bad mig avvakta och sa åt mig kyl ner handen men se till att ha handuk över så hon inte får köldskador.
Hör att min man ringer då jag är i samtal med distriktsköterskan som svarade.
Ringer upp min man som säger, Jo, Kyl ner hennes hand..
Hur kan det bli sån total blackout i huvudet på mig?!
Jag förvånas ännu och skäms!
Hur som haver blir det att vi hamnar på Vårdcentralen, för att efter träffat läkaren köra direkt ner till röntgen. 5-6 bilder togs och tack o lov var de ingen spricka eller något brutet.
Utan blivit rejäl smäll med blödning i handen. Läkaren sa åt oss att se till att hon använder sin hand, och vi kunde räkna med att hon kan ha ont i ett par dagar, ge henne alvedon.
Natten till idag Onsdag, råkade jag komma när hennes hand då det blir lite trångt i sängen. Vaknade upp och skrek till.
Innan det hände var hon glad men trött, hon hade stått ute på balkongen, och ropat hej till ett par grannar. Stått och sjungit och trallat så glatt. Jag kände mig så glad, minns att jag stod och log åt hur sött jag tyckte det var att hon börjat sjunga lite mer.
Till att jag är så dum och ber henne vara snäll och hjälpa mig att gå upp och stänga balkong dörren så inget djur skulle kunna bli skadad...
Dum huvud, jag blir så arg på mig själv..
Men jag trodde ju aldrig hon skulle bli skadad själv...
Natten till Onsdagen, vaknade hon till ett par gånger att de gjorde ont i handen.
Har under dagen fått ta alvedon vid tre tillfällen.
Efter ett tag hon tagit alvedonen är hon så glad, och berättar nu har jag inte ont just där, och de fingrarna gör lite mer ont, men där på handen gör det mest ont.
Men hon har under kvällen kunnat greppa taget på styret på sin cykel så de känns jätte skönt.
I morse när vi hade vaknat, gjorde jag i ordning lite frukost till henne och hon satt i min säng och såg på tv, medans jag gick ut en promenad med hunden på ca 15 minuter..
Gick upp till affären, köpte lite bröd och en Prinsessa tidning åt henne.
När jag kom hem sa dottern; Mamma jag har tagit på mig lite myskläder, så kom hon och mötte upp mig vid dörren. Berättade att jag hade köpt en sak till henne och så fick hon tidningen.
Mamma var de därför det tog så lång tid?
Mm delvis, men sen var de även två vuxna som undrade lite om vår hund..
Sen idag blev det av att uppfylla vårt löfte till henne, som vi lovat nu under en tid...
Att få ett akvarium med egna fiskar i.
(akvariet ett sex kantigt fick hon för några månader sedan av svärföräldrarna då de inga mer fiskar skulle ha)
Så först körde vi till närmsta affär, men de hade inte alla saker hemma.
Så det blev hem och äta lite mellanmål ut med hunden och sen köra lite längre bit.
Där blev det köpt en växt, en pump/ rening, pelletsfoder, och 2 fiskar.
Innan hade vi stor snäcka och stenar.
En var 2 färgad Orange/silver och den andra Svart med konstiga ögon.
De fick namnen Elvira och Mimmi.
Fiskarna i, pumpen igång och lampan så var hon så glad och ville vi skulle sitta och titta.
Sen bjöd hon över grann barnen för att få titta på hennes akvarium och fiskar
Var mycket noga att de absolut inte fick knacka på akvariet och berättade om maten.
I kväll har min man och jag suttit och tittat på en film som jag valt.
"Allt för min syster"
Det var en fin film, med många olika känslor. Vi båda fällde tårar om vart annat.
Filmen är slut, och det är tid för min man att lägga sig (23:53), "snart" ringer hans klocka 05.15.
Det är långa dagar för honom, jag beundrar min man, jag är stolt över honom.
Nu är det dags för mig att göra mig ordning för natten och ta en kvälls medicin och lägga mig och läsa lite i min tidning som jag köpte idag.
