Natt permission

Så då har vi idag åter igen kört 16 mil för att vid två omgångar komma in på behandling.
Misstänker att dagens personal har sänkt dotterns medicin som hon ska ha innan start.
Så vi båda kommer be att få kolla hennes journal, medicin doseringar.

En förutsättning för att vi skulle komma till just detta sjukhus var att dottern ska ha denna medicin innan. Och inga ifråga sättningar, men det blev det idag i alla fall, efter morgon/förmiddagens behandling var avklarad.
Men dottern sa ifrån, att de vill hon ha. (ha denna medicinen)
Man ska lyssna på barnet och föräldrarna.
Samma policy som på stor sjukhus verkar inte finnas på detta sjukhus.
Och har aldrig funnit vad de gäller vårt barn.

Vi reagerade på mängden hon fick, vi reagerade på att hon inte blev "påverkad" som förmiddags behandlingen.
(Lagom efter att en personal ansett att vårt barn inte ska ha denna medicin)

Dottern har inte heller träffat läkare heller.
Så då de i morgon kommer hälla upp Dormicum, ska vi se mängden samt vad dotterns behandlande läkare, den enda på detta skit sjukhus som är "mag doktor" ordinerat efter hennes vikt.

Ingen annan ska in och ändra några doser eller annat sätt bryta den överens kommelsen som är uppgjord mellan min man, mig och dotterns läkare.

De är blir bara mer och mer barn inlagda, och de har knappt tid att ge henne sin behandling känns de som. Och de ska vad de säger 2 personal sköta..

Bra och fin Sjukvård vi har...


Nu har vi natt permission, innan vi körde hem stannade vi förbi en sjö grillade lite korv, för att sen köra hem.

Nu är klockan 21.03 och hoppas att dottern kan somna snart.
Ska upp tidigt i morgon igen..

Dag permission

Vi åkte hem på lite dag permission, dottern var rätt däckad denna gången efter medicineringen och somnade till lite på vägen hem.

Har vart lite utbrott från henne idag, men då mannen nu kommit hem börjar jag försöka skaka av mig att det är jobbigt, påfrestande och att jag är trött och börjar känna av min värk i kroppen mer och mer..

Men mannen är trött och kom inte i säng förens 01.30 i natt sen ringer ju hans klocka 05.15.
Idag kunde de sluta lite tidigare ca 20-30 minuter.
Men han är trött och sliten, mycket förståligt.

Så även om jag är Trött känner mig sliten och stressad, och lite där till...
Så kan våran trötthet inte mätas på samma sätt..
Vi är enade om att vi båda är väldigt trötta, ledsna och tycker att det vart och är alldeles för mycket tråkiga besked och händelser..
Att mycket börjar kännas som det är förmycket av allt samman.
Trots från den lilla, och massa annat som tar energi.


Nu ska vi infinna oss på avdelningen senast 1 timme och 30minuter.
En avdelning som väckte rätt starka känslor, och obehag.
Sjukhuset har flyttat avdelningar, men på den avdelning dotter nu ligger på,
och i samma rum. Låg min mans Farmor vad de trodde skulle bli i livets sista skede.
Men hon levde längre, och fick lämna avdelningen och komma på ett hem.

Då vi var hos henne, blev hela stora släkten samlade alla för att försöka hjälpa, finnas och vi ta farväl av henne på avdelningen.

I det rummet är det 3 sängar nu, ett rum som egentligen inte ska vara "öppen" då de är överbelagda. Men då dottern behöver hjälp så kan man inte vänta för länge.

Men när vi kom till avdelningen igår, kom jag på. De var ju här.
Vi kom till rummet där vi skulle vara/ligga ensamma,
och jag insåg att det var även samma rum.

Nu måste jag ut och rasta hund, fast ingen lust, ork eller vilja finns.
Sen packa de nödvändigaste för kvällens behandling.


**17:30**

Inlagd

Igår 1 Juli,
19:30 ringer dotterns barnläkare upp oss att komma in till sjukhuset, redan på kvällen.
Så vid 21 tiden var vi framme.
Strax innan 23 startar de upp behandlingen, och även gett Dormicum.
Dottern somnade inte förens vid halv tre i natt!.
Vid 08 vaknar vi båda upp.

Nu 10.45 har både Dormicum, och 1 liter sprutats upp.
Hoppas hon piggnar till snart så vi hinner hem lite, innan vi ska in i kväll igen.

välja

Idag har det väl som vanligt vart svårt att få dottern att somna, men vid 22:40 så somnade hon äntligen.
Innan jag gick från hennes rum, så la jag märke till hennes mage, stor rund mage som putar ut då hon låg på sidan.
Vill att hon ska bli bra, vill nog egentligen inte till det sjukhuset som är planerat utan till det som ligger lite längre bort.
Frågan är om de tar emot oss.

Jag vill att de stora sjukhuset, går igenom vad är det som är gjort, att man gör en ordentlig utredning där experter jobbar. Även där man konsulterar en barn kirurg, som bli inblandad.

Vad kan sjukvården hjälpa oss med?! Förutom detta som de nu planerat att göra, som alltid.
Vi vill ha svar vad vi mer kan göra än att medicinera henne dagligen.

Undra när man blir inringd till sjukhuset? Blir man inlagd, kommer man orka köra de sträckorna?
Ska man ta och ringa det andra sjukhuset utan pratat med dotterns beh. läkare först

Bara för att jag knappt har någon tro på de sjukhuset överhuvudtaget?!
Att jag inte har träffat någon kunnig bra läkare inom Barn sidan, och knappt på vuxen heller.

