5 års Kämpande, saknad och Stor Längtan...

Nu har det gått hela 5 år av saknad och försök att få ett syskon.
Sjukt lång tid.

Många tårar, otroligt många oduglighets känslor.
Så mycket avundsjuka, sorg, önskan,
längtan och fler känslor än vad jag kan skriva ner.

Så mycket som har hänt på denna tiden,
så mycket som man har försökt och ansträngt sig för att göra allt.
Alla operationer, alla hormoner,
och mina fyra små osynliga barn som aldrig blev av.

Barnmorskan på BB sa åt mig att skydda mig
annars skulle jag vara hos dem inom ett år om det var så.
kommentaren som under hela vår resa har skurit mitt hjärta, som ett stort hån
Förbannade Barnmorska!

Mitt i allt att förlora sin egna kropp, att få dessa Utomkvedshavandeskap
Som tar bort det som man behöver för att kunna fortsätta,
Försöka få egna barn, på "egen hand".
Det togs bort, Min kropp var och är inte längre jag.
"Jag" är inte längre hel.
Mot min vilja, för mitt livs skull så togs den ena bort i akut tillstånd.
Kanske skulle jag känna mig tacksam.

Men tacksamheten är svår att känna, då det enda jag kan känna är sorg och saknad.
I bland är man väldigt otacksam, förr i tiden hade jag kanske inte levt längre.
Idag lever jag, men med ärr på Kropp och i min själ.
Men trots att jag lever, så kan jag inte glädjas åt att jag är så lyckligt lottad som lever i
dagens värld. Där jag fick chansen att leva igen...

Visst är jag otroligt tacksam för att jag inte behöver leva med denna smärta som
Utomkvedshavandeskap ger, även i Tidig graviditet.
Det som en Barnmorska sagt åt mig att jag inte kan känna så här tidigt.
Men jag hade hela tiden rätt dessa gånger.

Jag är så glad och tacksam för det lilla mirakel vi har.
Men saknaden och sorgen för de barn vi aldrig fick, fått gör så ont
långt in i djuet av mitt hjärta.

Det är så konstigt hur livet har blivit.

Och tänk om det vore så lätt att bli gravid som lillan säger;

-Mamma, ät mera så får du en tjock mage. Då har du Bebis i magen!
Om det vore så lätt, då hade jag mer än gärna ätit mig tjock och fet.