Livets helvete!

Jag har varit otroligt ledsen och tyckte livet var skit,
då inget hände, jag blev inte gravid hur vi än försökte
hur vi än låg i, hur noga jag ens var med att gå ner i vikt
äta bra, röra mig äta vitaminer, och ta hormoner.
Livet kändes så oehört orättvist, och bara undrade Varför
kunde gud vara så ond som inte låter mig bli gravid,
undrade då om livet kunde bli värre...

(dessa tankar och känslor fanns även i mina tidigare relationer då vi inte blev gravida, som när jag hade ett barn!)

Opertionen okt 2007 blev vändningen.

Jag blev gravid, äntligen
Men råkade då ut för ett Missfall
Livet föll i bitar och undrade om jag kunde bli hel igen.
Livet kändes mer grymmare än någonsin och undrade
vad som kunde bli så mycket värre.

Blev snabbt Gravid igen
och fick ytterligare ett Missfall (vilket läkarna tror att det var ett utomkveds som självläkte)
Än en gång gick vår dröm, önskan, längtan i bitar..
Att något värre, eller ytterligare missfall skulle drabba mig
det ville jag inte ta in, ville tro, ville hoppas
och bara önska att det var "dåligt ägg, dålig spermie"..

Jag blev Gravid igen, nu måste det gå.
Försökte av hela mitt hjärta tro.
Allt kändes ju super bra...
Tills den dagen då VUL gjordes
INGET fanns i min livmoder,
Läkaren nämnde ett MA/ Ofostrig graviditet.
Trode inte det var sant.
Smärtorna kom efter undersökningen och fortsatte.
Livet var så fruktansvärt orättvist.
Skrapning blev av, ingen graviditet funnen.
Och akut operation blev och där satt ett X,
Ett Utomkvedshavandeskap och det tar bort min högra äggledare.
Jag kände mig så "stympad" på något sätt,
Livet kändes nästan som ett slut.
Vad mer skulle kunna drabba mig?!
Hade jag inte straffats tillräckligt?!
Idetta skedet så kändes ett missfall som Ingenting!

Lyckades bli Gravid med de dåliga oddsen,
och istort sett sen dag 1 så kändes något fel
Men ville tro att allt bara var psykist.
Men något inom mig, sa att något är fel.
Och än en gång hade jag rätt.
Tyvärr.
Man går in och opererar mig akut,
de positiva i det negativa var att jag fick behålla min sista äggledare.
Såren höll på att läka..
Min hjärna försökte stänga av, jag ville inte visa
för min familj vad allt detta inneburit för mig.
Har försökt att inte klaga, inte gråta denna gången.
Varför skulle det ha gått bra för?!
Jag trode min otur var över, men blodproverna visade på stigande HCG
och sätts in på cellgifts behandling i 6 dagar
Och blödningar i 3½ vecka (i skrivande stund)
Och idag fick jag prognos att minst 50% risk att jag får ett nytt X.
och får jag ett nytt, förlorar jag min sista äggledare.

Nu känns ett Missfall för mig ingenting, men tänk den då vilken sorg
frustration jag befann mig i då...
Livet kändes som ett slut.
Jag är så oehört ledsen för alla dem som drabbats av missfall
så tro inget annat, jag vet vilka känslor, tankar och hur ont det gör i kropp och själ.

Men då jag hade fått mina Missfall hade jag ialla fall båda mina äggledare kvar,
jag hade alla chanser att bli gravid..
Jag behövde bara läka inom mig fysiskt och psykist.
Men de positiva sidorna kunde jag verkligen inte se då,
för jag visste inte vad som kunde hända "för de skulle ju inte drabba mig".
De som känner mig, bor och lever med mig vet vad jag kände och hur jag mådde..
Vad som var värt något, som var min morot att kämpa vidare....

Idag sitter jag här, och livet känns flera resor värre..
Idag fick jag nog, idag öppnades min port..
Vill bara bort, lägga in mig, få min tid, mitt utrymme. Få och kunna må dåligt
utan att tänka på mitt barns bästa.

Under denna lilla resa i mitt liv, har ingen annan än min man och dotter besökt mig på sjukhuset.
Jag vet bara själv att jag hade besökt andra vänner, bekanta, släktingar, tja alla dem som står mig nära om de hamnade på sjukhuset..
Men ingen kom..
Inte prioriterad!

Vill inte att någon ska få dåligt samvete, var inte det min blogg inlägg handlade om..

Utan synen på hur dåligt man kan må, vad man kan känna
och vad man grät och klagade på innan...
Livet känns pissigt, och jag vet faktist inte hur jag ska ta mig ur ännu.


//////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////

Jag vet inte hur jag ska hantera allt runt om "alla" som är gravida,
Och nu fått reda på att ännu en, en mycket nära vän till mig bestämt sig för att bli gravid igen.
Hur det ska gå, hur jag ska kunna klara av och ta det.
Då jag med mina internet vänner kunnat ta några steg tillbaka.
Och en *irl* bekant, henne har jag fått ta avstånd ifrån, då jag inte klarar av
att umgås med henne så, som man gjort innan.
Vad händer? Hur hantera? Då livet känns bara så jävla orättvist.