Besked

Då har dotterns läkare ringt och lämnat besked på gårdagens röntgen undersökning..


Jag orkar inte!,
Jag kommer inte orka stå där då de tvångshåller mitt barn, mitt barn ska skrika av smärta.
Vi kommer att få köra in till sjukhuset 2 gånger om dagen för behandling, eller bli inlagda 4-5 dagar minst, läkaren ska ta besked om detta så fort det finns första möjliga plats.
Nu var dem totalt överbelagda.

Jo, jag kommer orka stå där, men det krossar mitt hjärta att höra på de smärtsamma och hennes enorma rädsla.
De kommer säkert bli samma liv om hur vida hon kommer att kunna få domicum (hur de nu stavas)
Allt beror på vilken personal de är, sen att de är vissa problem mellan vissa av personalen och mig gör de inte bättre.

Allt känns bara som ett övergrepp,

Minnena ifrån alla de andra gångerna gör alldeles för ont just nu..

en trött mamma

Äntligen är dotterns röntgen undersökning avklarad.
Hoppas på besked snart, och bra sådana.

Passade på att skjuta upp min röntgen undersökning till nästa vecka, jag pallar helt enkelt inte
Jag känner mig totalt slut körd, och har blivit helt sjukskriven i två månader.
Men kom på att jag måste senast i väg och lämna blodprov för att kolla upp mina njurar, en vecka innan röntgen undersökningen.
Men var har jag lagt remissen?!

Igår lättade jag på locket för min läkare,
idag har vi alarmerat ut, rådfrågat och bett vissa om olika sorters av hjälp.

En hjälp som känns förjävlig, men nödvändig.
Om bara för ett par veckor, kanske för alltid vi vet inte.
Vi är kluvna, vi önskar vi visste svaren, vilket som var det rätta.

Jag känner mig totalt sönder stressad och min man har nu fått vara hemma 1 ½ dag för vab för jag orkar inte bära allt ansvar, börda och jämnt vara den som jämnt ska köra till sjukhus med dottern, medicinera. Ha fajterna, och denna brist på sömnbehov och överaktiviet.
Visserligen somnade hon strax innan 22 idag, så jag får väl vara glad och tacksam att de blev så "tidigt".

Så snälla rara låt röntgen svaren visa Positivt.

Får man som mamma falla emellanåt?!
Då man känner att ens kraft inte alltid finns till.

Jag vet att ja kommer resa mig upp igen, jag söker efter de positiva stunderna, bitarna allt för att man inte bara ska se svart på allt.

det finns ljusglimtar i mitt liv, och dem värderar jag högt.


***VARFÖR?!!!!!!!?!?!?!?!?! så vaknar dottern nu, precis då jag skulle gå och lägga mig, jag sliter snart av mig håret 23.19****

Det som gör en gott

I söndags var familjen i väg till ett underbart ställe,
jag hade gjort pannkakor, köpt melon, tagit med mackor med mera.
Solen sken och det var varmt och underbart.

På det stället hade de även en Kiosk, vi köpte oss var sin kul glass och njöt.
Dottern och jag badade, underbart.
På detta ställe var det 19 grader i vattnet.

De gäller nu att jag hittar allt som gör att jag mår bättre.

Ville dela med mig av det som gjorde mig gott, mitt i allt...

Plask och lek

Idag var det dags för årets första Plask & lek, det har vart en väldigt varm dag.
Men även på eftermiddagen.
Årets omgång gick mycket bättre än förra, mer framåt och tog för sig bättre.
Underbart att se.

Av flera anledningar kunde jag inte njuta av så mycket annat.

trassel

Idag är det äntligen dags för samtal, förhoppningsvis tid och möjlighet att kunna lyfta på locket och berätta sanningen.
Det som gör så ont som tynger, och vad som förstörts.
Även om svar på vad jag kan göra inte kan ges, så kanske mitt hjärta få lättas.

Om jag vågar, och om min man tar VAB eller vad som helst och kommer hem så att jag kan få denna möjligheten.

Annars är detta samtal totalt meningslöst.
För det är totalt omöjligt att ha med mig mitt barn in dit, och jag kan inte lösa det på annat sätt...

Det är saker som har hänt,
och jag står här och väger vad som är det bästa, och vad det är jag vill.

Man kan skada en människa på många olika sätt och vis,
Människor kan förstöra en annan människas tro,
såpass så man kan stå där och bara känna och inse att där inte finns någon
som man kan lita på.

Då var det hål

I går eftermiddag, beslutade dottern sig för att hon ville ta hål i öronen.
Och att hon fått reda på att det gör ont i början men sen går det över..

Vi prövade strax innan/ i samband med att hon fyllde fem år om jag inte minns helt fel, eller om det till och med var tidigare.

Så då mannen kommit hem ifrån jobbet körde vi i väg, så fick hon ta hålen i öronen.
Visst tyckte hon de gjorde ont, och grät.
Det ena - det första örat var den som gjorde mest ont sa hon.

Men sedan var hon så glad och stolt.


Jag har idag börjat skriva ner allt vad vi gör under hennes sommarlov för att kunna gå tillbaka och titta på vad vi har gjort.
Och för att minnas om det är så att hon vill berätta på förskolan till hösten hur hennes sommarlov har vart.


Jag funderar även att skapa mig en egen bok, där jag skriver ner allt som inte är så rosa och fint.
Där jag kommer skriva ner dagarna, och ha någonstans att skriva ner
då det känns så tungt.

Dottern saknar sina kompisar på Förskolan väldigt mycket, nu är det 7 ½ vecka kvar innan hon får komma tillbaka.