Ledsen

Jag vet inte om det har börjat bli för mycket med alla negativa besked.
Loggade in på bloggen innan jag gick och la mig,
Där en läsare lämnar min blog, då dennes bebis dött i vecka 15.

Gick och la mig och grät...

I natt 04.20 sms:ar en 44 årig "vän" mig,
och säger att hon rasat samman
Som ska väl ha barn inom 3-4 veckor.
Som råkade bli gravid med sitt ex genom att vara otrogen mot sin nye.

Men då hon fått besked att den hon levde med inte hade en enda spermie.
Och den andra mannen och min vän bodde ihop i något år innan
och försökte attfå barn, blev gravida i samband då jag hade min sista gravidítet,
men deras gick fel med.
Så vi låg nästan samtidigt på operations bordet.
Sen fick hon besked att hon inga barn skulle kunna få,
för hon var för gamal.

De tidigare barnen hon hade fick hon med hjälp av hormoner.
Men detta barnet blev till på egen hand.
Den hon var otrogen mot lämnat henne.
"Pappan" till barnet (som min vän är 100% säker på att han är fadern)
Kommer inte ta något ansvar för ens faderskaps testets resultat kommit.

Nu sms:ade hon mig mitt i natten och jag höll på att sms:a tillbaka.
Det är svårt att inte kunna hjälpa på något bra sätt,
jag kan inte bosätta mig där hos henne och finnas där borta då
jag har ju barn, hund mm.

Jag hade gärna stöttat henne om jag kunnat på en förlossning.
Men hon vill inte föda utan vill ha snitt.
Hon vill inte gå igenom en förlossning själv.

Sen 04:50 Började min mans ena ringsignal att ringa.
Efter att klockan har ringt 8 gånger går han upp,
visste inte om jag skulle börja och dra av mig håret...


Allt börjar kännas som det äter upp mig,
Jag mår inte riktigt bra.

Min man säger åt mig -Sluta upp och gå till dina sidor.
Kanske är de det som jag får göra en tid fram över.
En tid tills jag kan få bli gratulerad att vi ska FÅ BARN,
och inte behöva höra att det faktiskt kan gå fel.
Men om jag tänker efter så finns de väl inte en endaste period
i en graviditet som kan kännas säker.

Man kan förlora sitt barn någon dag innan förlossning,
Man kan som en god vän till mig förlora sitt barn i vecka 21.
De finns dem som förlorar tidigt,
Ja man kan förlora när som.

Förbannade Barnmorska på KUB som sa
"Nu får vi hoppas att allt kommer gå bra"..

Jag måste komma upp och ur detta helvete att tänka och känna.
För jag kan ta mig tusan inte känna någon glädje!

Jag är inte så ofta glad,
jag känner mig mest ledsen orolig.
Jag är så van att ha sån otur,
så de känns att de bara väntas.....

Min man har till och med påpekat,
i samtal med mig.
Att jag trodde att jag skulle få vara mycket gladare.
Jag har mina små stunder, och de är en himla tur,
att min man och dotter får se att mamma kan le och ha framtids drömmar.
Hopp och tro emellanåt i hemmet..

Jag är så innerligt ledsen att jag inte kan få tillåta mig attVISA upp mig som gravid,
Våga vara glad utanför hemmets fyra väggar.
Ha en TRO på att det är vår tur nu.
Solen ska få lysa in i vårt liv, för en gångs skull.

Jag vet inte om jag är för skadad av allt som har hänt.
Får jag inte, och vågar jag snart inte"visa världen" så känns de som vad är det för mening.
Men jag är så otroligt rädd!

Min pappa och min syster vet om att jag är gravid,
sen är de ingen mer i våra familjer som vet om det!
Svärföräldrarna ska komma hit på julafton,
men jag börjar känna lite panik..
Jag vet inte om jag vill eller vågar visa upp mig och berätta.
Gör jag de, kommer jag be dem hålla de hemligt och inte berätta för någon.

I bland känner jag mig starkare och vill berätta för människor,
då känns det pirrigt i magen.
Och respekten kommer in att berätta för våra anhöriga först innan man gårut med de till andra.

Jag är så rädd att bli snnuvad på den glädje och framtids tron jag har.
Mitt osäkra jag tar ner mig, så fort jag får höra om andra som det går fel för.
Sen att jag tidigare fått en kommentar, att "då ökar vår chans att de faktiskt ska få gå vägen".
De orden har vart rätt tröstande i natt.

De gav mig mer hopp om allt.
Jag rycker väl upp mig snart, behövde bara få skriva av mig.
Kanske mår jag bättre om en stund, då det tunga fått komma ur.
Jag kanske kommer att kontakta Kuratorn på Gyn mottagningen,
som jag innan har gått hos.
Jag får se om jag reder upp mina tankar.
Men det gör jag säkert, men hon är en underbar person att prata med.
Jag kommer vara ibehov att prata med henne förr eller senare.









Min sorgsenhet släpper inte riktigt taget.
Jag vet inte om det kan bero på den sömnbristen,
sömnen som blev förstörd i natt.
Jag är jätte känslig med mina sov timmar.

ute snöar det som bara den,
Jag hade velat hälsa på min kompis P
men snön, och hur jag mår sätter käpparna i hjulet för att ens orka köra.
Känner mig instängd och bara så förbannat ledsen


Hade även behövt ta mig till Apotek men de är troligvis bara till att glömma,
men vad gör de om jag fortsätter och mår så illa.
Fick för en stund sedan reda på att min man är på väg hem,
pga snön.
Går inte att jobba.

Förbannad tur för mig idag, tror jag kommer att gå och lägga mig och hoppas på att få må bättre.



**Uppdaterad 21.00**
Min man fick ut mig idag, iväg till Apoteket för att hämta ut mina Lergigan Comp.
Men även köpa hem lite nödvändigheter och även lite gottis.
Har vart väldigt nere, sorgsen inom mig.
Jag hoppas och önskar att jag ska få vakna upp i morgon
och känna att de är en bättre dag på alla sätt och vis.
Önska kan jag alltid göra