God natt världen...
Jag hade ställt en balkongdörr på ovanvåningen öppen, samtidigt öppnade jag en annan altan dörr från mitt sovrum, blev väldigt tvärdrag efter ett tag.
stod vid spisen och lagade mat, samtidigt som dottern och jag leker pannkaka lek.
Hör att något faller i golvet där uppe. Undrar om dottern kunde gå upp och stänga dörren.
Upp för trappan, hör att det smäller igen..
Sen hör jag bara gallskrik, blir tyst och gallskriker igen hysteriskt.
maten stod på spisen, sprang upp för trapporna.
Dottern håller sig för sin hand, gråter hysteriskt och får fatta tag på henne för att titta.
Det hade blivit hud som flärkt upp, men inte såpass att blod kom ut, handen hade redan svullnat upp och runt huden där skinnet "gått upp" var där blått. Mellan två knogar, fingrar.
Jag bar henne ner, det stod rätt still i huvudet av panik.
Spisen hann jag stänga av, samtidigt jag bär runt henne på nedervåningen.
Ringer min man -vad ska jag göra?!
Ringde till vårdcentralen, de bad mig avvakta och sa åt mig kyl ner handen men se till att ha handuk över så hon inte får köldskador.
Hör att min man ringer då jag är i samtal med distriktsköterskan som svarade.
Ringer upp min man som säger, Jo, Kyl ner hennes hand..
Hur kan det bli sån total blackout i huvudet på mig?!
Jag förvånas ännu och skäms!
Hur som haver blir det att vi hamnar på Vårdcentralen, för att efter träffat läkaren köra direkt ner till röntgen. 5-6 bilder togs och tack o lov var de ingen spricka eller något brutet.
Utan blivit rejäl smäll med blödning i handen. Läkaren sa åt oss att se till att hon använder sin hand, och vi kunde räkna med att hon kan ha ont i ett par dagar, ge henne alvedon.
Natten till idag Onsdag, råkade jag komma när hennes hand då det blir lite trångt i sängen. Vaknade upp och skrek till.
Innan det hände var hon glad men trött, hon hade stått ute på balkongen, och ropat hej till ett par grannar. Stått och sjungit och trallat så glatt. Jag kände mig så glad, minns att jag stod och log åt hur sött jag tyckte det var att hon börjat sjunga lite mer.
Till att jag är så dum och ber henne vara snäll och hjälpa mig att gå upp och stänga balkong dörren så inget djur skulle kunna bli skadad...
Dum huvud, jag blir så arg på mig själv..
Men jag trodde ju aldrig hon skulle bli skadad själv...
Natten till Onsdagen, vaknade hon till ett par gånger att de gjorde ont i handen.
Har under dagen fått ta alvedon vid tre tillfällen.
Efter ett tag hon tagit alvedonen är hon så glad, och berättar nu har jag inte ont just där, och de fingrarna gör lite mer ont, men där på handen gör det mest ont.
Men hon har under kvällen kunnat greppa taget på styret på sin cykel så de känns jätte skönt.
I morse när vi hade vaknat, gjorde jag i ordning lite frukost till henne och hon satt i min säng och såg på tv, medans jag gick ut en promenad med hunden på ca 15 minuter..
Gick upp till affären, köpte lite bröd och en Prinsessa tidning åt henne.
När jag kom hem sa dottern; Mamma jag har tagit på mig lite myskläder, så kom hon och mötte upp mig vid dörren. Berättade att jag hade köpt en sak till henne och så fick hon tidningen.
Mamma var de därför det tog så lång tid?
Mm delvis, men sen var de även två vuxna som undrade lite om vår hund..
Sen idag blev det av att uppfylla vårt löfte till henne, som vi lovat nu under en tid...
Att få ett akvarium med egna fiskar i.
(akvariet ett sex kantigt fick hon för några månader sedan av svärföräldrarna då de inga mer fiskar skulle ha)
Så först körde vi till närmsta affär, men de hade inte alla saker hemma.
