Tankar inför samtalet

Jag är glad över...
Jag är återhämtad efter sen senaste operationen,
ärren är läkta.
Cellgifterna är ute ur kroppen,
och räknades som "icke" gravid längre den 24/12,
Då "släppte" läkarna mig under denna noggranna kontrollen,
genom att slippa åka till vårdcentralen 2 gånger i veckan för att ta blod prover.
Jag är har fått klartecken att få fortsätta vår resa, om vi orka (jag orkar) och vill.
"Jag är glad?"

Nu skulle jag vart två barnsmamma, om det inte gick så illa som det gjorde i Juli.
Vi skulle fått vårt andra barn om ca 4 månader, men inget ville som längtan inom mig...

Tänker ofta på vad vi gick igenom till att ens nå vårt + efter vårt första barn.
Vad jag undrade, som jag klagade, som jag var förtvivlad. Och då jag "äntligen" fick in på operation för att kolla upp vad som var felet, så kändes bitterhet varför i hela världen allt skulle ta sådan tid att få till en sån operation.
Efter skrapningen 2 månader efter den operation, så kunde väl inte mer gå fel.. Tyckte då att jag vart med om "nog".

Får reda på att jag var gravid ca 1 månad efter skrapningen.
På min mans födelsedag, gör jag i ordning ett kort, om glädjen att få vara gravid igen..
Eftermiddagen kommer och börjar blöda :-(
Varför just då?
Satte tro till att nästa gång kan inget / ska inget gå fel.

På min lillasysters födelsedag så plussar jag, för varje dag jag fick somna som gravid tackade jag gudarna för ännu en lycklig dag.
Min dotters födelsedag kommer.
På förmiddagen sitter vi i köket och hon öppnar sin sista födelsedags present, en rosa flickcykel.
De bara rinner till...
*why*
In på sjukhuset igen, där säger gyn läkaren till mig att mitt grav test är Negativt, och finner inget i livmoder. Blir arg och säger mina test visar +. 2 clearblue.
Men för det första skulle ja inte ens kunna blivit gravid så fort.
Sen att deras test visar negativt.
Men blodprovet, bekräftar det jag sagt hela tiden.
Blir inlagd. Och de misstänkte ett x, som självläkte. Men jag tar det som ett missfall.

I somras blev jag gravid, inga blödningar, kände mig hur gravid som helst. Vi satte tro till att de skulle gå bra denna gången.
Jag fyller år, och min vart hade vart och köpt lite mamma kläder, en "vänta barn bok".
I slutet av månaden, får vi barnvakt och vi skulle till min behandlade läkare.
Och då läkaren säger; Men det här är inte vad jag hoppades på att se....
Där försvann, marken under mina fötter. Jag bara grät, och bara sa "nej nej nej Vaaaaaaaaarför" Oj vad tårar som forsade..
Blev inkallad för skrapning någon dag efter. Läkaren sa att jag hade Ma/ofostrig graviditet. Kunde inte lämna gyn avd för smärtor. för efter ett tag.

Innan narkosen, tyckte läkaren att jag skulle gå ner ett par kilo till. Så att jag skulle kunna slippa pergo time, då de kan orsaka att man får dessa missfall, dvs dåliga ägg. (fast jag denna grav hade haft progestoron)
Vaknade upp på iva, skulle upp på toa, bara rinner blod, mitt "natt linne" helt nerblodad.
Läkaren kommer och berättar att de har efter undersökning inte funnit någon graviditet, inte ens moderkaksrester, som ska finnas.
Blir upprullad på Förlossningen, och fick se alla jävla gravida människor, höra alla bebis skrik, se alla nyblivna lyckliga föräldrar
En Gyn undersökning görs, men ser inget och fortfarande ont.
Något stämmer inte...
rullas ner på iva, ett blodprov hade innan tagits på mig.
Läkaren kommer in och säger att jag måste in på en operation omgående.
Hela jag börjar skaka. Minns läkaren säger "Stackare" och säger åt personalen att ge mig 5:a stesolid.
Rullas kort därefter in på OP och träffar samma narkos personal igen.
Hade utomkveds och av med min äggledaren..
Ett missfall i de slag jag hade haft, vad var de att sätta på kartan?!
Hur livet var skit då..
Nu fanns ingen mer förståelse.

Vid min 18:e hormon behandling blir jag Gravid,
trots jag bara har 1 äggledare kvar.
Kände på mig att jag var gravid innan bim.
Och jag hade rätt.
men kände även direkt att det var fel.
Men fick jätte tidigt komma in på ett vul, fick en bild med mig hem på
något som kunde vara en tidig graviditet.
I slutet av samma vecka fick jag nog och hade då ringt varje dag.
Fick tillslut en läkare som ringde upp mig.
Jag fick lov att komma in om jag skulle må bättre av det.
Såg samma ut som i början av veckan.
Han tog ett blodprov, och lovade på fredags kvällen
ringa upp mig.
15:55 ringer han.
När han skulle börja prata, hörde man redan...
23.55 den dagen ligger jag på Op.
grav hormon sjönk, men vid utskrivning höjts igen.
Och sen sattes cellgiftsbehandlingen in.

Och har haft ett "möte" med honom om min/vår framtid.

Och på Tisdag måste min man även med till sjukhuset.
Sitter och är splittrad i huvudet,
Vad är rätt, vad orkar jag.
Kommer jag klara av ovissheten?
Kommer jag klara av att ta och hantera risken att efter
operationen aldrig mer kunna bli gravid av "oss själva"?

Finns där annat sätt att få svar på? annat sätt som är lika tillförlitligt?
Många tankar i huvudet..
Men finns ingen mer ro just för stunden att sitta ner.
Tog visst för hårt att ta upp de lilla jag gjorde idag