Varför måste jag

Varför måste jag vara så rädd att berätta hur allt ligger till med
att vi inte kan få ett syskon, så som vi vill?

Skulle du som möter på mig, som kanske är min granne,
skulle du förstå?

Skulle du nöja dig med det svar som jag försöker ge?

Jag undrar många gånger vad mina, vad våra anhöriga som vet om vad som har hänt
Hur de lägger fram till, låt oss säga till min mormor om hon frågar om inte jag och min man ska ha flera barn?

vad säger dem? Eller är det tabu att säga den nakna sanningen?
Klarar människor lyssna på sånt "intimt"?
Om svärföräldrarna är bortbjudna till min mans släktingar
och en frågar dem.
Vad skulle de då säga?

Att förklara för andra "Vi kan inte få fler barn"
Så kommer följd frågan -Varför då?
Men jag upplever att det för många är för svårt för att förstå,
För det man inte själv är drabbad utav, det tar man ju inte till sig.

De som lever i den värld, som kämpar efter att få bli första gångs föräldrar, som kanske försöker få syskon, de som fått besked att prognoserna inte ser så bra ut, eller kanske rent av inte kan få egna biologiska barn -Vi kan prata samma språk.

Med viss skillnad för många, att de som inga barn har anser att deras sorg och längtan är så mycket större än till exempel min, Vår längtan efter ett barn, ett syskon.
För vi ska vara så tacksamma för det barn vi fått.

Ingen ska och kommer inte heller lyckas ta i från mig, vår enorma längtan och saknad.
Jag är så otroligt tacksam för det mirakel vi har i vårt liv.
Jag förstår alla dessa par som så innerligt längtar och kämpar och beundrar dessa par
oerhört mycket.
Men ingen äger rätten att ta bort vårt tak på vårt hus...

Jag vill inte göra någon kamp om vems sorg och saknad som är mest tung,
alla vi som inte kan, som är i många synvinklar utpekade i samhället
Vi sitter i samma båt.
Jag vet inte om det finns fler, som känner att man sitter så fruktansvärt ensam i den
rangliga ekan på havet.


Nu måste jag gå och lägga mig, klockan har hunnit att bli 23.24 och det har vart en väldigt känslo laddad dag.