Så det blev hem och äta lite mellanmål ut med hunden och sen köra lite längre bit.
Där blev det köpt en växt, en pump/ rening, pelletsfoder, och 2 fiskar.
Innan hade vi stor snäcka och stenar.
En var 2 färgad Orange/silver och den andra Svart med konstiga ögon.
De fick namnen Elvira och Mimmi.
Fiskarna i, pumpen igång och lampan så var hon så glad och ville vi skulle sitta och titta.
Sen bjöd hon över grann barnen för att få titta på hennes akvarium och fiskar
Var mycket noga att de absolut inte fick knacka på akvariet och berättade om maten.
I kväll har min man och jag suttit och tittat på en film som jag valt.
"Allt för min syster"
Det var en fin film, med många olika känslor. Vi båda fällde tårar om vart annat.
Filmen är slut, och det är tid för min man att lägga sig (23:53), "snart" ringer hans klocka 05.15.
Det är långa dagar för honom, jag beundrar min man, jag är stolt över honom.
Nu är det dags för mig att göra mig ordning för natten och ta en kvälls medicin och lägga mig och läsa lite i min tidning som jag köpte idag.
God natt världen...
torsdag 19 augusti 2010
sjukan
hamnade hos läkare idag, på akutbesök/ jour läkare.
Tryckt i mig smärt stillande, och aktiverat och tränat de små barnen.
Försökt att utstråla och inte velat visa att jag har ont till andra.
Trött och ont här och där. Hoppas kunna få sova utan att ha för ont.
Får jag mer ont ska jag in till akuten direkt.
På måndag väntar en ny undersökning. Sen ville dagen läkare att jag kom på kontroll nästa vecka.
På måndag har jag ett annat viktigt och rätt jobbigt läkar samtal, förutom det planerade läkar undersökningen. Men vet inte hur jag ska göra då jag helst inte vill ha med mitt barn dit till det mötet.
Modell för en dag ringde mig åter igen, bli sminkad och fotograferad gratis. Fick ta med mig tror det var 3 personer.
Men tycker priset för ett sketet foto på en cd skiva troligtvis inte är värd de pengarna.
Får se om jag hinner omvandla mitt tänkande, och kommer åter igen bli uppringd i morgon.
Tryckt i mig smärt stillande, och aktiverat och tränat de små barnen.
Försökt att utstråla och inte velat visa att jag har ont till andra.
Trött och ont här och där. Hoppas kunna få sova utan att ha för ont.
Får jag mer ont ska jag in till akuten direkt.
På måndag väntar en ny undersökning. Sen ville dagen läkare att jag kom på kontroll nästa vecka.
På måndag har jag ett annat viktigt och rätt jobbigt läkar samtal, förutom det planerade läkar undersökningen. Men vet inte hur jag ska göra då jag helst inte vill ha med mitt barn dit till det mötet.
Modell för en dag ringde mig åter igen, bli sminkad och fotograferad gratis. Fick ta med mig tror det var 3 personer.
Men tycker priset för ett sketet foto på en cd skiva troligtvis inte är värd de pengarna.
Får se om jag hinner omvandla mitt tänkande, och kommer åter igen bli uppringd i morgon.
tröt
Ojoj så sent jag somnade.
Riktigt korkat att ha en mobil med Internet för den delen med.
Vaknade inte så tidigt som jag planerar de dagar det är förskola,
så idag vaknade jag ca 7.45. Gjorde i ordning frukost, fixade fram kläder och gjorde i ordning henne för att gå i väg.
Sen gick jag hem och hämtade hunden och gick ut på en 40 minuters promenad och sen raka vägen in i duschen. Ska försöka få i mig frukost.
Har lite ont i magen idag, men det har jag iofs haft de sista dagarna i intervaller.
I kväll är det meningen att jag ska iväg och träna barnen, hoppas att jag orkar och klarar med detta. Samt att även mitt barn följer med på träningen.
Hade en del planer på vad jag skulle ta och göra idag, men får se vad lust och kraften räcker till.
