Medmänniska och nedskärningar

Måndagen är här, vaknar upp och bredvid mig är det tomt.
Tomt, min man är borta.
Vakna upp och känna mig ledsen, att det är över för denna gången
att det är verklighet, att den normala vardagen har börjat.

Jag känner att det känns orättvist att semestern är över, jag hann på sin höjd "må bra" i 7-10 dagar från att ha vart rätt långt ner på botten.
Den första tiden av semestern gick åt att sova, vila, lämna över allt ansvar till min man.
Bli tröstad bli hörd och bli förstådd.
Släppte och gick undan nästan varje gång vår lilla fick sina utbrott, men jag höll hela tiden koll och ansvar vad det är för mat och dryck hon fått i sig.
Ansvar för inköp, läsa och försöka lära.

Jag är inte lika "stressad" som jag var för 2 veckor sedan, och långt ifrån så stressad som jag var i slutet av Juni då jag inte visste vart jag skulle ta vägen, jag fick bromsat in rejält då dottern blev inlagd. Släppa de mesta vad allt som heter "jag", att jag egentligen mådde så fruktansvärt dåligt sånt finns ingen tid, ingen plats.
Jag är väldigt skicklig på att stänga av, då mitt barn är sjukt eller då mitt huvud läser av att "jag får absolut inte kollapsa", för då rasar hela borgen. Står inte jag på benen i de olika akuta tillstånden, så är frågan hur länge allt hålls sammans.
När det akuta läget börjat lägga sig, då kan jag kanske lyckas få upp den hårda knut inom mig
få lätta på trycket och försöka ta till det åtgärder som behövs för att jag ska hitta hem igen.

Ibland kan andras akuta tillstånd, där jag får/ där jag måste / där jag går in och hjälper till, styr upp, försöka "laga och lappa" en annan människas olika sår eller sjukdom, behov
I bland kan sådana situationer vara bra för mitt egna mående, och kan då när någons akuta behov börjat komma tillrätta
Att jag efter det, mer "glömt bort" mina egna bekymmer och problem och orka vidare.

Men i många fall, då jag tagit hand om den/de andra
så kan knuten lossna och jag själv faller ner, har de vart min egna familje medlem som
precis behövt min hjälp så är det oerhört svårt, ett helvete om jag faller dit jag innan var på väg.

Det är då jag inser hur tomt, ensamt och övergiven jag är.
Människor orkar inte läsa, knappt hjälpa, stötta och finnas vid min sida
då jag inte orkar mer.

Sjukvården, skär dem ner på. De blir ut brända och min psykolog har vart sjukskriven i över ett år. Ingen annan kontakt har blivit erbjuden, som kan ta den professionella biten/platsen som min psykolog gjorde. Vad kan man som patient bli erbjuden?,
Då ens själ inte är lika hel och när jag inte har den kraften kvar och då ångest, rädsla, minnen, upplevelser och tankar äger de flesta timmarna varje dag?!
Jo, man har då anställt läkare! Läkare som helst ska avsätta 10-15 minuters besök till en patient som inte mår bra.
Vad kan då en Läkare göra för den människa som inte mår bra?
Jo man får utskrivet diverse olika tabletter, pröva och se om du mår bättre.

Men frågan är om div. tabletter i mitt fall är den bästa medicinen, för att känna mig mer hel och inte lika tung av minnen, upplevelser.
Kanske skulle man behöva en medmänniska, som orkar och kan lyssna.

Men även sjukvården skulle kunna förbättra sig, genom att ha tillgång till en kurator även om det är en Lördag eller Söndag om det blir som de blivit för mig, råkat ut för olika sorters "livskriser" och verkligen behövt stödet och hjälpen "här och nu", och inte få till svar;
Tyvärr finns det ingen kurator här under helgerna, men du kan ringa och boka en tid med en på Måndag och sen få en tid, när denna har tid!
Det får man som patient höra då besked har lämnats, tårarna bara faller ner för kinderna, rädslan, ångesten och ovissheten/ upplevelsen att där ingen hjälp finns att få!

Vem ska trösta, lyssna, finna och förstå?.
Allt kan ens partner inte bära!

Och hur ska en patient orka och klara av att kunna bära.

Vi ger de sorgsna, rädda, sjuka, oroliga människorna (om de nu inte redan hade mediciner innan) Så börjar man ge dem det, och de som redan innan har så gör man en ny mix av fler piller! Så kommer vi snart må bra igen.

Tack