Riktigt korkat att ha en mobil med Internet för den delen med.
Vaknade inte så tidigt som jag planerar de dagar det är förskola,
så idag vaknade jag ca 7.45. Gjorde i ordning frukost, fixade fram kläder och gjorde i ordning henne för att gå i väg.
Sen gick jag hem och hämtade hunden och gick ut på en 40 minuters promenad och sen raka vägen in i duschen. Ska försöka få i mig frukost.
Har lite ont i magen idag, men det har jag iofs haft de sista dagarna i intervaller.
I kväll är det meningen att jag ska iväg och träna barnen, hoppas att jag orkar och klarar med detta. Samt att även mitt barn följer med på träningen.
Hade en del planer på vad jag skulle ta och göra idag, men får se vad lust och kraften räcker till.
onsdag 18 augusti 2010
måndag 9 augusti 2010
Medmänniska och nedskärningar
Måndagen är här, vaknar upp och bredvid mig är det tomt.
Tomt, min man är borta.
Vakna upp och känna mig ledsen, att det är över för denna gången
att det är verklighet, att den normala vardagen har börjat.
Jag känner att det känns orättvist att semestern är över, jag hann på sin höjd "må bra" i 7-10 dagar från att ha vart rätt långt ner på botten.
Den första tiden av semestern gick åt att sova, vila, lämna över allt ansvar till min man.
Bli tröstad bli hörd och bli förstådd.
Släppte och gick undan nästan varje gång vår lilla fick sina utbrott, men jag höll hela tiden koll och ansvar vad det är för mat och dryck hon fått i sig.
Ansvar för inköp, läsa och försöka lära.
Jag är inte lika "stressad" som jag var för 2 veckor sedan, och långt ifrån så stressad som jag var i slutet av Juni då jag inte visste vart jag skulle ta vägen, jag fick bromsat in rejält då dottern blev inlagd. Släppa de mesta vad allt som heter "jag", att jag egentligen mådde så fruktansvärt dåligt sånt finns ingen tid, ingen plats.
Jag är väldigt skicklig på att stänga av, då mitt barn är sjukt eller då mitt huvud läser av att "jag får absolut inte kollapsa", för då rasar hela borgen. Står inte jag på benen i de olika akuta tillstånden, så är frågan hur länge allt hålls sammans.
När det akuta läget börjat lägga sig, då kan jag kanske lyckas få upp den hårda knut inom mig
få lätta på trycket och försöka ta till det åtgärder som behövs för att jag ska hitta hem igen.
Ibland kan andras akuta tillstånd, där jag får/ där jag måste / där jag går in och hjälper till, styr upp, försöka "laga och lappa" en annan människas olika sår eller sjukdom, behov
I bland kan sådana situationer vara bra för mitt egna mående, och kan då när någons akuta behov börjat komma tillrätta
Att jag efter det, mer "glömt bort" mina egna bekymmer och problem och orka vidare.
Men i många fall, då jag tagit hand om den/de andra
så kan knuten lossna och jag själv faller ner, har de vart min egna familje medlem som
precis behövt min hjälp så är det oerhört svårt, ett helvete om jag faller dit jag innan var på väg.
Det är då jag inser hur tomt, ensamt och övergiven jag är.
Människor orkar inte läsa, knappt hjälpa, stötta och finnas vid min sida
då jag inte orkar mer.
Sjukvården, skär dem ner på. De blir ut brända och min psykolog har vart sjukskriven i över ett år. Ingen annan kontakt har blivit erbjuden, som kan ta den professionella biten/platsen som min psykolog gjorde. Vad kan man som patient bli erbjuden?,
Då ens själ inte är lika hel och när jag inte har den kraften kvar och då ångest, rädsla, minnen, upplevelser och tankar äger de flesta timmarna varje dag?!
Jo, man har då anställt läkare! Läkare som helst ska avsätta 10-15 minuters besök till en patient som inte mår bra.
Vad kan då en Läkare göra för den människa som inte mår bra?
Jo man får utskrivet diverse olika tabletter, pröva och se om du mår bättre.
Men frågan är om div. tabletter i mitt fall är den bästa medicinen, för att känna mig mer hel och inte lika tung av minnen, upplevelser.
Kanske skulle man behöva en medmänniska, som orkar och kan lyssna.
Men även sjukvården skulle kunna förbättra sig, genom att ha tillgång till en kurator även om det är en Lördag eller Söndag om det blir som de blivit för mig, råkat ut för olika sorters "livskriser" och verkligen behövt stödet och hjälpen "här och nu", och inte få till svar;
Tyvärr finns det ingen kurator här under helgerna, men du kan ringa och boka en tid med en på Måndag och sen få en tid, när denna har tid!
Det får man som patient höra då besked har lämnats, tårarna bara faller ner för kinderna, rädslan, ångesten och ovissheten/ upplevelsen att där ingen hjälp finns att få!
Vem ska trösta, lyssna, finna och förstå?.
Allt kan ens partner inte bära!
Och hur ska en patient orka och klara av att kunna bära.
Vi ger de sorgsna, rädda, sjuka, oroliga människorna (om de nu inte redan hade mediciner innan) Så börjar man ge dem det, och de som redan innan har så gör man en ny mix av fler piller! Så kommer vi snart må bra igen.
Tack
Tomt, min man är borta.
Vakna upp och känna mig ledsen, att det är över för denna gången
att det är verklighet, att den normala vardagen har börjat.
Jag känner att det känns orättvist att semestern är över, jag hann på sin höjd "må bra" i 7-10 dagar från att ha vart rätt långt ner på botten.
Den första tiden av semestern gick åt att sova, vila, lämna över allt ansvar till min man.
Bli tröstad bli hörd och bli förstådd.
Släppte och gick undan nästan varje gång vår lilla fick sina utbrott, men jag höll hela tiden koll och ansvar vad det är för mat och dryck hon fått i sig.
Ansvar för inköp, läsa och försöka lära.
Jag är inte lika "stressad" som jag var för 2 veckor sedan, och långt ifrån så stressad som jag var i slutet av Juni då jag inte visste vart jag skulle ta vägen, jag fick bromsat in rejält då dottern blev inlagd. Släppa de mesta vad allt som heter "jag", att jag egentligen mådde så fruktansvärt dåligt sånt finns ingen tid, ingen plats.
Jag är väldigt skicklig på att stänga av, då mitt barn är sjukt eller då mitt huvud läser av att "jag får absolut inte kollapsa", för då rasar hela borgen. Står inte jag på benen i de olika akuta tillstånden, så är frågan hur länge allt hålls sammans.
När det akuta läget börjat lägga sig, då kan jag kanske lyckas få upp den hårda knut inom mig
få lätta på trycket och försöka ta till det åtgärder som behövs för att jag ska hitta hem igen.
Ibland kan andras akuta tillstånd, där jag får/ där jag måste / där jag går in och hjälper till, styr upp, försöka "laga och lappa" en annan människas olika sår eller sjukdom, behov
I bland kan sådana situationer vara bra för mitt egna mående, och kan då när någons akuta behov börjat komma tillrätta
Att jag efter det, mer "glömt bort" mina egna bekymmer och problem och orka vidare.
Men i många fall, då jag tagit hand om den/de andra
så kan knuten lossna och jag själv faller ner, har de vart min egna familje medlem som
precis behövt min hjälp så är det oerhört svårt, ett helvete om jag faller dit jag innan var på väg.
Det är då jag inser hur tomt, ensamt och övergiven jag är.
Människor orkar inte läsa, knappt hjälpa, stötta och finnas vid min sida
då jag inte orkar mer.
Sjukvården, skär dem ner på. De blir ut brända och min psykolog har vart sjukskriven i över ett år. Ingen annan kontakt har blivit erbjuden, som kan ta den professionella biten/platsen som min psykolog gjorde. Vad kan man som patient bli erbjuden?,
Då ens själ inte är lika hel och när jag inte har den kraften kvar och då ångest, rädsla, minnen, upplevelser och tankar äger de flesta timmarna varje dag?!
Jo, man har då anställt läkare! Läkare som helst ska avsätta 10-15 minuters besök till en patient som inte mår bra.
Vad kan då en Läkare göra för den människa som inte mår bra?
Jo man får utskrivet diverse olika tabletter, pröva och se om du mår bättre.
Men frågan är om div. tabletter i mitt fall är den bästa medicinen, för att känna mig mer hel och inte lika tung av minnen, upplevelser.
Kanske skulle man behöva en medmänniska, som orkar och kan lyssna.
Men även sjukvården skulle kunna förbättra sig, genom att ha tillgång till en kurator även om det är en Lördag eller Söndag om det blir som de blivit för mig, råkat ut för olika sorters "livskriser" och verkligen behövt stödet och hjälpen "här och nu", och inte få till svar;
Tyvärr finns det ingen kurator här under helgerna, men du kan ringa och boka en tid med en på Måndag och sen få en tid, när denna har tid!
Det får man som patient höra då besked har lämnats, tårarna bara faller ner för kinderna, rädslan, ångesten och ovissheten/ upplevelsen att där ingen hjälp finns att få!
Vem ska trösta, lyssna, finna och förstå?.
Allt kan ens partner inte bära!
Och hur ska en patient orka och klara av att kunna bära.
Vi ger de sorgsna, rädda, sjuka, oroliga människorna (om de nu inte redan hade mediciner innan) Så börjar man ge dem det, och de som redan innan har så gör man en ny mix av fler piller! Så kommer vi snart må bra igen.
Tack
söndag 1 augusti 2010
Mini tripp
Fredag kväll får vi besök, utav några vi inte har träffat på ett par månader så det var verkligen trevligt.
På Lördag körde vi iväg, en plats på jorden som kändes lugn.
Var ett par stycken, blev bjudna på grillat.
Sen går vi ner till den ljusa, vita stranden där solen var på väg ner.
Dottern letade efter snäckor, och var i havet.
Sen bar det hemåt stugan, satt och pratade och hade det trevligt.
Så idag kom vi hem, vi hade väl lite andra planer
men så blev det inte.
På väg hem, kom vi på att de var svårt att genomföra det som vi ville
då vi är uppbokade både på Tisdag samt Torsdag.
Nu har klockan hunnit bli 21:23 och dottern sover inte ännu.
Tänk att det idag är 1 Augusti, helt sjukt fort som tiden har gått.
en ynka liten, kort vecka kvar tillsammans..
Och vad har semester gått till? Vad har blivit gjort?
Att det ska ta ett helt långt år till, tills vi kan få möjligheten att vara så tillsammans.
Usch!
Så de sista dagarna vi vandrar inpå, gäller verkligen ordspråket att: Fånga dagen!
På Lördag körde vi iväg, en plats på jorden som kändes lugn.
Var ett par stycken, blev bjudna på grillat.
Sen går vi ner till den ljusa, vita stranden där solen var på väg ner.
Dottern letade efter snäckor, och var i havet.
Sen bar det hemåt stugan, satt och pratade och hade det trevligt.
Så idag kom vi hem, vi hade väl lite andra planer
men så blev det inte.
På väg hem, kom vi på att de var svårt att genomföra det som vi ville
då vi är uppbokade både på Tisdag samt Torsdag.
Nu har klockan hunnit bli 21:23 och dottern sover inte ännu.
Tänk att det idag är 1 Augusti, helt sjukt fort som tiden har gått.
en ynka liten, kort vecka kvar tillsammans..
Och vad har semester gått till? Vad har blivit gjort?
Att det ska ta ett helt långt år till, tills vi kan få möjligheten att vara så tillsammans.
Usch!
Så de sista dagarna vi vandrar inpå, gäller verkligen ordspråket att: Fånga dagen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)